Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Så fick vi alltså till slut hem vår son, lite mer än en vecka efter han föddes. Det var en overklig glädjens dag och vi var så rädda att de skulle ångra sig, hitta något fel som de var tvungna att undersöka närmre. Men det gjorde de inte.
Och nu är vi fyra i familjen på riktigt.
Jag ammar och ammar och försöker ta igen all tid vi missade med varandra när bebben var på sjukan. Han får gosa och amma när helst han vill och behöver bara harkla sig lite innan vi flyger fram och fiskar upp honom. Nätterna är knaggliga. Han sover bättre när det är ljust med liv och rörelse, på sjukhuset var det ju aldrig mörkt och tyst. Så på dagen kan han utan problem sova fyra timmar i vardagsrummet, precis bredvid Elsa som leker flygplan och emellanåt kommer över för att peta på honom. På natten ska det helst ätas konstant. Tyvärr. Men vi kämpar vidare. Han är ju så liten än. Och i bakhuvudet vet man, kanske framförallt med Elsa som referens, att this too shall pass. Det kommer att gå över och nya faser tar vid.

Eric tar mycket av markservicen här hemma, medan jag sitter på soffan med bebis i knät. Han donar och diskar och delar ut vattenglas till hela familjen. Han leker dessutom med Elsa hela tiden, så att hon i princip får mer uppmärksamhet nu än när det bara var hon och jag hemma. Eric ska vara pappaledig en vecka till och sen kör han en månad med halvtidsjobb. Efter det börjar verkligheten.

Elsa är helt okej med sin lillebror. Hon tycker att han är gullig ibland och att han luktar bajs ibland. Hon vill väldigt gärna ge honom en godnattpuss varje kväll, men i övrigt ägnar hon inte så mycket tid åt honom. Vilket såklart är helt okej och säkert normalt. Ibland ber hon om att få lära honom gå och när jag återigen förklarar att det inte går, så bryter hon ihop av sorg. Men det brukar gå över ganska snabbt igen, som tur är.
Vi brukar passa på att läsa böcker och gosa lite när jag ammar och då kollar hon också noga att brorsan äter som han ska. Efteråt går hon ofta och ammar sina dockor, och suckar frustrerat när de inte vill ta bröstet direkt…

Ville då? Jo, han växer och frodas. Han väger över fem kilo nu och de minsta bebiskläderna har vi redan packat undan. Han skriker i princip (än så länge) bara när han är hungrig. Det är han i och för sig ganska ofta, men så fort han får äta så blir han tyst. Han sover bäst på oss, men kan också ligga i rottingvagnen, babynestet eller babysittern, om det skulle krävas. Ibland skriker han som en galning när vi kör bil, ibland sover han hela resan och två stopp igenom.
När han är vaken ligger han storögt och ser sig omkring. Han ser allvarlig, nästan lite misstänksam ut när han spanar in oss och lägenheten. Han är så go och gullig och blir bara goare och gulligare för varje dag som går. Det bådar gott inför framtiden det.

Idag ska vi bli fyra

July 14th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Lillebror - (0 Comments)

14 juli. Frankrikes nationaldag och Kronprinsessan Victorias födelsedag. Och vår sons blivande födelsedag. 

Om några timmar ska vi åka in till sjukhuset med en liten väska och några papper. Vi ska byta om och få prata med en doktor. Sen blir det alltså ett kejsarsnitt för att få ut vår efterlängtade familjemedlem. Han är stor, misstänker de, över 4,6 kg “redan”, och egentligen har jag två graviditetsveckor kvar till beräknad födsel. 

Elsa kom ju också med kejsarsnitt, efter att vi först hade väntat i 12 extra dagar, sen kört igångsättning i 3 dagar och haft värkar som inte gjorde något alls i 2 dagar. Den här gången är det troligtvis gravditetsdiabetesen som gett Lillebror en extra skjuts på tillväxtkurvan. Och eftersom inga barn har banat väg ut genom kanalen än, så misstänker dem att han inte kommer få plats där. Så kejsarsnittet bokades och vi fick en vecka på oss att smälta och acceptera läget. Det känns läskigt, visst gör det det. Jag är ett kontrollfreak som inte uppskattar att låta andra ta över. När jag ligger bakom ett skynke med en skalpell i magen har jag väldigt lite kontroll. Det ska rotas och kollas och mätas och sättas kateter och rullas omkring på en säng. Dessutom har vi blivit noggrannt informerade om allt som kan gå fel, så det gnager där i bakhuvdet. Jag minns även att det inte är så skönt efteråt, det där hålet nedanför troskanten som de sytt ihop och som bränner som domedagseld så fort man försöker röra valfri kroppsdel. 

