Försökte ni sjunga rubriken och så gick det inte? Haha! Ville skriker halsen av sig inne i barnrummet, men hans kära far är där och försöker övertyga honom om att det går hur bra som helst att somna utan mammas hand. Vi får väl se hur länge dramat pågår.

Vi har varit i svenska kyrkan idag. Det har kommit ännu en ny präst. Ingen verkar vilja jobba här nere för de hittar varken präst eller kantor och skickar istället hit en massa korttidsvikarier. Och dessutom bara präst då, så spela instrument till sångstunden får vi göra själv. Men kvinnan som ska vara där och prästa sig fram till sommaren var iallafall hur go som helst. Varm, intelligent och trevlig. Blir nog bra. (Den här paragrafen är kanske intressantast för de som överhuvudtaget känner till svenska kyrkan i Frankfurt, men ja.)

Det har snöat idag också och genast inbillade sig alla barnen på förskolan att det gick att göra snögubbar och glida ner för backar på rumpan. Det var med andra ord ett väldigt lerigt barn som hämtades idag.

Paus i skrikeriet ett par minuter, men nu började han precis igen.

Vi har också hunnit med lite gympa, lite handling, lite lekplatser och lite rens här hemma. Imorgon är det fredag och då ska Ville och jag storhandla på förmiddagen. Sen återstår det väl att se om snön kommer att växa under natten eller om den är borta igen imorgon eftermiddag. Jag kan inte minnas att jag någonsin gillat snö, men så är jag också en riktig stuesittare som tillbringat hela min barndom med en bok i soffan. Blev uttvingad av mina föräldrar med jämna mellanrum, men tror inte att jag älskade det.

Ja. Nu går jag in och håller den där lilla handen dådå.

Malena och Emelie, mina bästa kompisar sen drygt 33 år tillbaka, bestämde sig lite hastigt och lustigt för att komma och hälsa på oss/mig! Och det gjorde de med råge, i helgen som gick. Så. Mysigt. Inga barn med, bara en supergullig liten unge som heter Valdemar och är Emelies son och snart min gudson! Bara en sådan sak. Avsaknaden av avkomma gjorde att vi var så himla duktiga på att prata utan att bli avbrutna. Och det händer fasikenimig inte ofta.

Jag hämtade dem på flygplatsen i fredags så åkte vi hem och hängde här hemma. Det blev oxfilé och rödvin till kvällsmat innan vi la både mina barn och min man för att kunna fortsätta prata prata prata. Hela lördagen tillbringade vi inne i Frankfurt, det var kallt, men soligt så vi åt lunch, promenerade omkring och avslutade med kaffe och kaka. Massa folk, men jag hade naturligtvis bara ögon för mina två vänner. Det är så lätt att prata med dem om allt, vi delar så mycket referenser och historia och vi är liksom på samma plats i livet, iallafall på några sätt. Ingen får mig att skratta så jag gråter som de och ingen förstår mig så bra som de.

Hela söndagsförmiddagen slappade vi på soffan, alla läste böcker för ungarna utom jag, det bidde storfrukost till lunch och sen ännu mer pyjamashäng i vardagsrummet. Världens gulligaste bebbe fick vara med och var så nöjd och go hela tiden. Efter vilor gick vi ut och promenerade i friska luften, hängde på lekplats och fortsatte återigen det där pratandet.

Pasta till middag, packning och åktur till flygplatsen och så var helgen över. Den bästa helgen på länge.

Solen skiner, rakt in i ögonen på Elsa och mig faktiskt, när vi åt lunch vid köksbordet innan. Ville hade redan däckat i barnvagnen på väg till föris, det blir ofta så. Men jag har börjat förutse det lite och ger honom ofta lunch redan vid 11, så är han mätt och nöjd när vi rullar mot förskolan.

