Nu börjar det långsamt märkas att det växer en ny liten bebis på framsidan av min kropp. Jag känner mig ofta tung och klumpig, men å andra sidan märks det mycket tydligare den här gången tack vare ändrade aktiviteter. Det var helt enkelt inte så mycket golvlek under graviditeten med Elsa. Men tvåbarnsföräldrar ska vi alltså bli, min själsfrände och jag. I år firar vi 9 år tillsammans, helt sjukt när man tänker på det. Och det gör jag, ofta. Tänker på att universum hjälpte oss att springa in i varandra och dela en trevlig kväll tillsammans, en decemberdag 2008. Hade jag stannat hemma, eller gått någonannanstans hade vi inte haft lillasyster på G i magen just nu.
Och Elsa ska bli storasyster. Och tycker än så länge att det ska bli kul, trots att alla pedagogiska böcker av typen “Totte får ett syskon” vi hittills läst mest pekar på hur mycket ett knyte skriker och hur lite föräldrarna kommer att ha tid för stora barnet. Elsa pratar ofta om hur hon ska dansa med lillasyster, klappa på henne, sätta kräm i rumpan på henne om hon är röd (!), mata henne med ostbitar när hon är större och hjälpa till att kittla henne om hon är ledsen. Känns som hon har systerskapet i en säck som amerikanerna säger.
Tills ungen behagar titta ut, än är hon välkommen att stanna, så leker vi oss igenom vardagen. Solen skiner i stan och vi har haft över 20 grader i nån vecka nu. Det är superhärligt, men jobbigt, att cykla, gräva i sandlådan, fånga efter rutschkanan och inte minst, bära 14 kg 2-åring upp för våra sju trappor. Men vi kämpar på. Och jag är oändligt tacksam för chansen och beslutet att stanna hemma med ungen, ett tag till. Precis som jag är oändligt tacksam för lilla nykomligen som sparkar och gör sig känd emellanåt, må hon växa sig stark och frisk därinne innan hon gör oss till 2-barnsföräldrar till sommaren.