Jag hoppas, ber och önskar mig så innerligt att det är en frisk bebis som ska komma ut om några timmar. Att han inte har några problem som vi inte känner till. Att han bara har lite extra kött på benen, för vem har inte det? 

Planen är att Eric stannar hela dagen med mig/oss på sjukhuset och att han åker hem till Elsa på kvällen. Då kan de äta mat och titta på bebisbilder tillsammans. Han kan lägga henne och trösta henne om hon vaknar på natten. Det är sådan skillnad mot när Elsa kom. Då hade vi familjerum på sjukhuset och tillbringade båda varje sekund med lillstrumpan. Nu måste jag klara mig själv, så att dottern hemma får ha det så normalt som möjligt. Å andra sidan får jag försöka återhämta mig lite utan en tvååring som klättrar på mig. Kanske få igång amningen och lära känna lille herrn lite innan vi kör igång familjelivet så fort läkarna släpper ut oss. 

Jag längtar redan efter ett besök av Elsa imorgon, då jag känner mig pigg och glad efter en god natts sömn och med ett läkande litet sår på magen… Vi får väl se. Hon ska få träffa den abstrakta personen som bott i magen så länge. Förhoppningsvis blir det ett fint och odramatiskt möte.  

Ja, så lite så går tankarna denna fredagsmorgon i juli. Vidskeplig som jag är så finns det ju någon liten risk för att jag jinxar något, men jag får hoppas hoppas hoppas att allt går bra. 

Vuxenhäng i Hamburg

May 8th, 2017 | Posted by Jess in Kärlek. | Resa. | Tyskland. | Ungen - (2 Comments)

I torsdags, efter några timmars försening på grund av en våt och högljudd storm här i Frankfurt, fick vi se mamma/mormor igen. Det var ju bara lite drygt två veckor sen hon och pappa/morfar hälsade på oss, men nu var hon här med ett större syfte. Hon passade nämligen Elsa från fredag morgon till söndag eftermiddag. Eric och jag tog vårt pick och pack och drog till Hamburg tillsammans med Lars och Linda. Och vilken helg det sen blev! Trots att jag saknade Elsa hela tiden och fick tårar i ögonen när jag fick en uppdatering hemifrån Frankfurt, så hade vi det så himla härligt, bara vi vuxna. Det bidde tre härliga dagar med god mat, många skratt och framför allt tid att prata till punkt utan att en unge avbröt. Det händer ju aldrig nu för tiden att man har tid att prata till slutet av en konversation.

På lördagen hade vi dessutom ett bröllop att gå till! Romantik, mer god mat och fina människor gjorde ju knappast helgen sämre. Dessutom hölls festen på 20e våningen i ett hus precis vid hamnen, där det firades hamn-födelsedag som avslutades med en 20 minuter lång fyrverkerishow från ett jättelikt kryssningsfartyg mitt i hamnen. Vi dansade litegrann, men helt ärligt hade jag ont i både fötter och rygg efter allt stående och obekvämt sittande, så vi blev inte så extremt långvariga. Det var en massa härliga ungar där som sprang omkring med heliumballonger och dansade så gulligt med sina föräldrar. Då saknade vi våra barn lite och turades om att visa fina bilder på dem på telefonerna. Samtidigt var det så skönt att inte oroa sig för övertrötta, sockerhöga små liv som behöver lägga sig och sova i en glaskista på 20e våningen, samtidigt som DJn spelade musik som ekade mellan väggarna.

