Idag har vi varit en sväng i storstaden Frankfurt och hälsat på min gamla arbetsgivare, familjen L. Där passade jag äldsta barnet Grace när hon var en liten bebis, men det är snart tio år sen och hon är nu i princip en tonåring med grymma matteskills och 40 i skostorlek. Men fortfarande min lilla extratjej. Elsa och Ville fick leka med alla deras saker, medan vi uppdaterade varandra på vad som har hänt sen sist.

Älskar att vi fortfarande har så bra kontakt. Det är likadant med min aupairfamilj i New Jersey, som jag också pratar med ibland. Känns bra i själen att ha ett litet öga på de barn som grävde sig in i mitt hjärta först av alla. En som inte jobbat så tätt tillsammans med någon annans ungar kan kanske inte förstå hur starka band som faktiskt uppstår. Man blir som en extramamma, på gott och ont.

Iallafall, efter en massa snack kom vi därifrån med två stora säckar kläder som Elsa och Ville fick ärva av deras tjejer. Ja just det, det finns ju en lillasyrra också, som jag faktiskt också passade en sommar när Elsa var nyfödd och hängde med hem till dem om dagarna. Massa fina saker fanns i de här kassarna, märkeskläder och amerikanska kläder, klänningar, coola tröjor och sköna byxor. Och ett gäng barnböcker som de också vuxit ifrån. Jag har inte ens hunnit kolla genom allt och lovade Elsa att vänta tills hon är vaken imorgon, men jag hoppas också på lite sommarkläder inför Sydafrika. Vi får se! Evigt tacksamma är vi iallafall, för den värdefulla leveransen.

(Var tvungna att köra en liten omväg genom Frankfurts diplomatkvarter, enormt fina, enormt enorma hus, och Elsa utbrister: “Vinner vi pengar på en marknad nån gång så kunde vi ju flyttat hit, mamma!” Mm. Om vi vinner typ 75 000 gånger, så kanske. Hon känner såklart till min längtan efter hus och trädgård och är alltid noga med att muntra upp mig när det går.)

Försökte ni sjunga rubriken och så gick det inte? Haha! Ville skriker halsen av sig inne i barnrummet, men hans kära far är där och försöker övertyga honom om att det går hur bra som helst att somna utan mammas hand. Vi får väl se hur länge dramat pågår.

Vi har varit i svenska kyrkan idag. Det har kommit ännu en ny präst. Ingen verkar vilja jobba här nere för de hittar varken präst eller kantor och skickar istället hit en massa korttidsvikarier. Och dessutom bara präst då, så spela instrument till sångstunden får vi göra själv. Men kvinnan som ska vara där och prästa sig fram till sommaren var iallafall hur go som helst. Varm, intelligent och trevlig. Blir nog bra. (Den här paragrafen är kanske intressantast för de som överhuvudtaget känner till svenska kyrkan i Frankfurt, men ja.)

Det har snöat idag också och genast inbillade sig alla barnen på förskolan att det gick att göra snögubbar och glida ner för backar på rumpan. Det var med andra ord ett väldigt lerigt barn som hämtades idag.

Paus i skrikeriet ett par minuter, men nu började han precis igen.

Vi har också hunnit med lite gympa, lite handling, lite lekplatser och lite rens här hemma. Imorgon är det fredag och då ska Ville och jag storhandla på förmiddagen. Sen återstår det väl att se om snön kommer att växa under natten eller om den är borta igen imorgon eftermiddag. Jag kan inte minnas att jag någonsin gillat snö, men så är jag också en riktig stuesittare som tillbringat hela min barndom med en bok i soffan. Blev uttvingad av mina föräldrar med jämna mellanrum, men tror inte att jag älskade det.

Ja. Nu går jag in och håller den där lilla handen dådå.

Malena och Emelie, mina bästa kompisar sen drygt 33 år tillbaka, bestämde sig lite hastigt och lustigt för att komma och hälsa på oss/mig! Och det gjorde de med råge, i helgen som gick. Så. Mysigt. Inga barn med, bara en supergullig liten unge som heter Valdemar och är Emelies son och snart min gudson! Bara en sådan sak. Avsaknaden av avkomma gjorde att vi var så himla duktiga på att prata utan att bli avbrutna. Och det händer fasikenimig inte ofta.

