Det duggar inte tätt med inlägg här, jag inser det. Men nu var iallafall mina trognaste bloggläsare precis här och fick uppleva stället live. Ville döptes så vi har haft fullt ös sen i onsdags då Erics familj började droppa in. De har visserligen inte sovit här, men ändå hängt här en hel del. Och hjälpt till också såklart, i den mån jag klarat av att delegera. Tidigt på lördagsmorgonen hämtade jag sen mamma, pappa, mormor och morfar på flygplatsen så de fick arbeta hela dagen med att hacka grönsaker, diska och assistera mig så att jag kunde få klart mat till 25 vuxna och 12 barn. Det blev till slut en potatissoppa med tryffelolja, en morotssoppa med kokosmjölk och två morotskakor. Plus tre sorter småkakor som jag hade i frysen. Till soppan serverades det brytbröd, smör och ost, plus ett gäng tillbehör man kunde slänga i själv: parmesan, bacon, vårlök, créme fraîche, majs och krutonger. På kvällen skulle vi gå ut och äta allihop, men då hade restaurangen reserverat ett bord som inte fanns så vi fick snabbt hitta en annan lösning så att 15 pers fick mat. Det bidde asiatiskt, även om det inte är något som alla känner sig bekväma med. Men det blev nog helt okej ändå, särskilt när ätpinnarna las åt sidan och gafflarna plockades fram. Och sen tog jag bilen till flygplatsen igen för att hämta min bästa kompis Emelie och hennes fyraåring Ebbe som kommit från Sverige. På söndagen lastade vi in all mat, dekorationer, dricka och outfits i bilar och körde skytteltrafik mot svenska kyrkan i Frankfurt där dopet gick av stapeln. Alla jobbade på som små lisor och sen började gästerna komma. Dopet blev en mysig, avslappnad historia där faddrarna Thomas och Emelie fick läsa lite böner och bibelcitat, vi sjöng på tyska och svenska och Ville till slut fick vatten på huvudet. Han sov sig genom hela ceremonin, öppnade ögonen lite undrande när prästen Torvild höll upp honom inför församlingen och somnade sen om igen. Vi åt och drack och pratade och Eric sa det så fint i sitt tal: Dopet var ett bra tillfälle att träffa familj och vänner som vi inte ser så ofta och också ett bra tillfälle att göra vänner till familj. Så gott att se alla härliga människor vi känner! Efter att allt var ihopplockat och bortstädat igen så körde vi hem och öppnade alla presenter. Så mycket fint! Och sen blev det kväll och folk åkte hem och vi däckade. Dophelgen var över, avklarad och lyckad!
Från hummus och mandelmassa till skagenröra och fina människor.
January 30th, 2017 | Posted by in Mat. | Tyskland. - (0 Comments)Efter förra veckans lilla sjukdomseskapad forsatte helgen med en hel del trevligheter. I fredags var Eric ledig igen och stack vi först och handlade hela familjen. Först billig och mycket mat i lågprisaffär och sen ett par grejer i dyr, men väldigt härlig affär. Efteråt körde vi till andra sidan stan för att jag i DAGAR hade drömt om en särskild lunch: Falafel med hummus och halloumi från Aroma. Lilla gatuköket Aroma som stänger när maten tagit slut. = Ibland efter två timmar, ibland först på kvällningen. Så. Gott. Perfekta smaker, hemmagjort och autentiskt och smarrigt.
På lördagen bakade Elsa och jag semlor, minivarianter. Jag gjorde egen mandelmassa och vispade grädden. De stod färdigspritsade och klara när svärföräldrarna äntrade vår lägenhet på eftermiddagen för lite häng och snack. De gillade dem såklart, mina fina svärföräldrar som omfamnar vår svenskhet med öppna hjärtan. Är så tacksam för det.
