Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Hej från ett snöigt Skåne. När vi kom i torsdags började det rätt snabbt snöa kraftigt och vi fick några centimeter vitt guld. Som Elsa skulle kallat det. Jag kallar det mest kallt och vått mög. Men jaja, lite härligt är det välle, särskilt när Elsa överlycklig kastar sig ner och gör snöänglar med sin mormor. Ännu en gång är vi här och skapar barndomsminnen för fullt. Vi sover i den lilla stugan i trädgården och vi har redan hunnit med en massa sen vi anlände i torsdags. Igår träffade vi först Jannicke på en frukost och Elsa fick sig en ridtur på en lagom stor häst som hette Humla. Jannicke tog henne med på en lång tur bland alla hästarna som stod ute i sina täcken och tuggade hö. Sen ville Elsa naturligtvis inte åka hem utan fick tvingas in i bilen under skrik och sparkningar.

På kvällen åt vi god mat hos Emelie och Martin och snackade skit med dem, Malena, Tony, Gabriella och Johan. Och så alla barnen såklart! Som busade och sprang omkring och kollade på Pippi Långstrump och hjälpte till att ordan marängsviss till efterrätt. Elsa hade mest sjå med att försöka hitta katten. Och katten hade mest sjå med att undvika alla barnen. Elsa satt tålmodigt vid kattluckan i tvättstugan och sprang exalterat och hämtade mig när katten dök upp. Sen däckade hon i mitt knä vid 22.30 och vi körde hem en timme senare.

Idag har Elsa åkt pulka med sin mormor innan vi åt våfflor till lunch och hon sen däckade på sin lilla dagbädd på golvet inne i sovrummet. Jag har skrivit tråkiga texter om pengar och druckit en stor kopp te. När Elsa vaknar sticker vi hem till Malena för att spana in deras nya hus och samtidigt diskutera genom allt viktigt som inte blivit diskuterat sedan vi bästisar var i Polen i november. Det blir härligt.

Dagarna fram till torsdagens hemfärd är fulla av besök och träffar och planer och sen ska vi också hinna med att handla några plagg svenska barnkläder och god mat som ska med hem till Frankfurt. Det blir nog bra det här.

Hej. Det är tisdag. Vi har kämpat hela helgen mot Erics onda rygg som gör att jag måste vara förälder och personlig assistent i ett. Helgerna brukar ju annars vara en tid då jag kan koncentrera mig på diskmaskinen, tvättvikning och kanske lite mer Instagram-tid än annars, eftersom Elsa och Eric leker. Helgerna är då Eric lyfter upp henne på rutschkanan, springer efter henne i affären och läser godnattsagan på kvällen. Men det är såklart en omöjlighet när man försöker stå ut med ett ryggskott som bara blir värre och som gör att man inte kan säga mer än fem ord på hela lördagen, typ. Stackars ryggen och stackars Eric och stackars mig.

Trots detta så lyckades vi ta oss 250 km nordväst i lördags för att hälsa på goda vänner som fick sitt andra barn i november och flyttat från lägenhet till hus. Vi spenderade hela lördagen med dem, sov i deras fina gästrum och stannade sen till lunch dagen efter. De har supergulliga söner som lekte fint med Elsa, eller kanske mest 1,5-åringen som faktiskt kunde springa omkring och härma allt vi sa och dela med sig av sin docka till Elsa. Det blev sen en lite snopen kväll med hämtpizza klockan 22 på kvällen efter att ungarna inte ville sova.

Idag har Izabella och jag fått oss en barnfri shoppingrunda som slutade med inköp av sköna brallor till mig och en snygg jacka till Izabella. Och burgare, vi åt burgare också! Med brioche-bröd och riktigt djur i köttet och smält ost. Så gott. Mina svärföräldrar kom och hängde med Elsa som hade en toppendag fram tills att de skulle gå och hon fick sin farfars inneskor i huvudet.

På eftermiddagen var det 11 grader varmt och vi tillbringade några timmar på lekplatsen/skolgården här på andra sidan vägen. Elsa ville sen inte gå hem och exploderade mer än hon någonsin tidigare exploderat. Hon skrek och sparkade och slogs och jag var våt av svett när jag väl fått upp henne för alla sju trapporna. Lilla tjejen blev nog sen själv lite chockad och hulkade bara “mamma krama” på slutet av de där trappstegen. Stora känslor i en liten kropp, helt klart.

På torsdag väntar en tripp till Sverige, vår sista innan Elsa får eget sätet och måste betala för sin biljett. Det var ett tag sen vi var hemma nu, lite mer än 4 månader så det ska bli härligt. Vi har massa kul inbokat redan och verkar kunna träffa några av de viktigaste även denna gång. På att-göra-listan står också inköp av Friggs blåbärste, pulvermos, räkost och massa löständer-godis. Essentiellt så det ryker om det.