Jag snackade kalas med Elsas lärare idag. Det är visserligen ett tag kvar tills Elsa blir 4 i slutet av mars, men kalaset har i princip planerats sen i somras. Dessutom ska vi ju ut och resa och är borta precis innan. Med andra ord, inbjudningarna måste snart ut! Frågan är alltså vilka som ska bjudas. Elsa berättar jättemycket från förskolan och nämner vilka hon lekt med varje dag. Men en kan liksom aldrig veta hur mycket dessa vänskaper betyder för de andra barnen. En självskriven gäst har vi ju i Polly, som Elsa lekte hemma hos senaste igår. Och nu, efter snacket med läraren, står nog två till klara. Sen blir det en liten kompis till som vi lärt känna på gympan och sen är vi färdiga med gästlistan. Det räcker långt, känner jag, med fyra gäster plus Elsa. Och Ville. Och gympagästens lillebror.

Paw Patrol-tema önskar hon sig, den blivande fyraåringen. Känns som en utmaning att få till en Skye-tårta som inte ser ut som en överkörd grävling, men jag ska naturligtvis göra mitt bästa.

Ja. Så då var det bestämt. I eftermiddag tar vi en tur till Ikea. Älskar att ha Ikea så nära. De har ju så praktiska grejer! Vi har även nio påsar utsorterade kläder som jag skulle vilja lämna på H&M, men vet inte riktigt hur det ska gå till rent praktiskt… Där får man en värdecheck när man lämnar in gamla textilier!

Ville har varit vaken sen 4.30 imorse och var lagom glad under förmiddagen, men jag fick ändå lite gjort. Mutade honom med sprayflaskelek, diskning och en strumplåda som jag gömde plastdjur i. Han skriker livet ur sig emellanåt, men har ändå på något sätt (iallafall ibland) blivit så stor att det går att säga till honom att lägga ner så lugnar han sig igen. Det går liksom inte alltid att få som en vill här livet, och ofta förstår han precis varför vi inte kan gå ut direkt när han vill. Om jag först ska ta på mig skor till exempel, så galer han först och sen inser han det realistiska att min skor först måste på och lugnar sig. Ändå ett framsteg, även om det som sagt, inte alltid är så lätt.

Nu. Återgår jag till CSN-inbetalningar (bara 160000 kvar på den skulden!) och På Spåret.

Och jag har inte bloggat på år och dag, SOM VANLIGT. Det rusar ju på hela tiden, SOM VANLIGT, livet. Sen sist har vi mest firat jul, inte firat nyår och nu håller vi på att rensa ut hälften av allt vi äger så det tar ju lite tid. Men barnen mår bra och är gulliga iallafall. Sen förra helgen sover de tillsammans i ett rum! Vårt stora sovrum fick vi offra, vilket jag var mer intresserad av än Eric, men han gick med på det ändå. Lite jobb har det såklart varit att flytta över allt, men nu ligger de där sida vid sida. Ville fortfarande i sin spjälsäng och Elsa i sin stora säng bredvid. På grund av detta blev golvytans storlek något av en besvikelse, men tanken är att vi ska ordna en våningssäng till Elsa, med Ville på madrass på golvet där under, så snart hon är redo att sova utan oss bredvid emellanåt och han inte tänker springa lägenheten runt så fort han slipper sitt sänggaller.

Tills dess får vi nöja oss med ett stökigt, småmysigt barnrum där Ville faktiskt sover lite bättre än tidigare. PEPPAR PEPPAR. Det tar evigheters evigheter och en närvarande mamma för att han ska kunna somna, men Elsa snarkar som tur är glatt på, fast han ibland vrålar i en timme. Sen är han dock som sagt ganska bra på att ta sig igenom natten. Ofta ropar han på nån gång vid 12 och nån vid 2-3, men hinner ändå somna om själv innan jag är på plats. Runt 5 har han vaknat varje morgon och ibland hoppar Elsa upp då också och ibland lyckas hon somna om. Det får vi helt enkelt ta. Och Eric och jag sover i gamla gästrummet, och kommande gäster får således ta igen sig i Elsas gamla rum. Ja, ni som har varit här fattar kanske lite bättre.

Imorgon ska vi fixa vidare, framförallt med alla barnkläder som svämmar över i lådor och garderober. De växer ju ur allt så fort hela tiden och sen skickar vi dem till kusin Edda i Berlin och sen får vi tillbaks och sen har vi lånat lite av Noah och sen ska nåt kastas och ja. Det är en evighetsmaskin.