Dagen efter åt vi frukost på det lyxiga hotellet där vi hade sovit bort svullna gravidfötter (mina) och Gin Tonic-ångor (Erics), innan vi tog två kaosiga tåg tillbaks till Frankfurt igen. Mamma/mormor hade då redan stuckit till flygplatsen för att åka hem till Sverige igen och Erics föräldrar var här för att täcka upp glappet. Jag bröt naturligtvis ihop när jag äntligen fick krama om min lilla tjej igen, och försökte hulkande förklara för henne att det finns glada tårar och ledsna tårar. Det var bara en så himla lättnad att vara tillsammans igen. Som det ska vara. Ordningen återställd.

Samtidigt är jag så himla tacksam för att mamma kunde komma och ta över skutan en helg sådär. Hon betalade i princip massor av euro och kronor för att komma och jobba för oss en helg.. Inte en enda gång var jag orolig för Elsa, trots att detta var första gången som Eric och jag gjorde något utan henne i TVÅ HELA DYGN. Hon hade naturligtvis haft sin egen semester här hemma med massor av uppmärksamhet, godis och lekplatshäng. Nu börjar hon varje mening med “Mormor…”och kallade på mormor när hon vaknade och var törstig i natt.

Så ja. Bra helg med bra energiuppladdning inför kommande familjehelg i Bad Homburg, flytt och allt annat som vardagen planerar att kasta i knät på oss.

Påskmat, cyklar och tid tillsammans

April 17th, 2017 | Posted by Jess in Tyskland. | Ungen - (0 Comments)

Påsken är över, ännu en gång. Påsken är en rätt trevlig högtid ändå. Man får alltid fyra dagar ledigt, oavsett vilket år det är. Den är inte lurig som julen som ibland ligger dumt till i kalender. Vi har mest varit tillsammans, ätit god mat och hängt hemma hos svärföräldrarna. Jag hade svängt ihop en liten påskbuffé med själviskt nog det som jag själv var sugen på. Det blev dubbelmarinerat lamm, tryffelpotatissallad, zucchini med fetaost och mango, skagentoasts, gubbröra med lax, hembakat brytbröd, smör och smaskig ostbricka. Dessutom hade Elsa och jag färgat ägg och gjort en pavlova med rabarbercurd till efterrätt. Vi blev mätta. Denna intogs igår och idag var vi där igen och smaskade i oss det mesta av resterna.

Eric har också jobbat hårt idag med att rensa lite i carporten. På torsdag kommer mina föräldrar till stan och då har min händiga fader lovat att bygga portar till carporten. När vi väl flyttat dit ska vi nämligen ha barnvagn och cyklar där, är tanken.

Oh, jag glömde ju nämna att vi var i Limburg hos Lars och Linda på långfredagen. Ungarna lekte och målade ägg. Elsa fick testa en springcykel och fattade väl inte riktigt hur man gör, men var glad ändå. Hon älskar ju Mira så mycket och utvecklas alltid i raketfart veckorna efter att hon hängt med henne. (Mira är 1,5 år äldre ungefär.)

Och på tal om cyklar så överraskades Elsa inte bara av ett påskägg fyllt med lite godis, såpbubblor, strumpor och en Pixi-box på påskdagen. När hon precis hade lugnat ner sig efter chocken över det fina ägget så upptäckte hon att det stod en lila cykel på balkongen. Det var en present från hennes farföräldrar. Hon blev så himla glad. Vi har pratat om en potentiell cykel ett tag nu, Elsa och jag. Hon har avundsjukt tittat på de äldre barnen. Vi har diskuterat trampor och styren och sadlar och pratat om att man måste träna träna träna innan man kan köra lika snabbt som de stora ungarna. Och nu stod där alltså en liten cykel på balkongen och väntade på henne. Sådan lycka. Hon kastade sig direkt upp, fick på sig hjälmen och körde sen ett par vändor på balkongen. Det var nog svårare än hon trodde. Hon såg ut att tänka “det ser roligare ut när de andra gör det”. Men vi ska kämpa vidare nu och öva tills hon får koll på läget.

Alltså skulle jag absolut vilja påstå att Elsas tredje påsk i livet blev något av en succé. Bara en sådan sak som att ha sin pappa hemma i fyra dagar är guld värd. Och det håller jag med om, Elsas pappa är guld värd. Finaste mannen på jorden den där.

