Det här med att blogga tidigt på morgonen verkar vara ett vinnande koncept för mig. Ville sover i mitt knä och jag orkar inte somna om, eftersom jag vet att Elsa vaknar snart ändå.
Igår hade vi, precis som Angelica, vår första dag ensamma, ungarna och jag. Eller ja, Eric har lyckats förhandla med jobbet eftersom vår första tid med lillebror var så tuff, så nu ska han jobba halvtid en månad och tar pappaledigt resten av tiden. Väldigt schysst att de gick med på det och lyxigt för oss andra tre att Eric kommer hem på eftermiddagen redan.
Medan han var på jobbet igår lyckades Elsa och jag leka förskola (favoritleken just nu, hon packar sin ryggsäck och går in i ett annat rum och har en “jättenell läjaje”) och bädda rent i vår säng. Ville var inte jättesugen på att hänga själv i sin babysitter så det blev en stressig dusch för mig och jag i princip slängde upp tvätten på torkstället.
Efter en tidig lunch då jag ammade samtidigt som jag bredde kräftost på knäckebröd och åt en tomat hel eftersom jag glömt att ta fram en vass kniv, lastade vi in oss i bilen och åkte mot doktorn. Ville hade sin tredje, obligatoriska kontroll hos en ny barnläkare här i Bad Homburg. De två första kontrollerna gjorde de på sjukhuset innan han släpptes ut. Vi kom dit i god tid innan vår bokning ocj fick fylla i papper och leka en sväng. Sen började Ville skrika och hata sitt babyskydd och Elsa kissade i byxorna. Alltså, sen hon slutade använda blöjor i oktober förra året har hon i princip bara haft kissolyckor här hemma. Peppar peppar, men hon har till exempel ALDRIG kissat i sängen på natten! Det har gått fantastiskt bra helt enkelt. Jag har ändå släpat med mig extrakläder i en plastpåse överallt, ifall ifall. Men så kom Ville och jag packade en plastpåse med kläder till honom istället och bestämde att för kortare utflykter som till läkaren behöver jag inte ha med mig Elsas kläder också. Alltså fick hon ha på sig sina luddiga trosor, kissiga tights och kissiga klänning tills vi kom hem igen. Så hon blev ledsen och sa sen varannan minut att hon ville åka hem och ta på torra kläder. Ville skrek vidare. Sen fick vi komma in i doktorns rum och en liten otrevlig hjälpreda vägde och mätte den lille gaphalsen. Sen fick vi vänta igen. Elsa påpekade att hon hade kissiga kläder och ville hem. Ville blev rödare och rödare och gol högre och högre. Samtidigt skulle Elsa ha hjälp att klä på en docka och tyckte vi kunde läsa en bok. Hon drog ner ett gäng servetter på golvet och puttade undan doktorns skrivbordsstol för att kunna köra plastlastbil där. Jag försökte röja upp efter henne, med missnöjd, naken bebis på armen, inte det lättaste.
Klockan började också bli mycket. Elsa behövde hem och sova middag, hon kliade sig i ögonen och grät med sin våta klänning i handen. Jag panikammade Ville i några minuter, allt för att lugna ner läget lite.
Till slut kom äntligen läkaren och var supertrevlig. Vår gamla barnläkare i Frankfurt var visserligen erfaren och lugn som en filbunke, men hade också typ Aspbergers och sa varken hej eller tittade oss i ögonen. Denna kvinnan var något sv en motsats till honom. Snabbt kollade hon genom vår bebis, ultraljudade höfterna, lyssnade på hjärtat och kikade in i öronen. Han fick godkänt som tur var. Vi gjorde upp en plan för alla vaccinationerna som kör igång om fyra veckor och sen kunde vi äntligen säga hejdå och tacka för oss och vandra mot bilen med kissig storasyster, däckad lillebror, ett babyskydd, en skötväska, en docka, en vattenflaska och en lätt svettig, nybliven tvåbarnsmor. Det var då jag märkte att bilnyckeln var borta. Tillbaks in igen med hela gänget, leta genom skötväskan, knacka på igen hos doktorn, leta genom hennes kontor från leksakshörna till undersökningsbord. Ingen nyckel. Då vaknar Ville och bidrar med lite skrik och jag tömmer hela skötväskan på golvet i korridoren. Bilnyckeln ramlar ut! Vi kan åka hem!
Väl hemma sover Elsa en timme och Ville ammar lika länge. Jag sitter och blundar på soffan med ett stort glas juice ramför mig. Vi klarade det, pärsen är över. Jag är stolt. Och misstänker att det bara kan bli värre. Jag är redo.
