I ett försökt att spara pengar inför bröllopet och för att jag insåg det orimlig i hennes varande, har vi sparkat städerskan som hjälpt oss två gånger i månaden i princip sen vi flyttade hit. Det var eventuellt försvarbart så länge vi båda jobbade 150%, och kanske till och med så länge jag var gravidtjock och sen när Elsa var liten bebbe och jag satt klistrade med henne vid bröstet dagarna i ända. Men nu. Nu får jag fasiken städa själv.
Dessutom är vår lägenhet inte så stor och varken Eric eller jag har superhöga krav på att allt måste vara skinande rent och fläckfritt hela tiden. (Ett stort steg för oss var till exempel att börja äta vid matbordet (istället för soffbordet) när vi köpte vit matta till vardagsrummet. Ja, ni förstår.)
Jag tycker om när det är ostökigt, alltså saker och ting ligger på sin plats, och det ser jag till varje kväll innan jag går och lägger mig, men några smulor under köksbordet eller en liten dammråtta bakom dörren är inget som retar mig.
Dock var det ändå tid idag att ta tag i det. Och det visade sig att allting gick snabbare än jag trodde och kändes roligare än jag trodde, men även att Elsa utvecklat en oerhörd rädsla för dammsugaren. Den är ju ganska bra att ha när man ska försöka bli av med damm, hår och liknande. Så jag fick stänga in mig i ett rum i taget, dammsuga järnet och sen gå ut och kolla hur det var med lillstrumpan. Hon satt med Anton och sin sov-filt i säkert grepp och läste Djungelboken. Men sen blev det sent och hon var hungrig och trött på sladdmonstret som lät så mycket, så vardagsrummet fick jag spara tills Eric kom hem och kunde distrahera henne. Då var hon dock kaxig, hängde på hans arm och kollade på mig utan några som helst problem. Vi får väl se hur det går imorgon, när städracet går vidare.