I söndags ställdes det till med knytis-brunch här hemma hos oss. Ett gäng svenska vuxna och ungar och ingifta tyskar dök upp för att äta alldeles för mycket mat och prata om sådant som hänt sen sist. Det blev semlor även här, plus ostar och juicer och fruktfat med en stor ananas-plym i mitten, skagenröra och bröd och så vidare. Gott. Såklart. Mycket mat i helgen inser jag nu… Angelica som bodde här i Frankfurt innan och nu bor på Irland var på besök med sin dotter. Dottern och Elsa försökte leka lite tafatt emellanåt, men mest var de nyfikna och misstänksamma och spralliga och blyga på samma gång. (Elsa stod för misstänksamheten och blygheten. Chloe för nyfikenheten och spralligheten. Typ så.)
På eftermiddagen behövde vi luft och hämtade lite sådan på en lekplats i närheten. Sen var det kväll och mer mat och tandborstning och läggning och sådant. Och i natt hade vi en bajs-natt då Elsa kallade hela tiden och sen vill gå upp och leka kl. 4 på morgonen. Efter 1,5 timme somnade hon till slut om i vår säng, med sin arm i mitt ansikte. Jag låg och lyssnade på min sovande familj och kände mig ändå på något klyschigt, smörigt sätt lycklig. Över att de finns. Men nu är jag trött. Och färdigjobbad för ikväll. Datorn stängs om… 10, 9, 8, 7, 6, men först ett serietips (tack Izabella!): This is us. 5, 4, 3, 2, 1, NU!
Vuxentapas, tidiga julklappar och en unge som accepterar random sängplatser
October 31st, 2016 | Posted by in Friends. | Ungen - (1 Comments)Helgen alltså, att man ändå fortfarande kan leva för den, trots att man inte jobbar på traditionellt sätt längre. För visst känns det ju ibland som att man visst jobbar och att helgen kommer med återhämtning då man iallafall är två om att göra jobbet med att sköta det som är Elsa. För jobbigt kan det vara, men också vansinnigt härligt såklart. Vår helg har varit väldigt bra på alla sätt. Mycket häng med kompisar vilket vi gillar alla tre. I fredags vankades det tapas och kära återseende. Elsa fick äta kvällsmat först och sen gå och lägga sig på golvet i sovrummet. Hon somnade med sin filt efter en halvtimme typ och sen satte vi vuxna igång en festmåltid med marinerad kyckling, rostade grönsaker, ostbricka, rödvin och snack om allt mellan himmel och jord. När klockan slog 12 bar vi ner Elsa för alla trapporna och lastade in henne i vagnen och gick hem. Hon låg och tittade på stjärnorna hela vägen och berättade att det var väldigt mörkt. När vi kom hem sov hon vidare i sin säng som en annan stjärna.
På lördagen stack vi och tittade på cyklar. Jag kände mig deppig och sur. Som om jag inte hade sörjt klart min gamla cykel och därför inte var redo att köpa en ny. Men Eric har ju rätt när han säger att det är livskvalitet för både Elsa och mig att ha en cykel att färdas på. Dock var alla så dyra och jag har ju lite resor och grejer planerade framöver och väldigt tomt på kontot. Men då får min fina man en snilleblixt och bestämmer sig för att köpa en cykel med dubbelt stödben, låsbar korg, cykelsits, fett kedjelås och försäkring. I en tidig julklapp till mig. Och i förlängningen Elsa. Ja, så nu har jag en cykel igen. Den är inte min gamla och jag är fortfarande väldigt ledsen att någon tog den ifrån mig. Men det är härligt att kunna cykla igen.
Sen hälsade vi på Elsas farföräldrar, hängde lite där och sorterade grytlappar innan vi åkte hem och åt ugnsvarm ost till kvällsmat.
I söndags skypade vi först med Elsas mormor och morfar i Sverige. Pratade lite husplaner och sådär. Jag har ritat ett som visserligen har alla features vi vill ha, men som på något sätt är ganska tråkigt. Om någon känner någon arkitekt-aspirant som skulle vilja ge sig på utmaningen att göra en husritning till oss, får ni gärna hojta till.