Jag är glad att Elsa ännu är för liten för att ställa frågor om lastbilar och onda människor som vill köra på andra människor med flit. Det blev orolig gåshud och tårar i ögonen på lekplatsen i fredags, när Izabella och jag samtidigt fick höra om vad som hände i vår huvudstad. Så sjukt. Men våra små ungar sprang ju omkring som vanligt och krävde att få hålla handen i rutschkanan och att vi smakade på sandkakorna som omsorgsfullt tillagats i lekstugan. Så det var bara att köra på, som vanligt. Oavsett vad som händer, hur man mår, vad man känner, så är man liksom alltid mamma. På gott och på ont ibland.

Magen växer. Det är tydligen en stor liten tjej där inne, om man får tro vikarierande doktorn som kastade ett getöga på ultraljudsmonitorn i torsdags. Jag fick direkt för mig att jag kanske har fått graviditetsdiabetes, även om det bara är ett av kriterierna som faktiskt stämmer in på mig. I vilket fall som helst, att sluta trycka i mig kilovis med godis om varje dag är troligtvis en bra idé, även om jag inte har diabetes. (Det kommer att slås fast via ett glukostest om en vecka.) Socker är alltså fortfarande min största fiende och beroende i livet, om nu någon skulle ha tvivlat på det. Samtidigt vill jag inte

I helgen har vi varit hos svärföräldrarna och forsatt att rensa ut bland grejer, ätit lunch och till och med fikat på vår framtida balkong! I solen! Den är jättestor, balkongen alltså, och kommer att vara perfekt att torka kläder på, ställa ut sovande bebisar på, dricka te med en god bok de fem sekunderna man får för sig själv om dagen när man är tvåbarnsmor, och så vidare.
Idag var vädret också toppen, 25 grader och strålande sol. Så efter lunch och sovstund packade vi ner Elsas nya sandleksaker och cyklade till en lekplats. Den visade sig ha noll skugga och rätt snabbt kände vi oss bra stekta i våra jeans. Elsa behöver också en solhatt eller keps, för att skydda det där ljushyade lilla huvudet hon har på axlarna.

Ja, det var den helgen. Det blir en kortare vecka för Eric, vilket alltid uppskattas. Jag ska bjuda familjen på påsklunch hemma hos dem på söndag och vi ska träffa Lars och Linda på fredag, annars är den gula ägghelgen rätt oplanerad. Den där påsklunchen måste iallafall planeras, jag tänker räkor och lamm och nåt från Roy Fares bakbok. Vi får väl se.

Det virvlar och tynger i magen

March 31st, 2017 | Posted by Jess in Lillasyster - (0 Comments)

Nu börjar det långsamt märkas att det växer en ny liten bebis på framsidan av min kropp. Jag känner mig ofta tung och klumpig, men å andra sidan märks det mycket tydligare den här gången tack vare ändrade aktiviteter. Det var helt enkelt inte så mycket golvlek under graviditeten med Elsa. Men tvåbarnsföräldrar ska vi alltså bli, min själsfrände och jag. I år firar vi 9 år tillsammans, helt sjukt när man tänker på det. Och det gör jag, ofta. Tänker på att universum hjälpte oss att springa in i varandra och dela en trevlig kväll tillsammans, en decemberdag 2008. Hade jag stannat hemma, eller gått någonannanstans hade vi inte haft lillasyster på G i magen just nu.

Och Elsa ska bli storasyster. Och tycker än så länge att det ska bli kul, trots att alla pedagogiska böcker av typen “Totte får ett syskon” vi hittills läst mest pekar på hur mycket ett knyte skriker och hur lite föräldrarna kommer att ha tid för stora barnet. Elsa pratar ofta om hur hon ska dansa med lillasyster, klappa på henne, sätta kräm i rumpan på henne om hon är röd (!), mata henne med ostbitar när hon är större och hjälpa till att kittla henne om hon är ledsen. Känns som hon har systerskapet i en säck som amerikanerna säger.

