Då startar dag 200-någonting av den här karantänen. Det känns så iallafall, men det rör sig väl snarare om dag 40, tror jag. Vi är fortfarande på någorlunda gott humör. Eric jobbar fortfarande hemifrån och är tacksam för att han har något att göra överhuvudtaget. Jag sköter markservicen; medlar i bråk, roar bebis, byter massa blöjor, pysslar, fixar snacks och lagar mat, amen jag är väl den klassiska kvinnliga projektledaren som vanligt. Både trött på att tänka på det och trött på att vara det. Men nu är det som det är. Den som har lidit mest av isoleringen den gångna veckan har utan tvekan varit Elsa. Ville har, peppar peppar, lugnat ner sig litegrann och får inte fullt så många raseriutbrott om dagen som för en månad sen. Men Elsa har blivit så otroligt känslosam. Hon pendlar mellan vansinnesskratt och djupaste förtvivlan på noll sekunder och det är riktigt svårt att hinna med i svängarna. Det är också svårt att veta om hon överdriver av nån anledning, eller om hon verkligen blir ledsen ända in i hjärtat för att det var någon i en gammal Barbie-tidning som solade solarium för länge och blev för brun. Som hon grät över häromdagen.

Jag tycker liksom synd om henne, men blir såklart också lite avtrubbad när hon gråter så ofta. Men vi försöker att stötta, utan att alldeles för mycket “gå in” i hennes känslor. Hon får lov att vara ledsen, men det går också att tänka lite mer positivt… Dessutom börjar hon bli så stor så det känns fel att hänga ut henne rent för mycket här.

Som sagt, Ville har lugnat ner sig och börjat säga R supertydligt och låter numera som en liten gubbe när han kommenterar allt och alla på någon slags skånska. Han kör springcykel när vi ger oss ut på promenad och han klättrar klätterställning och bakar sandkakor i trädgården. Mina svärföräldrar kallade honom söt igår och då fick han direkt panik och blev svinsur, så rent harmonisk är han såklart inte.

Liva håller på att få tänder och är lite gnällig och lite mindre enkel att roa om dagarna. Hon har dessutom börjat skrika i panik så fort jag försvinner utom synhåll, det gör också vardagen lite krångligare. Men hon är även supergullig, babblar och har sig, rullar fram över golvet och har börjat träna tåhävningar.

Ja. Mer än så har jag kanske inte att säga om den förra veckans coronaläger här i huset. Idag ska vi grilla till lunch, jag är sugen på fluffig halloumi och grillade grönsaker med tzatsiki. Tack gode Gudrun för det fina vädret och för mitt sällskap här uppe. Det gör att jag håller mig någorlunda lugn och sund.