Varje gång jag tänker på honom, får ett sms, pratar med honom på Skype, luktar på hans tomma after shave-flaska i min nattygsbordslåda, känner hans hand klappa mig på håret, ser hans profilbild på Facebook, hör hans röst, ler åt en tramsig sång han brukar sjunga- så älskar jag honom en procent mer. Min kärlek nådde hundra för längesen men fortsätter ändå att växa.
Redan ungefär tredje gången jag träffar Eric kommer vi att prata om framtiden och utan att kunna hålla munnen stängd och följa de oskrivna (och skrivna) reglerna berättar jag att i min framtid så finns barn så fruktansvärt självklart med bilden. Jag var 22 då, men hade redan en fysisk längtan i hjärta och kropp efter barn. Erics ögon är lika lugna och ärliga som vanligt när han utan att tveka en sekund svarar att han ser framemot att bli pappa en dag. Då älskade jag honom en procent mer.
Vi står i ett överfyllt tåg som susar fram under Frankfurts gator. Vi har varit på utomhusfestival, precis som alla andra som klänger sig fast i takets hållöglor. Människor är fulla och glada, fulla och trötta, fulla och sugna på slagsmål. Det är så väldigt varmt och trångt och jag är för kort för att med munnen nå upp till den delen av tunnelbanevagnen där syret finns. Jag lider inte av klaustrofobi men känner att det börjar bli jobbigt. Jag har tidigare på kvällen lyssnat på historia efter historia om Erics ex-flickvän och hennes fantastiska kropp och personlighet. Mitt sammanbitna och fejk-glada yttra fungerar inte så bra i den svettiga, spritångiga tågvagnen. Jag tittar på Eric med kontrollerad panik i ögonen, han tittar tillbaks och så hoppar vi av på nästa stationen och går den sista biten hem. Hand i hand, jag har hans jacka över axlarna och jag gråter för att min midja inte är lika smal som hans förra flickväns midja. Och för att jag inte är lika smart och rolig och blond och lugn som hon (säkert) är. Han pussar mig mjukt på pannan och säger att jag är allt. Då älskade jag honom en procent mer.
När jag får gråtiga panikångestattacker och skakar av ångest och vill slå sönder mig själv mot asfalten utanför hans lägenhet och Eric bara kramas och kramas och stryker mig över mitt självhatande huvud och lovar att allt ska bli bra. Då älskade jag honom en procent mer.
En eftermiddag i Rosengård, Malmö. Jag kommer hem från högskolan och hämtar med mig posten på väg upp från rummet. Stort tjockt kuvert med Malmö Högskolas logo nere i hörnet. Ett maskinskrivet brev som berättar att Emelie Jessica Marie Sjöstedt har fått ett stipendium och är inbjuden till att plugga i Australien. Jag kände hur det liksom började bubbla i huden på mig. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen. Hjärnan kunde inte hålla rätt på alla känslor tror jag, tog min iPhone och ringde ett ovanligt och dyrt samtal till Erics mobil i Tyskland. Jag fick stipendiet, berättar jag och han svarar med jublande lycka att han är stolt över mig. Tårarna rullar ner för mina kinder, distans mellan Skåne och Hessen är svårt nog. Ska vi nu ge oss på en sträcka så lång som den kan bli? Han säger att vi klarar allt. Att han stöttar mig. Att han väntar på mig. Då älskade jag honom en procent mer.
Jag vaknar på morgonen i en annan tidszon, på en annan kontinent, i ett rum han aldrig har varit i. Jag äter frukost med människor han bara har hört talas om och jag går på föreläsningar som inte berör honom. Plötsligt är det eftermiddag i min värld utan honom och telefonen plingar till. “Pussgurka!” står det, på svenska och jag vet att han är vaken och tänker på mig och att just som hans dag börjar lider min mot sitt slut. Jag känner mig stärkt av det vi har, att vi klarar det. Stärkt och stolt. Också älskar jag honom ännu en procent mer.
