Tuff vecka har vi bakom oss, har jag bakom mig. Jag var riktigt deppig i torsdags och fredags. Det blir så lätt en ond cirkel med barnen också. När jag är på dåligt humör så märker de det och är bråkigare än vanligt så att jag blir på ännu sämre humör och då bråkar de ännu mer och då.. Ja, ni fattar. Jag vaknade med ont i huvudet i torsdags och sen gick det bara utför efter det. Kändes som att jag drunknade i hushållssysslor och Liva som snart har tryckt fram två tänder i underkäken var inte sugen på att ligga själv på golvet utan skulle hänga över min axel. De stora barnen var tjafsiga och otacksamma och Eric låste in sig på sitt “kontor” och tyckte att det var hans bidrag till familjen. Det ÄR det ju också och vi är tacksamma så länge han har något att göra och en inkomst, men ibland glömmer han liksom av att ta ansvar för sig själv och då blir jag hans hushållerska OCKSÅ.

På tisdag skulle vi åkt till Sverige, men vi bestämde redan för några veckor sen att inte åka eftersom rekommendationerna är att stanna hemma och inte ha kontakt med någon, i princip. Vi visste inte heller om flyget skulle gå och igår fick vi svart på vitt att båda flygen är inställda. Så det är väl det också som spökar och gör mig ledsen. Jag saknar Sverige, Skåne, familj och vänner. Men kanske framförallt mina syskonbarn som förändras så himla mycket när man inte träffas på ett halvår (!!!) Dessutom är jag ledsen för mina barns skull som inte får träffa mormor och morfar och sitt svenska sammanhang på så länge. PISS, är vad det är.

Jag hade helt enkelt behövt komma hemifrån, umgås med en vän ett par timmar, gjort något annat än sitta i den där jevra trädgården och glo, utan att få ett dugg gjort här hemma. Veckan som kommer ska vi försöka sticka iväg på nån skogstur för omväxling och så ska jag till biblioteket och låna massa böcker som vi kan läsa på gräsmattan tillsammans. Jag älskar att umgås med mina barn och de ger mig så mycket, men ibland blir det svårt att se någonting annat och när resten av världen också känns instängd, ÄR instängd, får jag ibland lite klaustrofobi. Märkte jag.

Iallafall. Nu blir det nya tag. Idag ska vi grilla och äta gott i nämnda trädgård och jag ska vara tacksam för att vi har den och möjligheten att gå ut. Vi är också friska och glada för att vi får vara tillsammans. Alles wird gut, allt kommer att ordna sig.

Då startar dag 200-någonting av den här karantänen. Det känns så iallafall, men det rör sig väl snarare om dag 40, tror jag. Vi är fortfarande på någorlunda gott humör. Eric jobbar fortfarande hemifrån och är tacksam för att han har något att göra överhuvudtaget. Jag sköter markservicen; medlar i bråk, roar bebis, byter massa blöjor, pysslar, fixar snacks och lagar mat, amen jag är väl den klassiska kvinnliga projektledaren som vanligt. Både trött på att tänka på det och trött på att vara det. Men nu är det som det är. Den som har lidit mest av isoleringen den gångna veckan har utan tvekan varit Elsa. Ville har, peppar peppar, lugnat ner sig litegrann och får inte fullt så många raseriutbrott om dagen som för en månad sen. Men Elsa har blivit så otroligt känslosam. Hon pendlar mellan vansinnesskratt och djupaste förtvivlan på noll sekunder och det är riktigt svårt att hinna med i svängarna. Det är också svårt att veta om hon överdriver av nån anledning, eller om hon verkligen blir ledsen ända in i hjärtat för att det var någon i en gammal Barbie-tidning som solade solarium för länge och blev för brun. Som hon grät över häromdagen.

Jag tycker liksom synd om henne, men blir såklart också lite avtrubbad när hon gråter så ofta. Men vi försöker att stötta, utan att alldeles för mycket “gå in” i hennes känslor. Hon får lov att vara ledsen, men det går också att tänka lite mer positivt… Dessutom börjar hon bli så stor så det känns fel att hänga ut henne rent för mycket här.

Som sagt, Ville har lugnat ner sig och börjat säga R supertydligt och låter numera som en liten gubbe när han kommenterar allt och alla på någon slags skånska. Han kör springcykel när vi ger oss ut på promenad och han klättrar klätterställning och bakar sandkakor i trädgården. Mina svärföräldrar kallade honom söt igår och då fick han direkt panik och blev svinsur, så rent harmonisk är han såklart inte.

Liva håller på att få tänder och är lite gnällig och lite mindre enkel att roa om dagarna. Hon har dessutom börjat skrika i panik så fort jag försvinner utom synhåll, det gör också vardagen lite krångligare. Men hon är även supergullig, babblar och har sig, rullar fram över golvet och har börjat träna tåhävningar.

