Det som skulle bli ett långt inlägg från datorn blir nu bara ett snabbt hej från telefonen. För datorn hade ingen ström mer och jag orkar inte hämta kabeln. Stackars Elsa har spenderat förmiddagen med att vara världens goaste, snällaste mest hjälpsamma unge. Sen blev eftermiddagen lite av ett tårkaos, men mest när vi väl kom hem igen från svärföräldrarna i Bad Homburg.
Imorse stod jag i duschen när jag kom på att min ansiktstvätt fortfarande låg i en plastpåse på golvet i vardagsrummet. (Vi kom ju hem igår från en tripp till Berlin där den hade varit med.) Elsa satt i hallen och läste böcker så då ropade jag på henne och bad henne hämta min tvål. DÅ GJORDE HON DET! Så praktiskt. Och snällt. Och imponerande!
Sen gick vi ut och handlade. I ena affären finns en lekstation där hon gillar att hänga. Så då fick hon leka en stund och sen ropade att det var dags att gå vidare så kom hon direkt!! Utan att börja skrika eller med bedjande röst säga “liten liten tund till mamma” samtidigt som hon håller visar nån centimeter mellan tummen och pekfingret.
När vi väl kom hem förklarade jag att min ryggsäck var tung och de två kassarna i mina händer också var tunga. Att det nog var bäst om hon kunde gå nån av de sju trapporna själv…? Det kunde hon! “Elsa tooor! Elsa tark!”
Sen var vi som sagt en sväng i Bad Homburg och där bidde det sorgligt när vi skulle hem. Och i bilen. Och när vi kom hem. Hon skrek och vrålade och hetsade upp sig till kräkningsgränsen. Och hennes pappa får inte göra nåt. Det är bara min hjälp som uppskattas.
Tonfiskpizza på det, snabb godnattsaga och sen sjöng hon sig själv till sömns med Broder Jakob i enmans-kanon.