Min absoluta favoritvideo på Youtube. Eller ja, en av ett par stycken iallafall. Se och gråt och förstå vilka förväntningar jag har på Erics mottagande om cirka tolv timmar. Hehe.
Varje gång jag tänker på honom, får ett sms, pratar med honom på Skype, luktar på hans tomma after shave-flaska i min nattygsbordslåda, känner hans hand klappa mig på håret, ser hans profilbild på Facebook, hör hans röst, ler åt en tramsig sång han brukar sjunga- så älskar jag honom en procent mer. Min kärlek nådde hundra för längesen men fortsätter ändå att växa.
Redan ungefär tredje gången jag träffar Eric kommer vi att prata om framtiden och utan att kunna hålla munnen stängd och följa de oskrivna (och skrivna) reglerna berättar jag att i min framtid så finns barn så fruktansvärt självklart med bilden. Jag var 22 då, men hade redan en fysisk längtan i hjärta och kropp efter barn. Erics ögon är lika lugna och ärliga som vanligt när han utan att tveka en sekund svarar att han ser framemot att bli pappa en dag. Då älskade jag honom en procent mer.
Vi står i ett överfyllt tåg som susar fram under Frankfurts gator. Vi har varit på utomhusfestival, precis som alla andra som klänger sig fast i takets hållöglor. Människor är fulla och glada, fulla och trötta, fulla och sugna på slagsmål. Det är så väldigt varmt och trångt och jag är för kort för att med munnen nå upp till den delen av tunnelbanevagnen där syret finns. Jag lider inte av klaustrofobi men känner att det börjar bli jobbigt. Jag har tidigare på kvällen lyssnat på historia efter historia om Erics ex-flickvän och hennes fantastiska kropp och personlighet. Mitt sammanbitna och fejk-glada yttra fungerar inte så bra i den svettiga, spritångiga tågvagnen. Jag tittar på Eric med kontrollerad panik i ögonen, han tittar tillbaks och så hoppar vi av på nästa stationen och går den sista biten hem. Hand i hand, jag har hans jacka över axlarna och jag gråter för att min midja inte är lika smal som hans förra flickväns midja. Och för att jag inte är lika smart och rolig och blond och lugn som hon (säkert) är. Han pussar mig mjukt på pannan och säger att jag är allt. Då älskade jag honom en procent mer.
När jag får gråtiga panikångestattacker och skakar av ångest och vill slå sönder mig själv mot asfalten utanför hans lägenhet och Eric bara kramas och kramas och stryker mig över mitt självhatande huvud och lovar att allt ska bli bra. Då älskade jag honom en procent mer.
En eftermiddag i Rosengård, Malmö. Jag kommer hem från högskolan och hämtar med mig posten på väg upp från rummet. Stort tjockt kuvert med Malmö Högskolas logo nere i hörnet. Ett maskinskrivet brev som berättar att Emelie Jessica Marie Sjöstedt har fått ett stipendium och är inbjuden till att plugga i Australien. Jag kände hur det liksom började bubbla i huden på mig. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen. Hjärnan kunde inte hålla rätt på alla känslor tror jag, tog min iPhone och ringde ett ovanligt och dyrt samtal till Erics mobil i Tyskland. Jag fick stipendiet, berättar jag och han svarar med jublande lycka att han är stolt över mig. Tårarna rullar ner för mina kinder, distans mellan Skåne och Hessen är svårt nog. Ska vi nu ge oss på en sträcka så lång som den kan bli? Han säger att vi klarar allt. Att han stöttar mig. Att han väntar på mig. Då älskade jag honom en procent mer.
Jag vaknar på morgonen i en annan tidszon, på en annan kontinent, i ett rum han aldrig har varit i. Jag äter frukost med människor han bara har hört talas om och jag går på föreläsningar som inte berör honom. Plötsligt är det eftermiddag i min värld utan honom och telefonen plingar till. “Pussgurka!” står det, på svenska och jag vet att han är vaken och tänker på mig och att just som hans dag börjar lider min mot sitt slut. Jag känner mig stärkt av det vi har, att vi klarar det. Stärkt och stolt. Också älskar jag honom ännu en procent mer.
