Herregud. Livet alltså. Det finns så mycket jag vill berätta, dokumentera. Och gärna bli påmind om av Facebook om ett år. Elsa har blivit stor och säger så kloka grejer hela tiden, min inställning till TVn, Emelie och Ebbes besök, syskonrelationen som jag får se växa fram här hemma, Villes utveckling och mina drömmar om att en vacker dag ha en trädgård. Men det finns knappt någon tid och ännu mindre ork. Vi sover för jäkla dåligt nu för tiden.

Allt började förra veckan med att barnen utvecklade varsin ordentlig förkylning. Elsa hostar lungorna ur sig på natten och Ville kan bara sova om han sitter i mitt knä, med ena handen i mitt hår och näsan tryckt mot min hals. Jag sover dock mindre bra i den positionen. Så fort jag långsamt och försiktigt försöker lägga mer den lille snörvlaren så vaknar han och börjar skrika. Under de 10-15 minuter i timmen som Ville sover själv mellan oss, vaknar Elsa och vill gosa. Så snart man ligger på plats i hennes säng och får hennes hosta i ansiktet så börjar Ville korva och gny och det är dags att gå tillbaks till honom. Livet som tvåbarnsföräldrar i ett nötskal? Kanske är lösningen ändå att ha Elsa på en madrass på golvet i vårt rum? För att efterapa stugan i Sövde där hon sov så gott. Men när vi föreslog det för Elsa häromdagen blev hon tårögd och sa att hon ville sova i sin säng. Så ja. Vi kämpar väl vidare. Och hoppas att allt blir bättre efter att förkylningarna läkt bort.

Men det är fasiken inte lätt alltid, inte dagarna heller då båda barnen ska ha sitt. När Ville är sjuk vill han gosa ännu mer, sover inte en minut själv och kräver båda mina händer hela tiden. Då är det svårt att bygga Duplotorn och rulla ler-sniglar. Men det får gå ändå. Elsa har tålamod som en ängel. Hämtar leksaker till Ville, “mamma han gråter, kom ta honom!”, klappar honom på pannan och försöker torka bort kräks samtidigt som han fäktar med sina små knubbiga armar. För några dagar sen låg han och magtränade på golvet i hennes rum medan hon ritade huvudfotingar på ett papper framför honom. Hon pratar som jag gör då, med honom. Upprepar saker och kallar honom för Villson och bannar mjukt när han dreglar på hennes gosedjur. Han drar henne i håret ibland och då gråter hon utan att bli arg, säger med klump i halsen att så får man inte göra. Och han i sin tur ler med hela ansiktet när han får syn på sin syrra. När han inte orkar sitta och vänta längre vid matbordet, tar jag honom i knät så att han får hålla mig i tummen och se på Elsa samtidigt. Med hennes glada ögon som iakttas av liten bebis köper jag mig tid att äta upp min mat. På gympan idag hängde han med i sjalen. Tittade intresserat på alla barn som klättrade och ålade omkring. Men lös som en sol när Elsa kom in i hans synfält. Det är lätt att ana vad som komma skall, vilken lillebror som kommer att krypa efter en storasyster genom lägenhetens alla rum. Hoppas hon kommer att stå ut ibland iallafall.

Det är sant som de säger, hjärtat har inga problem med att älska två barn istället för ett. Särskilt inte när de är så fantastiska som mina.