Jag har haft lite problem med en visdomstand som är på väg upp och som fångar mat under en liten luva hud längst bak i munnen. Det blev inflammerat där innan jul, men löste sig igen. Nu hände det igen. Jag har inte kunnat tugga mat på den sidan och inte heller kunnat öppna munnen ordentligt. Så för att få hjälp med rengöring och ta en check på vad som egentligen händer, hade jag fått en tandläkartid förra tisdagen. Min snart 2-åriga sidekick fick såklart följa med och var väldigt exalterad över att besöka “tant-tätalen”. Hon övade här hemma hur man ska visa tänderna för tandläkaren och fick för sig att bästa sättet är att skjuta ut underkäken i ett väldigt överdrivet underbett. Jag lät henne hållas. Efter att ha läst en pedagogisk bok i väntrummet om en mus som går till tandis med sin kompis Nallen, så var det vår tur. Elsa fick order av mig om att sätta sig på golvet bredvid vår ryggsäck och läsa en bok vi lånade från väntrummet. Det funkade bra tills tandläkaren kom in och satte på musik. Då var hon naturligtvis tvungen att dansa, och vem kan göra ett bra jobb på dansgolvet i sittane position. Med tänderna i bästa position (underbettet ut) såklart. Alla som jobbade där dog söthetsdöden.

Alla sköterskor blev betuttade i Elsa och kämpade om hennes uppmärksamhet. Då lät henne åka upp och ner på en pall. Hon fick blåsa luft på mitt hår med lilla luftblåsarverktyget. De blåste upp en engångshandske och ritade ansikte på den som en ballong med nuna. Och de ställde hela tiden frågor, som hon inte kunde svara på eftersom underbettet fortfarande var kvar. “Vad heter du?” “Mmfsma” “Heter du Anna-Lisa” “Njsdä” “Heter du Samuel?” “Njsdä”.

Mina tänder dådå. Jo, det var knepigt som sören för tandläkaren att ta sig in i djupaste kinden för att rengöra. Jag fick utskrivet bakteriedödande gurgelvatten och fick order om att inte rota för mycket om det händer igen. Alla fyra visdomständer måste ut, men inte förrän efter sommaren tar vi tag i det. Inte kul alls att tänka på, men jag blev försäkrad om att de jobbar med en grymt duktig käk-ortoped som fixar biffen så smärtfritt som möjligt. Usch.

När vi väl kom utanför dörren och Elsa underbett äntligen kunde halas in igen, var det första hon sa “Elsa, heter Elsa”. Lilla fina ungen.

Kära vänner. Det är måndag igen. Dagarna rusar fram, som vanligt mycket snabbare sen jag blev förälder. Nu när Eric dessutom är ledig varje fredag så går det ännu snabbare. Då har vi en kortare ensam-vecka, Elsa och jag. Och vi som familj har en lång helg. Det kommer jag garanterat sakna när det är tillbaks till verkligheten igen om några veckor.
I helgen har vi ätit mycket gott, som vanligt. Det bidde fasikenemej en falafel med hallomi och hummus i fredags igen. Jag är så sugen på de där små gröna bollarna, hela tiden. Vi handlade lite också och latade sen omkring här hemma. Vi skulle egentligen varit på födelsedagskalas hos Jona i Limburg, men vi var så krassliga och trista att vi bestämde oss för att bespara våra värdar detta. På lördagen tog vi en tur till lekplatsen med Elsis. Hon älskar mest de andra barnen och alla andra fryser nog lättare än oss, för de där lekplatserna är så tomma.

Dock hade vi en fin stund på en lekplats i tisdags, när Elsa hittade två stora tjejer i femårsåldern att spionera på. Hon stod en meter ifrån dem och råstirrade på allt de gjorde. Än idag berättar hon exalterat hur de lekte med ett rep som de gjorde till en gunga genom att binda båda ändarna om en stång. Men julafton 2017 inträffade när den ena tjejen råkade backa in i Elsa som föll som en välstoppad kägla i sina klumpiga vinterskor och fodrade ytterkläder. Jag stod en bit bort och tittade på spektaklet och femåringen som vält Elsa blev rädd att jag skulle bli arg. Så med stress i rösten bad hon om ursäkt till Elsa, samtidigt som hon gav henne båda händerna och drog upp henne på fötter igen. Och de där sekunderna som det tog för mumintrollet i overall att komma upp, när den stora flickan höll i henne, var det bästa som hänt Elsa på väldigt länge. Hon hade bokstavligen talat röda hjärtan istället för pupiller och stod som förstenad en lång stund efteråt.
Tusen gånger om dagen hör Elsa mig säga “ska jag hjälpa dig?” till henne. Så nu har hon börjat säga “mamma hjälpa dig” när hon behöver något. Således säger hon till mig: “stor Kind (barn) hjälpa dig”, när hon vill att jag berättar med fler ord än hon kan, om den där underbara dagen på lekplatsen då en snart tvååring hade närkontakt med en femåring.

Men i lördags var alltså lekplatsen tom. Så Elsa fick nöja sig med sina päron som sällskap. Vi avslutade med att komplettera kylskåpet med hjälp av Netto och sen lagade vi biffar och ugnsrostade grönsaker till middag.

Vi har börjat barnvaktsträna Elsa och svärisarna också. Så i söndags åkte vi dit och lämnade vår unge i deras armar, medan vi låtsasades försvinna bort för nån timme. Elsa tyckte bara det skulle bli spännande. Vi satte oss på ovanvåningen istället, i det som snart ska bli vårt hem. Jag jobbade och Eric lallade runt och lekte med sin laser-mätare för att få till en korrekt planlösning. Sen gick vi ner igen och mötte vårt barn som såklart haft det alldeles bra hos sina farföräldrar. Nästa steg blir en längre lämning. Söndagen avslutades med pasta och parmesan, läggning och äppeljuice framför ett avsnitt av How to Get Away with Murder.