Jag hann också med att åka på antikmarknad med Izabella, Yvonne och Tobias (som hälsar på från Mallorca). Det var intressant men dyrt, särskilt när man har noll aning själv och troligtvis skulle blivit lurad om man hade slagit till på en porslinsdocka med korsett och knähund.
Efter Elsas tupplur körde vi till Limburg och träffade familjen Zimmermann igen. Alla hängde uppe i Miras rum, drack låtsaskaffe och byggde duplo om vartannat. Vi körde sen samma koncept som i fredags: Matade barnen först, la dem och gjorde sen hamburgare till oss själva. Elsa sov på en madrass på golvet inne på Lars kontor tills vi körde hem igen. Återigen vaknade hon till när hon fick på sig tjocka strumpor och mössa över pyjamasen. Hon tyckte att det var mörkt ute och undrade om Mira sov. När jag bekräftade det så nickade hon och sa att hon också ville sova i bilen. Och det gjorde hon, tills Eric vant sladdade in på vår gata och jag bar upp henne genom ett lysrörsupplyst trapphus. Vi tog på sovpåsen, kramades lite och tittade på den mörka skolgården mittemot. Elsa konstaterade återigen att det var natt och sen gick vi och la oss allihop. Sen vaknade hon några timmar senare och var superledsen. Så då rusade jag in och då satt hon upp i sängen och kramade sin docka. Jag klappade lite på henne och gav henne lite vatten. Så småningom la hon sig ner igen och borrade in ansiktet i filten. Natten gick vidare. (Och jag tänkte på dig Angelica och sände ytterligare en mental styrkekram! :-*)
Och idag, ja idag har vi hunnit med att städa lite. Handla. Äta laxmacka till middag och nu sover hon igen. I eftermiddag får vi fikagäster och Elsa är väldigt peppad. Måndagen känns alltså helt okej, trots att det är långt till helgen.
Som jag tänker på Angelica om dagarna. Om det stundande bröllopet som hon fortfarande har framför sig och som går av stapeln till helgen. Är så himla glad för hennes skull, att hon också har hittat mannen i sitt liv. Är även lite avis att hon fortfarande har själva bröllopsfesten framför sig. För jäklar alltså. Vilken kärleksfest det är, på så många sätt.
När alla hade fått några sovtimmar, där, natten mellan bröllopsfesten och brunch så samlades vi återigen i glasverandan för att äta. Igen. Alla dök upp, oavsett nivå av baksmälla. Alla utom min bror som tydligen inte mådde helt rumsrent…
Brunchen hade vi fixat själva. Jag kollade med en massa olika cateringfirmor, men det kostade för mycket pengar i förhållande till vad vi skulle få. Så jag bakade. Och lagade mat. Och frös in. Och skrev ytterligare ett mail på fem sidor med instruktioner till dem som skulle servera och förbereda. Vi hyrde in en kompis till mina föräldrar som jobbar som kokerska och som har varit ansvarig för maten på många fester tidigare och hon tog med sig en hjälpreda. De hämtade frallor som jag hade beställt och ställde sedan i ordning allt. Det fanns ostbricka, salami, skinka och grönsaker till det. Knäckebröd, mjukt bröd och grovt bröd. Paj med lax och spenat. Paj med skinka och purjolök. Det fanns hangover-shots, apelsinjuice, äpplejuice och coca-cola. Det fanns köttbullar och fruktfat och bacon. Naturligtvis bacon, det är ju Erics favoritmat. Det fanns också våffeljärn och smet så att man kunde baka sina egna våfflor, svenska våfflor utan socker i. Med vispgrädde, sylt eller florsocker. Dessutom fanns det sekt och bröllopstårta och spettkaka och ballerinakex och godis.
Jag tror det alltså kan garanteras att alla som var där blev mätta. Det hoppas jag iallafall för vi fick massor med mat över. Det är alltid så svårt när det vankas buffé att köpa in rätt mängd. Men min filosofi är att det alltid är bättre med för mycket av allt än för lite av något. Så vi köpte in och fick rester. Det blev dock ändå bara en tjugondel av priset som cateringfirmorna ville ha, så det är rätt lugnt.