Samtidigt håller jag på att få lite härligt resedarr inför Sydafrika som är typ 5 veckor bort. Har precis betalt den sista räkningen för hotellen, flygresorna är bokade sen länge och nu ska vi (jag) bara försöka göra vad vi vill se och göra när vi är där. Vi kommer att mellanlanda i London och sen nattflyga därifrån till Kapstaden. Det tar 11 timmar och 35 minuter. Så det ska bli kul. Ville i mitt knä, förhoppningsvis sovande, kommer att kräva min kropp på all känsel innan vi är framme, men det får det vara värt! För sen väntar mysiga hotell, sol, bad kultur, god mat som jag inte måsta laga själv, spännande möten, nya människor och bäst av allt, massa tid med världens bästa familj.

Efter fyra dagar i Kapstaden ska vi hyra bil och sen köra längs den berömda Garden Route. Där har vi massor av stopp inplanerade i småstäder längs vägen, bland annat i Stellenbosch som är mitt i vinregionen! Alla boenden ska vara barnvänliga och med pool så vi räknar med att ta det lugnt, mysa mycket kring Guesthousen och bara ta det lugnt och på barnens villkor.

Roadtrippen avslutas i Port Elizabeth där vi lämnar tillbaks bilen och sen flyger vi tillbaks till Kapstaden och sen direkt på nästa plan tillbaks till London och sen direkt på nästan plan till Frankfurt. Snacksen som krävs för den resan alltså, blir en utmaning. Men sen är vi hemma igen, förhoppningsvis glada och semesterlugna och fyllda med nya intryck.

MEN! Innan dess ska vi få besök, av mina bästisar plus bebbe redan nästa helg och sen mamma några helger efter det. Det ska bli så härligt, särskilt eftersom det kommer gå några månader till innan vi kan ta oss till Sverige nästa gång. Sådär, då tror jag väl att pappa, mormor, morfar, Madde och Angelica bör vara nöjda med uppdateringen. Vi hörs om nån månad! Hehe.

Nämen, hej! Er favoritbloggare är tillbaks i etern. Kräkfri. Det har varit mycket spya sen sist alltså, det kan man inte sticka under stolen med. Det började vår sista natt i Hamburg när Ville spydde ner hela sin hotellspjälsäng mitt i natten. Elsa tog vid vid frukostbuffén och äcklade ett helt gäng med japaner som försökte äta Nürnberger i godan ro. Sen kräktes hon också på tågperrongen när vi stapplade dit, svaga och illamående, hela familjen. Ville kräktes sen på tåget hem, när vi bara hade 20 minuter kvar av den fem timmar långa resan.

Morgonen efter kände sig hela familjen utom jag piggare. Då väntade också en flygresa till Köpenhamn, så det var ju ändå tur. Mhm. På vägen till flygplatsen kräktes Ville i bilen och använde upp sina handbagage-ombyteskläder direkt. Han fick lite anti-kräkmedicin i rumpen och så hoppades vi på det bästa. Men det blev tyvärr det sämsta. En halvtimme in i flygningen vaknar han till från sin tablettdåsighet, satte sig upp i mitt knä och kaskadspydde. I flera omgångar. Under cirka 20 sekunder lyckades han fylla allt i sin väg med vämjelig, stinkande, kletigt kräk. Mina rosa mockaskor täcktes av saker Ville ätit flera dagar tidigare. Allt blev nerspytt. Vi pratar säten, byxor, ryggsäckar, gosedjur, tröjor, säkerhetsbälten, armar, händer, urringning och flyglektyr. Personalen, två unga killar, tyckte så synd om oss och ordnade massor av våtservetter samtidigt som de turades om att sprita sina händer och spreja doftsprej borta i lilla köket. Stackarna kommer inte vilja skaffa barn på många år nu. Ville fick på sig Elsas extratröja, han hade ju redan spytt ner sin egen i bilen. Och så fortsatte flighten. Strax innan landning somnade Ville igen, Elsa grät och skrek för att hon hade ont i öronen och jag satt och tömde min egen mage i en kräkpåse.