Tiden går. Jag bara måste säga det, även om det blir tjat om det. Men gud vad snabbt tiden går.
Igår firade jag 100-dagarsjubileum i Australien och imorgon är det exakt fem veckor tills jag påbörjar resan hem. Jag längtar.
Det finns mycket med det här landet som gör att man tröttnar, vi pratar framförallt om tre saker: trångsynhet, matpriser och kollektivtrafik. Naturligtvis finns det också en hög med saker som gör att man gillar det, men på grund av det isolerade läget vet jag att jag inte kan tänka mig en framtid här. Tacka vet jag Europa och hemma på riktigt.
Det är nu två veckor kvar i skolan, innan jag sen åker till Sydney, samt har två veckors semester här. Föreläsningarna avslutas i denna veckan, men nästa är då de sista uppsatserna ska in. Det är egentligen inte så extremt mycket jobb, inte som Mariko som läser en kurs mer än mig och samtidigt har problem med språket. Men det är ändå drygt att sitta inne på sitt rum och producera text på universitetsnivå i ämnen som jag inte har något intresse för.
Men det finns ju ingenting att göra åt det direkt. Och för att väga upp är kalendern fullproppad med sociala grejer och utflykter som måste hinnas med innan jag åker hem och innan Alicias och Marikos tentaperiod börjar. Så nog går det bra här borta och nog ska jag klara mig i 37 dagar till.
Vi är nu, tio dagar senare som vanligt, in the 30s. Det vill säga, det är 39 dagar kvar tills jag är tillbaks i Frankfurt. Som vanligt känns det skitbra. Som vanligt går tiden snabbt och långsamt på samma gång. Som vanligt längtar jag jättemycket efter världens finaste pojkvän. Kan ni förstå? 39 dagar, det är ju ingenting. Jag som har en massa saker att hinna med! Fina livet, tack för allt!
Nu kan det möjligtvis kännas som jag tjatar litegrann, men faktum är att det faktiskt gått tio dagar sen jag sist skrev ett liknande inlägg. Tiden går faktiskt, hyfsat snabbt till och med, även om det inte alltid känns så. Idag äntrade vi iallafall en ny era, jag och min nedräkning till återföreningen. (Ni som hatar kärlek och folk som är lyckliga kan ju kanske scrolla förbi det här inlägget.) Det är nu bara 49 dagar kvar tills landningen i Frankfurt. We’re in the 40s!
Som för att späda på min längtan efter kroppskontakt, kramar, stora händer och varma starka armar så hade Mariko i fredags hyrt filmen Dear John som vi tittade under djupt suckande. John träffar en tjej på en strand två veckor innan han sticker till Afganistan. Ett år av hjärtan som är skiljda åt och intensiv brevväxling följer. John kommer hem till sin flickvän med vetskapen att de två rasade tornen i New York kommer föra honom bort från sin älskling igen och in i ännu en militär konflikt.
Breven fortsätter komma, det unga kärleksparet håller känslorna vid liv med långa beskrivningar av stort och smått tills det en dag har dröjt två månader sen John sist hörde från sin älskling. Han får ett brev som krossar hans hjärta i vilket tjejen talar om att hon är förlovad och ledsen att det blev som det blev.
Efter en skottskada kommer John hem och får höra hela historien om hur det blev som det blev, om känslor som ibland trotsar förnuftet och tvärtom. Och där har jag troligtvis redan avslöjat för mycket.
Det var en film som fick mig att längta mer än vad som troligtvis är friskt, men också en film som fick mig att uppskatta det jag har hittat på den där irländska puben i Frankfurt. Snyftig ja, men också romantisk och fin.
Dear John får tre av fem J’s.