Ja, sen när folk började sucka av mättnad så började också avskeden. Det var dags att tacka och säga hejdå och kramas. Folk körde iväg. Blev hämtade av taxis. Fick skjuts till tågstationen. Snart var det bara ett litet gäng kvar. De gick ner till pensionatet igen och mamma, Jannicke och jag städade ur det sista ur lokalen. Sorgligt var det att se alla fina bröllopsblommor stå i sina hemmasnickrade lådor, samlade på ett bord. Sån tydlig bild av slutet på det goda. Jannicke fick blommor med sig till sitt stora hus och till sin granne som hade skogat björkris åt oss. Bror som hade vaknat ur sin koma fick med sig blommor och sen hade vi massor hemma också, hur länge som helst faktiskt, trots att det var snittblommor i oasis.
Sen körde vi ner och hängde lite med folket som var kvar, innan de också drog sig mot tåg, flyg och hemresandet. Sen körde vi också hem. Möra. Trötta. Men inte så bakfulla faktiskt, vilket var skönt. Elsa var mammig som tusan, men fick lov att vara det. Allt bröllopsfixande var ju över och jag hade inget bättre att göra med mina två händer än att bära, klappa och krama henne.
Vilka fantastiska tre dagar alltså. Tusen tack till alla er som var med, som reste över Europa och la pengar, tid och energi på att komma. Tack till er som skickade presenter, blommor, kort, mail, telegram, hälsningar och övrigt för att gratulera. Tack till föräldrar, syskon, tärnor och bestman för allt ni gjort för oss. Jag är nykär i min man och lika kär som alltid i min dotter och så vansinnigt tacksam för alla och allt bra som finns i mitt liv.
Regn på grillen och vänner från all over the place
September 1st, 2016 | Posted by in Bröllop - (1 Comments)Jag är tillbaks! Redan? Tänker ni. Ja, har fått lite påtryckningar från olika håll om att semestern är slut och att det är dags att börja blogga igen, så jag får väl ta det hotet på allvar helt enkelt. Fick dessutom precis ett mail med alla bröllopsbilderna från fotografen (!!!!) och är så glad att vi hittade henne. Tack Emelie! Men en sak i taget. Nu är vi fortfarande bara på fredagen som alltså började med svettiga, stressiga timmar av förberedelser innan folk började droppa in till pensionatet och grillningen. Ungefär samtidigt började det spöregna. Så Grillmästaren som varit på plats sen klockan 16 fick avsluta sitt jobb under öppen himmel och alla gäster fick, efter ett kort, informellt välkomsttal, dra sig in i den något trånga frukostmatsalen och så fick vi äta grillad sommarmat där. Det bjöds på lamm, kyckling och vildsvin, tillsammans med potatissallad, såser, nybakat bröd, sallad, ost och så vidare. Det lilla jag hann stoppa i mig smakade helt okej. Vi utfodrade också våra gäster med prosecco, öl, läsk och vatten och vad det verkade som, när man såg sig om i rummet, så var stämningen bra.
Det var väldigt trångt och Elsa var väldigt trött, men jag hann snacka några ord med de flesta och redan där spred sig en härlig känsla i magen. (Trots att jag fortfarande var lite hispig inför morgondagen, nervös för frisörbesöket och hur mycket jag skulle komma att böla under vigseln.) Det var helt enkelt fantastiskt att se alla där, tillsammans. Erics släktningar från Tyskland, kompisar från min skolgång, Emelie och Malena med sina fina män, min familj som jobbat så hårt för oss, Erics stora familj med stöttande föräldrar och syskon, folk jag pluggat med, varit i Kina med, bott tillsammans med, gjort konstiga teaterföreställningar med. Folk som Eric gått i skolan med, bott ihop med, rest tillsammans med. Människor som gör eller har gjort Frankfurt finare, Erics äldsta vänner, mina goa morföräldrar och så vidare. Massa olika världar som krockade på det mest kärleksfulla och skrattiga sätt.