Jodå. Resten av resan: en lång vandring på Kastrup, en tågresa med två sjuka ungar, två resväskor, två ryggsäckar och en barnvagn, en bilfärd hem till mamma och pappa, förlöpte i ett töcken. Men det blev som tur är inte mer spya. Inte just då.

För sen fortsatte i princip alla våra nio dagar i Sverige med att antingen jag, mamma, pappa, Elsa eller Ville kräktes eller diarreade. Vi fick ställa in MASSA planer och kom inte iväg och träffade min mormor och morfar till exempel, vilket var så himla synd. Mitt under myskväll med mina bästisar börjar Elsa kräkas ute i gäststugan på tomten så de fick fly i panik, särsklit med lille V, som bara är en spädis. Två nätter senare börjar Ville hulka och fyller sin säng med kräks. Allt detta i en stuga utan vatten och såklart mitt i natten. Alltid mitt i natten. Suck.

Men. Vi hade iallafall massa tid med mamma och pappa, i all misär. Vi var på julmarknad och jag köpte en fin julbock som var dyr, men svensk och nu bor i vårt vardagsrum och är döpt till Magnus. Jag fick hälsa på gängets nya medlem, nyss nämnda V. Han var så fin. Och Emelie en väldigt cool trebarnsmamma. Vi hängde i stallet hemma hos Jannicke och Martin som inte var rädda för magsjuka och fick klappat hästar och barnen red och mös. På fredagen var vi och badade med Jimmie och Ronja och min brorson och det var så härligt att se honom (och hans föräldrar) igen, vi åt också pizza med dem hemma hos Jannicke och Martin på kvällen. Så lite hann vi ju ändå med. Trots magåkommor och gnällighet och lakansbyte.

Mamma servade genom att sköta all tvätt hela veckan, och bara det gjorde allt värt det. Hon lagade också all maten och lekte en massa med ungarna däremellan. Världens bästa lelle mormor. Och på kvällarna var herrn i huset hemma och gasade igång dem med bus också, så nog hade vi det bra också, i vår isolering.

Ja. Och nu är det snart jul och jag myser runt och förbereder och pyntar, bakar och fryser in. Vi har sett lucia i Frankfurt och båda barnen satt som små ljus och tittade, även om Elsa tyckte det blev lite långtråkigt på slutet. Sen sågs vi för knytkalas med julmat hemma hos Izabella och det var också mysigt. Nu kommer jag att sluta skriva för jag orkar inte gå igenom mer. Allt är bra. Återkommer förhoppningsvis snart igen.

Scorpion alltså, vilken urusel serie som vi verkligen inte kan sluta kolla på. Eller, vi kan nog sluta kolla, men det känns bättre att titta klart, plus att det är underhållande när Eric gör narr av genierna som kallar sig själva för genier hela tiden. Det påminner mig om svunna soffkvällar i Erics kollektiv. Det var grabbarnas favoritgrej, håna folk på tvn.

Såg precis en bild på Emelie och Martin som fått nycklarna till sitt nya hus idag. Och de var så jäkla gulliga. Längtar väldigt mycket efter hela vängänget i Sverige nu, särskilt lille V som jag inte fått snusa på än.

Elsa satt och höll sig själv och Ville vakna i bilen idag, på väg hem från svenska kyrkan, genom att äta salta snacks och samtidigt lämna över varannan till Ville. Då hör jag henne säga: Det är nästan som att jag är Sankt Martin och Ville är en tiggare. De har pratat om Sankt Martin på förskolan, såklart. Det verkar även bli årets fest, catering och allt. Kul! Lärde mig även nyss att samtidigt som tyskarna firar Sankt Martin med ljuståg och sång, firas samma man, som kallas Mårten i Sverige, med att man dödar gäss och stoppar i sig. Tydligen ett straff för att gäss en gång avslöjade Sankt Martin/Mårten när han gömde sig bland dem. Att fira Mårten är stort i Skåne i alla fall. Varsågoda för historielektionen.