Om en vecka exakt kommer Eric till Malmö, Sverige, Skandinavien. Jag längtar efter honom saknar honom och ser fram emot nästa helg nåt enormt. Jag trodde aldrig att jag, närhetsberoende och emotionell klängapa, skulle klara av att ha en distansförhållande. Det suger naturligtvis kraftigt att inte kunna träffa den jag tycker om mest i världen mer än en helg var femte vecka, men jag överlever. För om jag skulle ge upp och säga att det inte går längre, då hade jag ju inte träffat honom alls. Jag är också väldigt glad att han står ut. Att han inte tröttnat på att vänta och sagt “Egal, jetzt schlafe ich einfach mit jemand süß im Pub.” För det var ju jag som flyttade från Frankfurt och förändrade vilkoren för oss när jag tvunget skulle plugga i Sverige. Min fina fina man. Varje gång jag får ett sms eller ser honom på dataskärmen genom Skype så tänker jag samma sak: Han är min och jag är hans.
Och nu kommer han och myser och umgås och kramas och kysser mig i tre dagar och tre nätter. Kan knappt vänta, men jag har väl inget annat val. Det är ju Han.
Trötta och jetlaggade men väldigt lyckliga på Times’ Square, New York.
Posted using BlogPress from my iPhone
Att komma tillbaks till Sverige var en chock som, trots att jag ahde försökt förbereda mig mentalt, jag inte var beredd på. Säga hejdå till New York, älskade New York, sitta på ett plan i åtta timmar utan att sova, vänta på Erics pappa ett bra tag på flygplatsen i Frankfurt, spendera tre korta timmar i Erics lägenhet innan nästa plan gick och sen sitta på det planet och sakna Eric och New York och mina vänner utanför Sveriges gränser, sen komma hem, ta tåget med tre väskor, kliva in i en kall och mörk och framförallt tom lägenhet. Det var bara för mycket. Jag kände mig trött, ledsen och ensam. Sov dessutom helt för lite och vaknade med samma känsla dagen efter, masade mig till skolan och fick reda på att ett första utkast till vår mid-term uppsats skulle vara färdigt redan på torsdag OCH jag hade bjudit hem åtta familjemedlemmar på trerättersmiddag på onsdagskvällen. PLUS att jag var tvungen att packa upp, plocka undan, städa och laga maten också. Behöver jag säga att jag kände mig lite småstressad?Som tur är så var jag extremt jetlaggad natten mellan tisdag och onsdag och satt och skrev uppsats från klockan två på eftermiddagen till klockan fem på morgonen. Helt sjukt, jag var verkligen inte trött, men jag behövde ju få skrivandet gjort så.. Sov sen tre timmar innan iPhonealarmet väckte mig så jag kunde gå upp och åka till dagens föreläsning. Då tog jag ett snabbt beslut som mestadels grundade sig på mina tunga ögonlock och min milslånga to-dolista: Jag somnade om. Gick upp två timmar senare och började putsa, feja, fixa och laga mat.
På kvällskvisten dök mor och far, bror och syster med respektive och mormor och morfar upp med blommor och presenter. Vi åt och hade trevligt på mycket begränsat utrymmme (läs: 25 kvm) och när hade gått hem, efter att mamma hjälpte mig att diska, tog jag tag i uppsatsen igen och svettades med den tills den var i princip färdig. Sparade skiten på en USB-pinne och gick och la mig.
Vaknade och masade mig iväg till skolan för att visa upp mina hopskrapade 1500 ord för klassen och få lite kritik och sådär och mindes samtidigt vilken dag det var. Min födelsedag! Jag är tjugofem år nu.
Efter skolan spenderade jag eftermiddagen framför tvn med alla skolböcker och uppsatstankar lagda åt sidan, svarade på grattis-sms och andades lite. På kvällen träffade jag en bunke trevliga kursare på en nyöppnad skotsk pub downtown Malmö, drack lite cider och umgicks. Även tre av mina engelskalärare var där och hängde med oss, kändes.. konstigt.
