Elsa var sjuk igår. Och två dagar innan det. Och egentligen nog idag också. Men igår var det värst. Sist hon var så dålig var lämpligt nog när vi skulle fira hennes första födelsedag för tio månader sen. Hon har vaknat i panik varje halvtimme de senaste tre nätterna. Antingen av akut törstighet, eller för att det rann snor på överläppen, vilket hon inte kan acceptera, eller för att hon hade ont i halsen och kände sig hängig. Igår somnade hon om i vår säng med fötterna på min mage. Sen spenderade vi i princip hela dagen i det läget. Gosade, kramades, drack juice och försökte hitta nya böcker som vi inte redan hade läst fem gånger. Hon var så varm, så varm. Och så ledsen och ynklig och trött och slö och liten. Vi brukar vara väldigt snåla med paracetamol, men igår gick det inte att låta febern göra sitt jobb ostört. Så vi gav henne en liten hutt var sjätte timme, efter nogrann konsultation med Emelie och Malena (aka the supermoms). Och idag mår hon mycket bättre.
Hon har ögonen öppna på hel stång, hon pratar och fnissar. Och är hungrig! Igår åt hon några vindruvor bara. Och en glass som hennes mormor via ett uppiggande skype-samtal föreslog. Så nu ska jag joina min frukost-fixande familj i köket och vara glad för att det bara var feber och att vi har medicin som underlättar i sådana här lägen.
Ibland är jag alldeles trött i huvudet efter en hel dag med Elsas diskussioner och alla berättelser som hon kräver att jag drar om och om igen. Men efter en dag då hon ligger matt i min famn och inte vill prata alls, så saknar man ju den där lilla rösten direkt. Nu ser jag framemot att höra om hur hon ska hjälpa mormor med tomtarna nästa år, hur Alba spillde en bit hundmat bredvid sin skål och hur pappa en gång ramlade med cykeln och slog sig på magen. Världens bästa unge, som vanligt.