Igår var det Halloween. Elsa var en katt på förskolan, men stannade vi hemma och delade ut godis istället för att vara ute och samla in det på kvällningen. Ungarna som kom var superotrevliga, sa knappt hej och tack och tog nävar med godis så det varade bara ett par gäng. Fick även lova Elsa att vi ska ge oss ut nästa år. Suck.

Idag var vi i kyrkan och det saknades både kantor och präst med gitarrkunskap, så Izabella och jag styrde upp sångstunden i kyrkan. Innan dess lärde Ville sig köra Bobbycar, vi fikade på chokladbollar och te, några bakade lussekatter till julmarknaden och så fick jag snicksnackat lite med Izabella såklart. Mys.

Nu är det snart helg igen. På söndag ska vi till Limburg och fira Miras födelsedag. På lördag ska vi antingen hosta en trevlig höstmiddag här hemma, eller så ska jag pyssla lite med min skylt, eller båda. Och kramas mycket. Allihop. I alla konstellationer.

Izabella och Noah har varit här och lekt och myst och ätit mat och sovit över. De kom igår och vi hann med lite fika, svenska pepparkakor från Ikea, innan barnen busade loss och vi så småningom gjorde tacos till kvällsmat. Det är ju onekligen gott. När ungarna hade däckat en i taget, Ville först, sen Noah och sist Elsa som dagen till ära hade tagit en tupplur på dagen och var extra pigg, satte vi oss i vardagsrummet, drack vin och pratade om allt. Så skönt. Och välbehövligt efter min något tuffa torsdag.

Idag startade Ville dagen lite i 5 då han tyckte det var dags att gå upp. Han väckte alla utom Elsa. Men Eric fick ligga kvar så satt Izabella och jag i vardagsrummet och gosade med våra killar, läste böcker, blev serverade frukost från lekköket och fortsatte pratandet. Vid 7-tiden kom Elsa också och vi åt en liten frukost med hallon, joghurt och flingor. Sen karvade vi några pumpor i barnstorlek som vi hade köpt dagen innan. Elsas och min blev en glad pumpa med tand, Izabellas och Noahs blev en gullig pumpa med hjärtögon och leende mun.

Sen fick ungarna leta upp varsin påse lördagsgodis i vardagsrummet och Ville tiggade smarties av de stora. Efter det blev alla rent stirriga i benen så då tog vi på oss ytterkläder och gick för att plocka blommor på självplockningen. Elsa och Noah susade iväg på sina springcyklar, tills det blev bråk för att Noah ville köra bredvid Elsa och hon kände sig på “inte bra humör” så hon ville inte. Men vi kom fram till ängen, den svinkalla leriga ängen. Där plockade vi lite blommor, sprang omkring och blev skitiga. Ville somnade i vagnen, såklart. Den lille morgongrisen.
Väl hemma igen ordnade vi en brunch med nybakat bröd, frallor, fruktfat och några goda ostar. Älskar att fixa sånt när Izabella är på besök. Hon uppskattar det, äter med god aptit OCH hjälper till att diska efteråt! Tre anledningar att älska henne för.

Fint att vi har varandra.

Det här med att Ville bara ska sova en gång på dagen går verkligen dåligt. Han är så trött på förmiddagen. Och minsta lilla stund som han är stilla och inte blir tittad rätt i ögonen av mig, somnar han. Det blir väl lätt så när en envisas med att vara vaken femtioelva gånger på natten och sen göra morgon innan klockan slagit sex.

Idag tänkte jag att vi kunde försöka hinna med en liten snabbhandling innan vi hämtar Elsa vid 11.30. Det tyckte Ville lät som en ypperlig idé, för då passade han på att knoppa in kl. 11, i barnvagnen, i mataffären. Låt mig förklara problemet med det, för er som inte har barn, eller har så stora barn att ni har glömt hur det är.

Det är ett multidelat problem. Dels är det alldeles för tidigt att ta dagens enda tupplur kl. 11. Han ska ju klara sig till 19 sen, utan att bryta ihop. Dels är det dumt att den tas i vagnen, kommer han att vakna när vi går in på förskolan? Kommer han att fortsätta sova om jag lassar in honom i lägenheten och krånglar av alla hans ytterkläder? Tveksamt. Det betyder alltså att sovstunden blir mycket kort och sen finns det liksom inte fler tillfällen för honom att sova igen, utan att det ska påverka läggningen ikväll.