Jag hämtade dem på flygplatsen i fredags så åkte vi hem och hängde här hemma. Det blev oxfilé och rödvin till kvällsmat innan vi la både mina barn och min man för att kunna fortsätta prata prata prata. Hela lördagen tillbringade vi inne i Frankfurt, det var kallt, men soligt så vi åt lunch, promenerade omkring och avslutade med kaffe och kaka. Massa folk, men jag hade naturligtvis bara ögon för mina två vänner. Det är så lätt att prata med dem om allt, vi delar så mycket referenser och historia och vi är liksom på samma plats i livet, iallafall på några sätt. Ingen får mig att skratta så jag gråter som de och ingen förstår mig så bra som de.

Hela söndagsförmiddagen slappade vi på soffan, alla läste böcker för ungarna utom jag, det bidde storfrukost till lunch och sen ännu mer pyjamashäng i vardagsrummet. Världens gulligaste bebbe fick vara med och var så nöjd och go hela tiden. Efter vilor gick vi ut och promenerade i friska luften, hängde på lekplats och fortsatte återigen det där pratandet.

Pasta till middag, packning och åktur till flygplatsen och så var helgen över. Den bästa helgen på länge.

Solen skiner, rakt in i ögonen på Elsa och mig faktiskt, när vi åt lunch vid köksbordet innan. Ville hade redan däckat i barnvagnen på väg till föris, det blir ofta så. Men jag har börjat förutse det lite och ger honom ofta lunch redan vid 11, så är han mätt och nöjd när vi rullar mot förskolan.

Jag snackade kalas med Elsas lärare idag. Det är visserligen ett tag kvar tills Elsa blir 4 i slutet av mars, men kalaset har i princip planerats sen i somras. Dessutom ska vi ju ut och resa och är borta precis innan. Med andra ord, inbjudningarna måste snart ut! Frågan är alltså vilka som ska bjudas. Elsa berättar jättemycket från förskolan och nämner vilka hon lekt med varje dag. Men en kan liksom aldrig veta hur mycket dessa vänskaper betyder för de andra barnen. En självskriven gäst har vi ju i Polly, som Elsa lekte hemma hos senaste igår. Och nu, efter snacket med läraren, står nog två till klara. Sen blir det en liten kompis till som vi lärt känna på gympan och sen är vi färdiga med gästlistan. Det räcker långt, känner jag, med fyra gäster plus Elsa. Och Ville. Och gympagästens lillebror.

Paw Patrol-tema önskar hon sig, den blivande fyraåringen. Känns som en utmaning att få till en Skye-tårta som inte ser ut som en överkörd grävling, men jag ska naturligtvis göra mitt bästa.

Ja. Så då var det bestämt. I eftermiddag tar vi en tur till Ikea. Älskar att ha Ikea så nära. De har ju så praktiska grejer! Vi har även nio påsar utsorterade kläder som jag skulle vilja lämna på H&M, men vet inte riktigt hur det ska gå till rent praktiskt… Där får man en värdecheck när man lämnar in gamla textilier!

Ville har varit vaken sen 4.30 imorse och var lagom glad under förmiddagen, men jag fick ändå lite gjort. Mutade honom med sprayflaskelek, diskning och en strumplåda som jag gömde plastdjur i. Han skriker livet ur sig emellanåt, men har ändå på något sätt (iallafall ibland) blivit så stor att det går att säga till honom att lägga ner så lugnar han sig igen. Det går liksom inte alltid att få som en vill här livet, och ofta förstår han precis varför vi inte kan gå ut direkt när han vill. Om jag först ska ta på mig skor till exempel, så galer han först och sen inser han det realistiska att min skor först måste på och lugnar sig. Ändå ett framsteg, även om det som sagt, inte alltid är så lätt.

Nu. Återgår jag till CSN-inbetalningar (bara 160000 kvar på den skulden!) och På Spåret.