Ja. Mer än så har jag kanske inte att säga om den förra veckans coronaläger här i huset. Idag ska vi grilla till lunch, jag är sugen på fluffig halloumi och grillade grönsaker med tzatsiki. Tack gode Gudrun för det fina vädret och för mitt sällskap här uppe. Det gör att jag håller mig någorlunda lugn och sund.

Det är söndag igen tänkte jag säga, men det är inte söndag, det är måndag. Påsken är över för i år och våra planer på att ha en repris av förra årets soliga, chokladtäckta påsk med Erics syskon och deras barn gick i stöpet. Pga Frau Corona, såklart. Men det blev okej ändå. Jag gjorde god mat, bland annat skagencheesecake, dubbelmarinerad fläskfilé, foccacia, skinkrullar med svenskt tunnbröd och ostbricka. Barnen fick besök av både den svenska och den tyska påskharen. Den svenske kom i lördags med ägg gömda i vardagsrummet. De var fulla av godis, så mycket att Eric förvånat tittade på mig och gapade. Han är ju inte uppväxt i familjen Godisgris/Sjöstedt. (Fast å andra sidan har han egentligen känt oss länge nog för att ha koll på hur det går till…) I de äggen låg också ledtrådar till extrapresenter som inte fick plats i äggen. Elsa fick en enhörning med glitterhorn och regnbågssvans och Ville fick en svart häst som han direkt döpte till Schwarzer Mond, svart måne. Både blev så glada och lekte med sina nya djur i trädgården hela eftermiddagen.

Jag gosade med Liva och Eric drog bort en massa buskage från djungeln till trädgård som härjar här ute. Det är så bra med mjuk bebisnacke; den lugnar nerver, får hjärtat att slå stadigare och påminner hjärnan om vad som verkligen är viktigt i livet.

Söndagen var vi i trädgården redan på förmiddagen för då hade den tyske haren gjort ett stopp där och gömt en massa ägg och presenter och choklad i buskar och prång. Till och med Eric och jag fick present! Handgjorda tvålar som min svägerska i Berlin gjort, jättefina och luktar så gott. Barnen fick styltor och fallskärmsgubbar och choklad och klistermärken och små böcker. Och Liva fick en gullig trägroda som man kan både suga på och låta med, bara en sån sak. Det var barnens faster och faster+farbror som ordnat så fina saker och jag är så tacksam för att vi har dem, fast de fortfarande inte träffat Liva och nu som sagt ju blev stoppade den här gången.

Ja, och sen blev det mer häng i trädgården och mer choklad och idag har det varit dåligt väder, men det blev ändå nån timme trädgård mellan skurarna. Jag har gått igenom tre garderober och sorterat ut en massa kläder som var för små. Det är ju sören vad alla växer hela tiden! Skrev även upp vad alla behöver shoppa för att klara sommaren. Elsa önskar sig enhörningar på allt, Ville vill bara ha grönt eller leopardigt och Liva är fin i ljusblått, gammalrosa och allt i bebisstorlek, really.

Imorgon kör ”vardagen” igång igen. Eric jobbar hemifrån och jag sköter markservicen. Och jag gillar det! Älskar det! Inte inspärrningen och karantänen och kaoset i mataffären och isoleringen, men att vara med mina barn. Och det är jag ju alltid, oavsett virushärj eller inte.

Ännu en vecka inspärrade i lägenheten har gått. Vi har hämtat lite frisk luft i trädgården och jag har varit och handlat tillsammans med hamstrarna en gång. Annars har vi håll oss här, alla fem. Och det går bra. Visst gör det det. Vi är friska och har att göra och gott om plats jämfört med många andra som bor i lägenhet. Men jag kan ändå inte låta bli att längta lite efter lite mer… frihet. Sällskap. Andra människor. Barnens aktiviteter. Svenska kyrkan. Biblioteket. Gågatan. Hämtmat. Badhuset. Sverige. Skåne. Mamma och pappa och mina tre brorsöner.

Det blir ju ingen Sverige-tripp som planerat nu i april. Det känns inte bra i magen. Jag vill hellre stanna hos min man i mitt eget hem, om jag nu tvingas välja. Så länge läget fortfarande är riskant och både mina svärföräldrar och morföräldrar ligger i riskzonen så är det inte värt ett fläng med flygplan mot familjen i Skåne. Tyvärr. Andra resor vi hade planerade får vi väl helt enkelt se hur det blir med. I-landsproblem, jag vet.

Vad har då mer hittat på under veckan som gått? Pysslat, som vanligt. En fågelmatare av mjölkkartonger blev det, efter inspiration från mamma som sett det nånstans. Vi har också vikt en del tvätt och byggt pussel och gjort hinderbana och inte stöta golv. Så tiden går, som vanligt, på nåt vis, går den där tiden. Veckan som kommer skulle egentligen innehållit besök från Erics syskon och kusinbarn, men alla har ju ställt in så nu ska vi försöka klara påsken själv. Det får gå bra det med.