När ett tappert gäng vacka vänner från hemma hemma dök upp så gick jag till Friday’s med dem och drack Vodka Cranberry (och halva Andreas’ Bloody Mary) och skrattade. De är verkligen några av världens bästa, mina vänner. Jag måste helt enkelt ha gjort nåt rätt som har sådana vänner.. Alla skulle dock upp och jobba/plugga dagen efter så det blev inte så sent. Andreas stack till tåget och de andra tre körde mig hem.
Jag skypade lite med min pojkvän, åt en apelsin och däckade sen i sängen. Livet alltså, vad skulle man gjort utan det? Tack alla som grattade och firade mig! Ni är bäst!
Här kommer några bilder från kvällen. Tyvärr har jag ingen på klasskamraterna. Ni får föreställa er det istället.
 |
| Brors flickvän, systers pojkvän, syster och mamma hemma hos mig på födelsekalas. Oj vad de ser ut att ha roligt! |
 |
| Barnbordet. Stackars Sofie fick sitta på sängen när stolarna inte räckte till. |
 |
| Vuxenbordet. Papps, mormor och morfar. Här är stämningen också på topp ser jag.. |
 |
| Vännerna! Emelie, Malena, Tony och Andreas. Med drinkar och rejält partyhumör. Vi hade det roligare än vad det ser ut som.. |
 |
| Och så sista firandet med Eric framför datorn. Han är trött, jag är trött, det är därför vi tycker om varandra så mycket. |
Nästa inlägg i den där månadsgrejen får komma en annan dag, jag har helt enkelt inte lust idag. Jag har inte lust till något annat än att släpa mitt sorry ass in i ett flygplan och åka till Frankfurt nu nu nu!
Men jag måste vänta tills imorgon kväll. Jag var ledig idag och har hunnit med att förebereda mig fysiskt iallafall med 7 km på löpbandet imorse, tvätt av lakan och handdukar, diskning, dammsugning och packning. Jag har varit redig rent ut sagt. När jag satt och väntade på tvätten nere i tvättstugan (för man kan ju inte lämna ett skit av sina grejer obevakat i den här studentlängan) visade TV4+ “Doctors” som just idag handlade om the female private bits så att säga, och bredvid mig i soffan satt tre indier och höll på att dö av skratt. Jag tittade inte så mycket eftersom jag läste kurslitteratur men när den ena mannen skrattar så han gråter måste jag kolla upp och det är då jag märker att de tittar på en show om kissemurror.. Ja.. Konstigt det blev nu när jag berättade. Min poäng var mest att det var konstigt att de skrattade när det var ett vetenskapligt program på allvarlig nivå, jag gissar att de inte är vana vid att människor pratar öppet om sånt. Whatever. Vi lämnar det nu.
Imorgon har jag föreläsning mellan 10-12 och innan det hade jag tänkt gå och prata med Maria, som är utbytesstudentterminskoordinator. Hon har förmodligen en fyndigare titel som jag inte kommer på nu. Platserna på partneruniversitet utlystes nämligen igår och jag vill åka nånstans, desperately. Kan berätta mer om det en annan dag.
Efter att Mr Irish har pratat färdigt kommer jag kasta mig i en buss hem, packa det sista och sen åka mot Köpenhamns flygplats. Åhh vad jag längtar! Just nu tänker jag inte ens särskilt mycket på New York-resan på fredagmorgon, just nu vill jag bara ha Erics armar omkring mig och lukta på honom och pussa på honom.
Imorgon får jag alltså igen uppleva det som är det bästa med distansförhållande: Att träffas igen efter flera flera veckor ifrån varandra.
Så. Har ni tur så blir det en uppdatering eller två från T-land eller USA, vi får se hur jag prioriterar helt enkelt.
Copyright © 2023 All rights reserved.
Designed by 