Tills ungen behagar titta ut, än är hon välkommen att stanna, så leker vi oss igenom vardagen. Solen skiner i stan och vi har haft över 20 grader i nån vecka nu. Det är superhärligt, men jobbigt, att cykla, gräva i sandlådan, fånga efter rutschkanan och inte minst, bära 14 kg 2-åring upp för våra sju trappor. Men vi kämpar på. Och jag är oändligt tacksam för chansen och beslutet att stanna hemma med ungen, ett tag till. Precis som jag är oändligt tacksam för lilla nykomligen som sparkar och gör sig känd emellanåt, må hon växa sig stark och frisk därinne innan hon gör oss till 2-barnsföräldrar till sommaren.

Heeeej! Hej Sverige! Hej Tyskland! Vi är tillbaks i landet, sen i torsdags. Det var en väldigt fin vecka i Sverige som avslutades med att mamma passade Elsa så att jag kunde gå ut och äta middag på restaurang med mina bästa kompisar. Vi hann snacka bort tre timmar plus bilresa fram och tillbaks till stan, medan de där hemma på landet åt köttfärssås och lekte. Elsa nattades sen utan några större missöde. Dagen efter var det dags att bege sig mot gamla välkända Kastrup Flygplats igen. Tyvärr var det storm i Frankfurt så jag fick tillbringa de sista 20 minuterna med att hålla sovande Elsa med en hand och en spypåse i den andra som snabbt blev fullare. Inte så superkul. Men vi överlevde det också.

Sen var det tillbaks till verkligheten när Eric inte var hemma från jobbet förrän 20.30 och Elsa skrek i en halvtimme för att hon saknade mormor. Och Alba. Som hon pratar om denna hund, mina föräldrars dalmatiner. Vi måste nog sören skaffa en hund en vacker dag. Alternativt skaffa vänner här i landet som har en hund.

Ja, och sen dess har Eric varit ledig. Vi har firat min födelsedag med blommor och flaggor och jordgubbstårta. Vi har cyklat på långtur längs Main i lördags när det var 18 grader varmt ute. Vi har spanat in vårt blivande hem i Bad Homburg och fikat med svärföräldrarna. Och idag har vi handlat, gått på promenad och jobbat (jag). Eric ska vara ledig hela veckan och på torsdag åker vi tåg upp till Berlin för att hälsa på släkten. Det ska bli mysigt.

 

Hej. Det är tisdag. Vi har kämpat hela helgen mot Erics onda rygg som gör att jag måste vara förälder och personlig assistent i ett. Helgerna brukar ju annars vara en tid då jag kan koncentrera mig på diskmaskinen, tvättvikning och kanske lite mer Instagram-tid än annars, eftersom Elsa och Eric leker. Helgerna är då Eric lyfter upp henne på rutschkanan, springer efter henne i affären och läser godnattsagan på kvällen. Men det är såklart en omöjlighet när man försöker stå ut med ett ryggskott som bara blir värre och som gör att man inte kan säga mer än fem ord på hela lördagen, typ. Stackars ryggen och stackars Eric och stackars mig.

Trots detta så lyckades vi ta oss 250 km nordväst i lördags för att hälsa på goda vänner som fick sitt andra barn i november och flyttat från lägenhet till hus. Vi spenderade hela lördagen med dem, sov i deras fina gästrum och stannade sen till lunch dagen efter. De har supergulliga söner som lekte fint med Elsa, eller kanske mest 1,5-åringen som faktiskt kunde springa omkring och härma allt vi sa och dela med sig av sin docka till Elsa. Det blev sen en lite snopen kväll med hämtpizza klockan 22 på kvällen efter att ungarna inte ville sova.

Idag har Izabella och jag fått oss en barnfri shoppingrunda som slutade med inköp av sköna brallor till mig och en snygg jacka till Izabella. Och burgare, vi åt burgare också! Med brioche-bröd och riktigt djur i köttet och smält ost. Så gott. Mina svärföräldrar kom och hängde med Elsa som hade en toppendag fram tills att de skulle gå och hon fick sin farfars inneskor i huvudet.

