Vet ni, jag är förlovad nu. Eric och jag ska gifta oss. Jag ska bli hans fru.

Det känns helt fantastiskt! Det finns inget jag hellre vill, i denna värld, än att tillbringa resten av mitt liv med honom. Han är bäst helt enkelt.

Och eftersom han är så himla bäst, så var ju frieriet perfekt. Rosblad och dyr champagne och storslagna resor till paradiset och flygplan som susar förbi med banderoller passar inte oss. Det är inte vi. Så Eric struntade i att boka en resa och han köpte inte en enda ros. Men det var perfekt.

Vi var hemma i Sverige i tio dagar. Vi njöt av de timmar som solen visade sig med frukost på altanen i stugan som vi fick låna av mamma och pappa. Vi gick på promenader i den där skogen som får min axlar att sjunka ner på riktigt och andades in den där luften som betyder semester och tillsammans-tid. Vi åt jordgubbar och lösgodis och grillat och hängde med våra vänner och gosade med barn och firade midsommar. Det var väldigt bra.

När andra veckan kom så började vi förbereda. För på fredagen, sista helgen i landet, kom ett gäng tyskar till oss. Nära vänner från detta som ju är mitt andra hemland. Vi visade dem Köpenhamn först, åt smarrig räk- och kräftsmörrebröd och tittade på båtarna och fikade och pratade ikapp oss.

På lördagen blev det fest. Jag hade förberett massa mat och bakat och köpt in och fick hjälp av våra tyska gäster som blandade sig med de svenska tills hela gräsmattan var folk som pratade tysksvenskengelska och spelade kubb och diskuterade fotbolls-VM och drack öl och solade sig. Det var den första gången på hela semestern som det inte regnade en droppe. Så på eftermiddagen tog vi hela gänget på promenad ner till sjön, två varmblodiga själar badade och de andra förundrade sig över den svensk sommarnaturen och det fenomen som kallas ”bastubåt”.

Väl tillbaks i stugan igen, innan stora buffén skulle öppnas, och jag stod i köket och svor för att jag glömde slänga i dillkvistarna i färskpotatisen, så meddelar Eric att han vill hålla ett litet tal. Tacka de som kommit och hjälpt till och sådär. Jag visste om detta och tyckte det var fint. Fint att karren tar ansvar liksom.

Så vi står där i en cirkel på gräsmattan och barnen leker runt våra fötter och solen lyser fortfarande. Eric ber mig komma översätta det tal han uppenbarligen förberett på svenska till tyska, så att alla ska förstå. Jag hinner tänka att google translate gjort ett väldigt bra jobb för talet är perfekt och hans Silvia-svenska så gullig så gullig. Han meddelar att han vill säga tre saker. Först tackar han mamma och pappa för att vi fått inte bara bo i deras stuga, men också bjuda in våra vänner för fest där. Sen tackar han Jimmie, min lillebror, som kört till Tyskland och handlat öl och vin för att festen inte ska bli så torr. Sen tackar han våra vänner för att de kommit och för att det finns. Jag översätter hela tiden flitigt.

Sen nämner han att det visst fanns en fjärde sak också. Den börjar med ”Jessica.” Jag översätter. ”Tack för att du vill bo med mig i Tyskland”. Jag översätter men blir samtidigt väldigt rörd och rösten stockar sig och jag blir så glad och tänker att det ju är jag som ska tacka, för att han vill bo med mig i Tyskland! Så fortsätter han: ”Nu undrar jag om du vill bo med mig i Tyskland som min fru?”. Här börjar jag böla. Jag heular. Mina ögon producerar inte så många tårar men jag liksom kvider med händerna framför ansiktet. Han fortsätter: ”Vill du gifta dig med mig?”

Och vad svarar man på den frågan? När den man älskar mest i världen står framför en med sina beniga knän och sitt yviga hår och sina glittriga, snälla, intelligenta ögon?  När han ber en på svenska som är formell och knagglig och det charmigaste språk som finns? När de finaste människorna från Tyskland och Sverige står där i cirkel och har våta kinder och till och med min pappa får pipi i ögonen? När man bara kan tänka på en sak: “Tänk om jag hade vetat när jag pussade honom på kinden den där blöta kvällen på Frankfurts mysigaste och rökigaste pub för snart sex år sen?”

Det finns bara en sak att säga: ”Menar du allvar? Menar du allvar? Are you serious?” Och sen tar man bara ringen och trycker fast den på sitt finger och konstaterar att den är helt för stor så att man måste gå runt resten av dagen med knuten näve av rädsla för att tappa beviset på stundande giftemål. Och när folk grattar och kramar och ringer och så, då fattar man det fortfarande inte. Det har varit vi två så länge, nu har vi bestämt att vara vi två för evigt. Helt perfekt.

See for yourself: