Snart är Augusti slut, herregud, vad tiden går. Vädret är bra och mannen jobbar och Elsa växer och jag funderar på det ena och det andra hela tiden. I måndags blev vår lilla lilla bebis FEM MÅNADER. Jag var tvungen att räkna efter med kalendern i telefonen om det verkligen kunde stämma, men det gjorde det.

Elsa gillar: Mat. Det är det nya. Efter att hon i veckor stirrat avundsjukt på allt vi stoppat i munnen och sen gått vidare till att göra höga smask-ljud så fort vi äter, så bestämde vi för några veckor sen att hon skulle få göra det. Hennes första måltid blev en potatismos med broccoli som hon snabbt slukade ett par ljumma skedar av. Det är otroligt hur snabbt hon lärde sig sitta still i mitt knä, öppna munnen när skeden kommer och svälja som om hon inte gjort annat. Sen dess har hon käkat både det ena och det andra och snart väntar införandet av kött. Ekologiskt nötkött i det här fallet. Hon har sin egen mugg med vatten, men känner sig coolare när hon får dricka ur en flaska som vi gör. Hon gillar att flyga flygplan på våra ben, att åka i bärselen där man ser så bra och att sjunga barnvisor där jag rör på händerna framför henne.

Elsa gillar inte: Att ta på sig tröjor. Att dra dem över huvudet är inget problem, men när armarna ska in – gud vad trist det är! Hon gillar heller inte att åka barnvagn för långa stunder, misstänker att det börjar bli för långtråkigt för vår stora tjej, så jag har beställt en dyna som vi ska testa i sittdelen.

Elsa sover: Helt okej. I måndags började projektet med att få henne att somna utan att amma till sömns. Hon protesterar mindre och mindre (TROR jag, peppar peppar och allt det där) och vi försöker ha en fast rutin på kvällen så att hon förstår vad som väntar, fast kvällsmaten kommit tidigare. Hon vaknar tidigt tidigt på morgonen, men det kan jag stå ut med, bara jag får sova några timmar i streck i början av natten och för tillfället så tillåts det.

Elsa är: Otroligt nyfiken och vaken och intresserad av allt och alla. Hon tittar med koncentration på allt och alla och man ser nästan hur de små kugghjulen i hennes fjuniga huvud snurrar. Hon har börjat skratta åt tramsiga ljud som vi gör och ibland skrattar hon fast man inte gjort ljudet på länge. Hon är superduktig på att rulla nu och korvar sig fram över golvet som en liten boll. Hon är fortfarande det bästa som hänt oss och Eric sa häromdagen att han aldrig kunnat föreställa sig att det skulle bli så här bra. Sån fin liten unge, sån sammansvetsad liten familj. Så mycket kärlek.