På eftermiddagen var det 11 grader varmt och vi tillbringade några timmar på lekplatsen/skolgården här på andra sidan vägen. Elsa ville sen inte gå hem och exploderade mer än hon någonsin tidigare exploderat. Hon skrek och sparkade och slogs och jag var våt av svett när jag väl fått upp henne för alla sju trapporna. Lilla tjejen blev nog sen själv lite chockad och hulkade bara “mamma krama” på slutet av de där trappstegen. Stora känslor i en liten kropp, helt klart.

På torsdag väntar en tripp till Sverige, vår sista innan Elsa får eget sätet och måste betala för sin biljett. Det var ett tag sen vi var hemma nu, lite mer än 4 månader så det ska bli härligt. Vi har massa kul inbokat redan och verkar kunna träffa några av de viktigaste även denna gång. På att-göra-listan står också inköp av Friggs blåbärste, pulvermos, räkost och massa löständer-godis. Essentiellt så det ryker om det.

Att renovera eller bygga nytt, det är för närvarande frågan som surrar i våra huvuden här hemma. Eller, kanske inte i Elsas. Där surrar nog snarare frågor om katter som man inte får klappa, knappar som eventuellt är godis och huruvida pappa ska vara hemma imorgon eller om han måste jobba IGEN.

Vi är fortfarande en lång väg från husdrömmen, men det går inte att inte fundera på hur det ska bli och stegen dit är många och långa så vi ämnar börja i tid. Det börjar med en flytt till svärisarnas extra-lägenhet i början av sommaren. Sen följer planering, undersökningar, research, googlande och telefonsamtal till olika experter. Vi har tur som har fina vänner som precis har en husresa bakom sig. Och vi har tur som har svärföräldrarna. Och vi har tur som har min pappa som har byggt och renoverat en massa i sina dagar. Förhoppningsvis ska vi tillsammans kunna ro den här båten i hamn. Hoppas hamnen är mysig, modern, fräsch och passar oss.

Helgen har varit ovanligt aktiv för att vara oss, vi gillar annars att såsa omkring här hemma så mycket det går. I fredags hälsade vi på Elsas farmor och farfar. I lördags var vi hos Lars och Linda och åt tacos och försökte prata medan barnen sjöng, lagade låtsas-kaffe och kräktes. I söndags firade vi Noahs första födelsedag med italiensk brunch-buffé och amazing gräddtårta.

Idag var det vardag. Lek på golvet, scones till lunch. Lekdejt på eftermiddagen då jag överföll vårt sällskap med hustjat. Måste nog fasiken hålla tillbaks lite på den fronten känner jag, för att inte skrämma bort alla som inte är lika intresserade av mina planer för ett stort skafferi. (Utan att vi ens vet om det kommer finnas ett skafferi.) Nu sover Elsa. Eric kollar på husdesignsprogram på tv och jag har jobbat färdigt för dagen. Hej!

Vardagen med husplaner och Skamfeber

January 16th, 2017 | Posted by Jess in Film. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tja! Det är måndag och vardagen drar  igång igen efter en lång helg. Lång eftersom Eric var ledig i fredags igen. Vi har inte gjort mycket mer än att umgås här hemmavid. Handlat, lekt med Duplo, lagat Jannickes vegetariska lasagne och hetskollat Skam. Alltså denna norska ungdomsserie som tagit alla svenskar med storm. Så även mig. Jag känner mig helt seriöst kär i William. Och fast att han är en drittsekk emellanåt så är han bara så heeet när han är en. Älskar såklart Noora också och hennes brains och perfekta läppstift. Jag har tredje säsongen kvar, men måste först lugna ner mig lite efter sista avsnittet av säsong 2.

Igår var mina svärföräldrar här och drack kaffe och pratade. Jag kan härmed avslöja att vi ju har lite planer på att flytta in i lägenheten på toppen av deras hus. Detta för att spara pengar inför husbygge/husköp/husrenoverande och samtidigt testa om det funkar att bo “tillsammans” med dem. Tanken är att flytten ska gå i början av sommaren, så det är inte så långt kvar/oceaner av dagar kvar och mycket att fundera på.

Ja, och annars då? Livet rullar på. Jag ser framemot varmare temperaturer och mindre regn så att man kan vara ute lite mer. Men å andra sidan trivs både Elsa och jag rätt bra inne i stugvärmen också.