Så kvällen fortsatte sen med jordgubbar och glass och jag var så stolt över att servera alla tyskar våra söta, smakrika, aromatiska, solmogna jordgubbar och alla var begeistrade. De svenska barnen som var med drog på sig regnkläder och lekte på gräsmattan, Elsa blev tröttare, jag försökte att inte läsa mail och koordinera folk inför morgondagen. Kocken ringde och frågade om han fick servera efterrätten på svarta skifferplattor och jag svarade att så länge det inte kostade mig nåt extra så var det okej.
Sen blev det sent. 21.30? Kanske? Och Elsa däckade och jag skulle vara hos frisören kl. 7.30 nästa morgon och förhoppningsvis även överleva den dagen, så vi sa faktiskt godnatt och gick och la oss. Alla tre, Eric, Elsa och jag. För det är mitt bröllop och jag går och lägger mig om jag vill. Liksom. Dessutom hade jag lovat att göra mitt hår mer hanterbart för frisören skull (= duscha, trycka i en liter mousse och lägga mig med det vått) så jag hade den lilla routinen också att gå igenom när Elsa hade somnat.
Fredagens grillning, Bröllopets första del, var till ända och snart väntade Dagen D.
Sol i hjärta, sol i sinne
March 18th, 2016 | Posted by in Friends. | Mat. | Tyskland. - (0 Comments)Vilken vecka! Både Elsa och jag har varit så sociala hela veckan att vi är helt slut! Molly åkte hem idag, men innan det hann vi med en brunch I SOLEN. Detta gula guld som strålade ner över oss och värmde gott mot låren. Det var en sprallig, sekt-sugen Molly, en ovanligt pigg Izabella, en sovande Noah i vagn, en glad, hungrig Elsa och en lite utmattad med glad Jessica.
Elsa åt lax och grönsaker, jag åt kalkonbröst och Caprese. Samt drack väldigt gott te med tranbär och spirulina. Sen gick vi hemåt igen i solen, stannade och pratade med en tryckerigubbe som var snäll och sa hejdå till Molly som försvann igen.
Så jädra härligt att ha henne här, nu väntar vi bara på att hon ska flytta tillbaks. Eric kom hem hyfsat i tid och han behöver inte jobba på söndag som fruktat. Nu sover Elsa, jag har jobbat lite och Eric kollar på Love. Imorgon ska vi hitta en cykel till mig, kramas massor och kramas lite mer. Det blir nog bra.
Elsa och jag kom precis hem efter lunch på stan med Izabella, lite julavslutning för oss för imorgon åker vi ju som sagt hem medan Izabella och hennes växande mage ska fira jul här. Vi åt på en liten restaurang på Berger Strasse, alltså bara några minuter hemifrån. Elsa var nymatad och nysoven och glad tjej som fick låna en barnstol och sen satt och dinglade med benen, åt bröd, gurka och friterad fetaost för glatta livet. Jag är så stolt över hur lätt det är att ha med henne och eftersom få träffar som mammaledig är livsnödvändiga, så tänker jag att det inte är hela världen om hon inte skulle vara på humör nån gång. Då får vi väl gå hem igen, liksom.
Det är julstämning hemma hos Izabella och det är lite julstämning hos oss också, men det ska bli mer i Sverige! Hela min resväska är i princip full av julklappar och snart nalkas både utdelning av dem, julbord på restaurang och julfirande hemma hos mamma och pappa. Det ska bli såå mysigt! Jag planerar dessutom samtidigt, lite sådär i bakhuvudet, hur vi ska fira jul nästa år, när vi är i Tyskland. Det känns viktigt för mig att vi skapar fina traditioner, för Elsas skull. Det måste inte nödvändigtvis vara mina, svensk vanor som vi satsar på, men nån form av struktur på fixandet och firandet vill jag ha.
Ja, så medan Elsa tar sin andra tuppis och Eric, som är sjuk och hemma från jobbet, kollar på zombier på datorn, så ska jag slå in nån klapp till, packa lite och försöka checka in oss på ett flyg till Köpenhamn. Det blir nog bra det.
