Med en bebis hemma så baseras ens välmående och psykiska hälsa extremt mycket på bebisens sovvanor. Som jag skrivit innan så har vi lärt oss att inget varar för evigt och att barnets beteende till stor del är totalt random. Helt omöjligt att förutspå och till största delen korkat att basera nån form av schema på. Med detta sagt så vill jag berätta att läggningen av ungen varit minst sagt komplicerad denna vecka.
Hon vill i princip bara sova med boob i munnen och jag kan inte sova med bebismun på mitt bröst. Jag ammar inne i vårt mörka sovrum och hon ligger och snuttar i min famn. Jag väntar länge länge, 10-15 minuter, efter att hon somnat innan jag långsamt lirkar ut bröstet och BUMS vaknar hon och jag kan antingen plugga in saken igen, eller försöka vyssa henne till sömns utan. Alternativ två funkar aldrig. Så då börjar vi om igen. Och igen tills jag lyckas få ut boppen och hon fortfarande sover och jag sen väntar ytterligare 15 minuter innan jag försiktigt lägger ner henne på sängen. Och då vaknar hon igen och vi måste börja om från början.
Och jag är stressad över det faktum att jag inte vill att hon bara ska kunna somna under amningen. Samtidigt så vill jag bara att hon somnar så snabbt som möjligt så att jag kan få en timme på soffan utan bebis på min kropp. Kanske läsa nån sida i en bok och dricka en kopp te innan jag måste gå och lägga mig för att orka amma igen några timmar senare.
Jag vill inte förstöra mitt barns liv!!
Jag försöker samtidigt tänka att amningen och bröstet är mer än bara mat. Det är närhet och anknytningen och gos och trygghet. Kanske behöver lillstrumpan lite extra sånt just nu? Då vill jag ge henne det. Även om min bokläsartid blir lite kortare. Det kommer antagligen inte vara för evigt.