Nu står jag alltså utanför Elsas förskola, ska inte hämta än, men Ville sover ju så det är bara att ha is i magen. Tänker även lyssna på ovan nämnda mage när det gäller att avgöra om en flytt till spjälsängen är gynnsam eller ej. Om ej vet jag i och för sig inte vad alternativet är. Kan knappast tvinga Elsa att sitta i garaget och vänta på att brorsan ska sova klart. Vi får väl se hur det blir.

Barn och sömn alltså, sicket jäkla drama, i ordets rätt bemärkelse. Suck.

Vi tog en promenad runt våra hoods igår. Jag hade frågat Elsa om hon ville gå och köpa lite blommor på självplockningsängen bortom utegymmet. Men det ville hon absolut inte, skrek hon.

Sen när vi väl fått på oss alla kläder som behlvs nuförtiden, så ville hon absolut gå och plocka blommor, skrek hon. Men då fick jag förklara att jag varken tagit med pengar eller sax, det tåget hade redan kört kan man säga.

Så vi gick en sväng istället och plötsligt blev hon nyfiken på vart vi skulle. Jag sa att vi bara skulle vandra omkring lite och titta på folk och hundar och höstlöv. Och kanske skulle vi hitta nåt fint hus vi kunde tänka oss att köpa.

Då stannar hon springcykeln och tittar på mig med irritation i blicken:

“NÄ DU MAMMA! Du tog ju inte pengar med dig, nåt hus kommer vi INTE kunna köpa!”

Ikväll har vi grafisk design-verkstad här hemma. Eric har nämligen lite smygande sådär blivit ansvarig för allt som ska printas och göras proffsigt till svenska kyrkans julmarknad. Jag har lovat folk hans tjänster, helt enkelt. Och han är snäll nog att gå med på allt. Så vi gör banderoller och flygblad och skyltar. Med vi menar jag att Eric sitter och pillar med avancerade dataprogram medan jag gestikulerar och kommenterar bredvid. Men det blir väldigt fint!

Annars då, barnen är okej. Elsa har börjat inte vilja gå till förskolan om morgnarna, vilket mest är jobbigt för att jag måste tjata på hennes kläder och kämpa hela morgonen för att övertala henne om att hon kommer ha roligt. För det har hon ju, för det mesta. Man märker dock att det verkliga livet har börjat nu. Hon klagade imorse på att hon inte har något att göra när inte Paulina är på förskolan. Jag förklarade att man måste leta upp något att göra då, fråga andra människor vad de gör och om man kan hänga på. Så det hade hon gjort idag, tagit mod till sig och frågat några av de äldre tjejerna i sin grupp om hon fick leka med dem. Det fick hon inte. Så då hade hon blivit ledsen och fått tröstas av läraren. Hon försökte och blev direkt nedslagen i skorna igen. Jag är så känslig för sånt. Ungar är ungar såklart och det är ju precis sånt här hon måste lära sig hantera. Men ändå. Ledsamt. Skulle så gärna vilja jobba som resurs på en förskola och bara se alla som inte blir sedda, busa med alla som är blyga, stoppa alla som inte vet hur man närmar sig en annan människa på ett trevligt sätt.

När barnen är stora utbildar jag mig till förskollärare och sen till nån form av specialist. Kommer att vara klar att börja jobba lagom till min 50-årsdag. Skönt!

Jaja. Imorgon får vi besök på eftermiddagen av Jennie och hennes barn. Vi sågs på lekplatsen igår också och kommer så bra överens. Bestämde även att vi ska vina ihop snart, för att lära känna varandra ännu bättre, hehe.

Och så ska Ville och jag en sväng till Hornbach, handla nån fin kruka kanske och material till ett stort pysselprojekt till den där julmarknaden jag nämnde i början av detta inlägg. Och trädgårdshandskar till Elsa och mig, så att vi kan svettas lite till helgen. Japp.