Eric är hos Kai och tittar på Frauentausch (Wife Swap, finns det i Sverige också tro?) och dricker öl. Jag ligger på soffan och har precis sett det senaste avsnittet av The Real Housewives of NYC (älskar Bethenny). I vår säng på andra sidan väggen ligger en liten bebis, 2,5 månad gammal och extremt självklar i mitt liv. 

Fast jag ibland är så trött att jag håller på att somna när jag sitter på toa och fast jag får ångest över att vara instängd i sovrummet i timmar när hon inte vill sova och fast hon skriker så att hjärtat krossas ibland och fast jag oroar mig över allt från vaccinationssprutor och UV-strålning till mobbningsrisker och könssjukdomar, så är jag ändå så innerligt, innerligt lycklig. Den här lilla människan som inte ens fanns för ett år sen och tog sån tid på sig att titta ut, har nu lindat både Eric och mig kring sina små mjuka lillfingrar. Hon är fantastisk. Så vacker och intelligent och rolig och söt och duktig som bara ens eget barn kan vara. Världens finaste tjej som lyser upp sömnlösa nätter med sitt tandlösa leende och sparkar med hela kroppen av energi och glädje när man pussar henne på näsan. Vår dotter som luktar så gott, som krampaktigt kramar mitt pekfinger med sin starka näve när hon tar varje måltids första klunkar, som får skrattrynkor kring ögonen med de långa fransarna när hon ler i sömnen, som formar munnen till världens minsta O när hon tittar på träd som gungar i vinden. 

Så liten och så färsk, men ändå det finaste som finns.