Och jag har inte bloggat på år och dag, SOM VANLIGT. Det rusar ju på hela tiden, SOM VANLIGT, livet. Sen sist har vi mest firat jul, inte firat nyår och nu håller vi på att rensa ut hälften av allt vi äger så det tar ju lite tid. Men barnen mår bra och är gulliga iallafall. Sen förra helgen sover de tillsammans i ett rum! Vårt stora sovrum fick vi offra, vilket jag var mer intresserad av än Eric, men han gick med på det ändå. Lite jobb har det såklart varit att flytta över allt, men nu ligger de där sida vid sida. Ville fortfarande i sin spjälsäng och Elsa i sin stora säng bredvid. På grund av detta blev golvytans storlek något av en besvikelse, men tanken är att vi ska ordna en våningssäng till Elsa, med Ville på madrass på golvet där under, så snart hon är redo att sova utan oss bredvid emellanåt och han inte tänker springa lägenheten runt så fort han slipper sitt sänggaller.

Tills dess får vi nöja oss med ett stökigt, småmysigt barnrum där Ville faktiskt sover lite bättre än tidigare. PEPPAR PEPPAR. Det tar evigheters evigheter och en närvarande mamma för att han ska kunna somna, men Elsa snarkar som tur är glatt på, fast han ibland vrålar i en timme. Sen är han dock som sagt ganska bra på att ta sig igenom natten. Ofta ropar han på nån gång vid 12 och nån vid 2-3, men hinner ändå somna om själv innan jag är på plats. Runt 5 har han vaknat varje morgon och ibland hoppar Elsa upp då också och ibland lyckas hon somna om. Det får vi helt enkelt ta. Och Eric och jag sover i gamla gästrummet, och kommande gäster får således ta igen sig i Elsas gamla rum. Ja, ni som har varit här fattar kanske lite bättre.

Imorgon ska vi fixa vidare, framförallt med alla barnkläder som svämmar över i lådor och garderober. De växer ju ur allt så fort hela tiden och sen skickar vi dem till kusin Edda i Berlin och sen får vi tillbaks och sen har vi lånat lite av Noah och sen ska nåt kastas och ja. Det är en evighetsmaskin.

Samtidigt håller jag på att få lite härligt resedarr inför Sydafrika som är typ 5 veckor bort. Har precis betalt den sista räkningen för hotellen, flygresorna är bokade sen länge och nu ska vi (jag) bara försöka göra vad vi vill se och göra när vi är där. Vi kommer att mellanlanda i London och sen nattflyga därifrån till Kapstaden. Det tar 11 timmar och 35 minuter. Så det ska bli kul. Ville i mitt knä, förhoppningsvis sovande, kommer att kräva min kropp på all känsel innan vi är framme, men det får det vara värt! För sen väntar mysiga hotell, sol, bad kultur, god mat som jag inte måsta laga själv, spännande möten, nya människor och bäst av allt, massa tid med världens bästa familj.

Efter fyra dagar i Kapstaden ska vi hyra bil och sen köra längs den berömda Garden Route. Där har vi massor av stopp inplanerade i småstäder längs vägen, bland annat i Stellenbosch som är mitt i vinregionen! Alla boenden ska vara barnvänliga och med pool så vi räknar med att ta det lugnt, mysa mycket kring Guesthousen och bara ta det lugnt och på barnens villkor.

Roadtrippen avslutas i Port Elizabeth där vi lämnar tillbaks bilen och sen flyger vi tillbaks till Kapstaden och sen direkt på nästa plan tillbaks till London och sen direkt på nästan plan till Frankfurt. Snacksen som krävs för den resan alltså, blir en utmaning. Men sen är vi hemma igen, förhoppningsvis glada och semesterlugna och fyllda med nya intryck.

MEN! Innan dess ska vi få besök, av mina bästisar plus bebbe redan nästa helg och sen mamma några helger efter det. Det ska bli så härligt, särskilt eftersom det kommer gå några månader till innan vi kan ta oss till Sverige nästa gång. Sådär, då tror jag väl att pappa, mormor, morfar, Madde och Angelica bör vara nöjda med uppdateringen. Vi hörs om nån månad! Hehe.