För några dagar sen fyllde Elsa 15 månader. Hon är en liten solstråle som inte bara får oss att le som fånar hela tiden, utan också de hon träffar i mataffären, de som står bredvid henne på tunnelbanan, hennes mor- och farföräldrar och kompisar här i Frankfurt. Hon är utan tvekan det bästa som finns och numera, när jag frågar henne om hon är världens bästa unge, så nickar hon förnuftigt och säger “ja”.
Hon sover helt okej, med vissa undantag, som det kanske alltid kommer att vara. Det vill säga, klockan 18.30, efter att hon ätit kvällsmat och städat undan leksakerna, går vi och tar på pyjamas, tvättar ansikte, händer och fötter och kammar håret. Sen borstar vi tänderna och läser en saga innan vi gemensamt drar ner rullgardinen och säger godnatt till alla cyklar och bilar och träd och människor. Då vinkar hon och säger “tschuu, tschuu” (=hejdå). Sen läser vi en saga, de senaste 400 kvällarna har det varit en bok med fordon som hon älskar. Efter det lägger jag ner henne i sängen och pussar henne i hela ansiktet, vinkar godnatt och går ut. Har vi tur somnar hon då efter typ 10 minuters babblande. Men de senaste veckorna går hon igenom någon sorts mamma-/separationsfas och brukar vilja somna i min famn. Och vet ni vad, håll i er för nu kommer det, då får hon det. Jag går in och sätter mig med min lilla unge i knäet och sjunger tyst ett par minuter. Då slappnar hon av och somnar direkt och sen är det inga problem att tippa ner henne i sängen och gå ut. Dagen börjar mellan 5.30 och 6.00. Då vaknar hon glad som en lärka och det verkar inte finnas något att göra åt detta tidiga uppvaknande. Det spelar liksom ingen roll hur tidigt eller sent hon går och lägger sig, 5.30-6.00 är alltid en populär stund att slå upp ögonen på.
Maten funkar också bra. Hon gillar mat. Inte så super glad för grönsaker kanske, om de inte är pureade och fungerar som kladd. Då går det bra. Älskar fortfarande ost och bröd och sötsaker som jordgubbar, mogna persikor, kex och liknande. Till frukost serveras yoghurt med müsli och en liten macka, mest för syns skull. Till lunch blir det vår middag från dagen innan, eller bara en macka om det inte finns nåt. Stekt ägg äter jag ju typ 99 % av alla dagar så det hade varit praktiskt om hon hade gillat det, men det äter hon aldrig några mängder av… Ett trick som ofta funkar är att låta henne dippa maten hon har på gaffeln i lite olika dips: Ketchup, majonäs, olivolja, creme fraiche osv, beroende på vad det är som dippas. Då blir allt genast lite roligare. På eftermiddagen får hon snacks, macka, smoothie, korvbitar, frukt eller liknande, och på kvällen gröt eller liknande mat som lunchen.
All mat ska hon äta själv och det kan hon faktiskt riktigt bra. Ibland spiller hon dock med flit för att det är så roligt att torka.
Den senaste innegrejen i Elsas värld är våtservetter. Som jag nämnde så älskar hon att torka upp och med en våtservett får man liksom den där professionella känslan direkt. Så hon kan kämpa hur länge som helst med skötväskan för att få fram blöjväskan för att få fram våtservetterna och slutligen en enstaka servett. Då torkar hon också sina dockor, Anton, Victoria och alla gosedjur.
Vilket osökt leder oss in på hennes nästa hobby: Dockorna. Hon älskar att tulta omkring med sina små plastiga vänner. Dra av och sätta på deras kläder. Läsa böcker för dem. Kamma dem. Torka dem. Mata dem med vatten ur sin egen flaska. Lägga dem på läragåvagnen och köra runt med dem. Och så vidare. Gulligt att se, även om jag oroar mig lite för att hon redan har indoktrinerats i en könsroll hon inte valt själv.
Vidare älskar hon att bada, att gå till lekplatsen och gräva i sanden och gunga, att leka med andra barn, att sjunga med Brit och hennes gitarr, att läsa böcker, att läsa tidningar, att läsa H&M-katalogen, att titta på filmer på prickiga dalmatinersläktingar i min telefon, att tända och släcka lampor, att gosa med sin gula filt, att sitta på eget säte på tunnelbanan, att hjälpa till i att röra, blanda och provsmaka i köket, när det ringer på dörren, att åka bak på cykeln och rytmiskt hojta “mamma, mamma, mamma, mamma” för heja på mig, att dansa med höfterna till allehanda musik, att hämta grejer ur lådor och lägga ner dem igen i andra lådor, klättra upp på pallen i vardagsrummet, att kasta toalettrullar i badkaret när jag duschar där, att rita stora streckgubbar som inte få plats på pappret, att skypa med mormor i Sverige, att öppna paket, att hjälpa pappa göra kaffe på helgmorgnarna, att gå själv längs med gångarna i mataffären, att få en skiva medwurst av korvförsäljaren på torget, att riva legotorn och mycket mycket mer.
Elsa förstår allt. Alltså verkligen allt man säger till henne. Hon visar var fåret/grävskopan/hatten/skrivbordet är i böckerna. Hon lägger kläder i tvättkorgen när man ber henne. Hon kastar saker i papperskorgen. Kämpar för att få upp byxorna över rumpan när man uppmanar henne till det och hon vinkar hejdå när jag säger hejdå till någon.
Hon kommunicerar själv också med ljud och kroppsspråk och pekningar och oftast förstår jag henne också. Och gör jag inte det så tjatar hon tills jag gör det. Hon kan också säga mamma, bää, voff, mauu och när man frågar henne vad pappa säger så pruttar hon med läpparna och flinar. Den här lilla människan som för ett år sen låg på rygg och gurglade för sig själv springer nu omkring och lyssnar, tittar, pekar och pratar med oss. Man riktigt ser hur de små kugghjulen i huvudet snurrar när hon tar in något och gör om det till användbar information i det lilla huvudet.
Älskade, älskade, ÄLSKADE Elsa. Så stolt jag är över henne. Världens bästa unge.
