Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Det är söndag igen. Kanske var det söndag förra gången jag bloggade också? Denna helgen har varit rofylld och lugn, som en tur i en eka på en sommarsjö fast utan sjösjuka.

I måndags blev Eric officiellt gudfar till en liten Mira. Hon skrek lite när prästen doppade hennes hjässa i dopfunten och nog var hon lite irriterad för att det var så många människor där hela tiden som ville gulla med henne, men det var väldigt fint ändå. Jag åt MASSOR av tysk tårta. Alltså verkligen massor. Gott.

Sen jobbade jag och hade det jävligt. Eric jobbade också, ännu längre pass än jag. Träffade min svenska tjejer i torsdags på hämtmat och vardagsrumsröj.

Igår var Linda, Lars och Mira här och åt brunch. De stannade jättelänge och vi hann prata massor och Mira sov middag på vår säng. Det var mysigt. När de hade gått kom Kristina och lämnade en symaskin som de fixat till mig. Den är helny och jättebillig och jag är lite rädd för att testa den, men jag hoppas att den ska duga bra till gardiner och kuddfodral.
På kvällen tittade Eric och jag på serier, pratade, myste och bara var. Sånt som man inte hinner med under jobbeveckan, men som är så bra för själen.

Nu är min tyska man på svenskalektion hos Carl-Philipp. Det värmer i hjärtat att han betalar både tid och pengar för att lära sig mitt modersmål. Jag tar det som ett tecken på att han vill fortsätta vara ihop med mig ett tag till.

På jobbet var veckan ömsom långtråkig, ömsom väldigt stressig. I torsdags hade vi kris och i princip alla anställda förberedda sig på att bli sparkade. Chefen hade nån form av panikångestattack blandat med manisk kris och det verkade på riktigt som att domedagen var kommen.

Sen började dock fredagen med ett team-möte och peppning så då lugnade läget ner sig lite igen. Det är dock inte så bra för psyket med sådana där dagar, jag var helt slut i fredags. Jag försöker hela tiden hålla jobbet på en armlängds avstånd, att inte satsa kropp, hjärta, själ och förstånd, men det är svårt. Jag vill göra en bra insats. Vi får väl se hur det blir.

Nästa vecka drar detta tysk-svenska paret mot Sverige. Vi ska bevittna ännu ett dop, Ebbe ska bli accepterade in i kyrkan och sådär, jag ska prata tjejsnack med mina favoriter och så har mamma dragit ihop en liten familjemiddag på lördagskvällen som kommer gå ut på att jag övertalar Jimmie att köpa ut sprit till mig. Blir nog bra det.

Vi säger så länge. Hej!

Yster och Ostern

April 18th, 2014 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Hej! Det är jag igen. Veckan på jobbet (istället för i Sverige) har varit ömsom långtråkig och ömsom full med arga människor som hatar mig. Sådär kul. Nu är det dock över för ett tag och jag hoppas att jag känner mig lite positivare nästa vecka.
Idag har jag städat pysslat fixat och Eric har jobbat städat jobbat. Han har möte med två klienter nu, på vårt hemmakontor. Jag har lagat kaffe och ställt fram köbekagårr. Ikväll kommer vänner från Aachen så det blir middag på stan och kanske nåt glas vin.
Imorgon ska jag först klippa mig (min vision: mörkt mörkt brunt, axellångt med flikig men rak lugg), sen ska vi hem till Erics föräldrar i Bad Homburg på påsk-blunch, som Kristina kallade det. En sen lunch med brunchinslag. Jag har handlat för många lyxiga ostar på Edeka som blir vårt bidrag.

På söndag finns det än så länge inga planer. Kanske en stroll längs Main? Kanske film och tv och soffans hela dagen? Jag är öppen för förslag.

På måndag sticker vi till Limburg så att Mira kan bli döpt och Eric samtidigt invigd som gudfar. Jag ska ha snygga blå heels och förhoppningsvis en frisyr jag inte hatar. Det blir bra! Tycker mycket om Mira och hennes föräldrar.

Vi avslutar dagens långfredagsinlägg med en bild på vårt något kitschiga påskpynt som tonas ner av mormors fina duk. Tadaa!

20140418-172130.jpg

Glad Påsk på er!

Inställd resa

April 12th, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

De senaste veckorna på jobbet har varit stressiga och jobbiga och lite trista emellanåt och samtidigt fullproppade. Vi har planerat för den mini-affär som företaget tänkte starta i Täby utanför Stockholm. Jag skulle vara där en vecka. Jag skulle åka ikväll, bo på hotell i 8 nätter och sen åka hem och vara med på Miras dop.

Men så blev det ingenting.

Igår, på förmiddagen, runt 30 timmar innan flyget skulle gå, ställer vår högsta chef in allting. Hon får kalla fötter och ångrar sig.

Därför ägnades gårdagen åt en massa samtal till människor som planerat om sina liv för att jobba i vår affär de närmsta tre månaderna. Jag var så jädra besviken, arg och ledsen. Det känns skit att vända ut och in på sig själv, jobba 14 timmar i streck i flera veckor och lägga ner energi på att översätt emailkonversationer fram och tillbaks, ringa, koordinera, fixa, dona, kolla upp, skriva, planera och kontrollera. Och sen blir allting inställt. SURT.

Idag är jag gladare. Det gör inget att jag inte måste fira påsk på ett hotellrum i Täby. Jag får två helgen tillsammans med Eric och vänner och Frankfurt istället. Livet går vidare. Och jag börjar kanske (kanske!) få lite mer skinn på näsan. Det är så här det går till i verkliga livet. Glöm pluggtider på Malmö Högskola och år som nanny i privata familjer. Arbetslivet är tuffare än så.

 

Sitter på soffan och känner redan träningsvärken börja slita och dra i mina sömniga stackars muskler. Idag har jag tränat. Tränat för första gången på säkert.. länge. Sen jag flyttade hit har jag tyvärr lagt på mig en massa äckliga kilon som jag kämpade som ett djur för att bli av med. Och nu ska de bort igen. Suck. Visst finns det något som kallas sambo-kilon? Kanske kan jag skylla på det? Eller så skyller jag på hur gott det är med socker? Eller hur lite tid jag har?

Men jag trivs inte när jeansen halkar nedanför valkarna hela tiden och jag vill kunna springa 10 km igen utan att dö. Det känns bra i själen att ha koll på kroppen och det har jag inte nu.

När jag bodde i Australien var det så enkelt. Inte enkelt att bli av med övervikten, men enkelt att vara tuff och disciplinerad och ha koll. Samma sak i Malmö. Då skrev jag samtidigt kandidatuppsats, pluggade extra tyskakurser vid sidan om och jobbade extra i två barnvaktsfamiljer. Det blir också en ond cirkel: Att jag är för duktig, för sträng, för hård mot mig själv. Det är inte heller friskt. Jag vill kunna leva och slappna av och vara normal och inte må bäst när jag späker mig själv. Det känns som en större utmaning just nu att att bara gå ner i vikt; att hitta en balans. Ibland har jag haft den. I kortare perioder. Men släpps sockermonstret eller disciplinguden lös och då… Då blir det fel. Som nu, de senaste månaderna.

Därav träningspasset. I sovrummet. Tillsammans med Jillian Michaels från USAs Biggest Loser. Workouten varar bara en kort stund, men fasiken vad det bränner i fläsket sen alltså! Bra så! Det är allt jag hinner och orkar och vill, just nu iallafall. Jag gör så. Gör så gott jag kan. (Och jobbar samtidigt vidare med att tycka om mig själv, även när jag väger lite för mycket.)

Kram på er!