Jag vaknar av att svenska solstrålar silar in genom de tjocka gardinerna jag dragit för bara några timmar tidigare. Det är måndagmorgon i Stockholm och mitt trötta huvud vilar ännu tungt på en Scandic-kudde, en likadan som det vilade på i Östersund natten innan. Helgens två konferenser är över. Jag har stått upp i tio timmar och pratat om marknadsföringplanser, provisionssystem och aktivitetsregler. När arga damer med tysta män har skrikit om missade fakturor och sura återförsäljare har beklagat sig över lås som går upp så att miljontals kunder tappat sina armband har jag lyssnat tålmodigt, antecknat och lagt huvudet på sned. “Jag förstår.” I fikapauserna har jag sörplat i mig en snabb te medans mina ögon haft konstant kontakt med både upprymda, pratglada deltagare och ett armbandsur som påminner om att rasten snart är slut.
Men nu är det måndagsmorgon och konferensdeltagarna är inte i mitt hotellrum. Rasten har precis börjat. Jag stiger upp ur sängen med sand i ögonen och duschar snabbt för att spara tid. På vägen hem måste kläderna inte vikas och allt ska bara få plats. Bokaffären jag besökte i Jämtland några dagar tidigare försåg mig med svensk deckare när de är som bäst. Jag tar den halvt utlästa boken under armen och springer ner till frukosten. Matsalen är nästan tom. Det är jag och en man som läser DN och kvinna och hennes man som pratar lågmält om charterresor och besprutade tomater. Frukosten frestar.
Det är jag, min svenska deckare och en assiett med mat. På hotell görs undantag. Belöningen får de två avdomnade tårna, min hesa röst och den känsla av utmattning som tynger mina axlar stavas svensk frukost. Det blir stenugnsbakat knäckebröd med ett tjockt lager leverpastej, inlagd, räfflad gurka som bara Sverige kan få till och en jättekopp med svart te. Min diet tillåter inte knäckebröd, men mitt förstånd tillåter dieten av ta en paus. Det smakar som avkoppling, frid och stolthet. Den tjugoåttaåriga tjejen som sitter i Scandics frukostmatsal och mölar i sig leverpastej som om hon bor på ett ställe där det inte finns har precis klarat två konferenser på egen hand. Hon är vuxen. Ingen har frågat om hon vill föreläsa om regler och bestämmelser. Om hon vill flyga sex gånger på tre dagar. Om hon vill släpa med sig smycken och handböcker och kataloger och broschyrer och presenter och namnskyltar och fan och hans moster (och hennes granne.) Det är livet. Det är jobbet. Och det är enormt utvecklande, tufft och roligt.
Lagom tills att hjältinnan i boken lyckas få slut på batteri i mobilen, bli påkörd av mördarens bil samtidigt som ett barn kidnappas hämtar jag och min sinande aptit ännu en tallrik från buffén. Färska hallon ovanpå krämig yoghurt, överrösta med nötter och frön. En kopp te som ryker ånga på min kind när jag böjer mig över skålen för att få fler pumpakärnor i tänderna medan ögonen inte lämnar mitt modersmål på boksidan.
Det är måndag och buffén stänger redan klockan nio. Tre besvikna norrmän får vända i dörren och jag får lite dåligt samvete för de renskrapade tallrikarna brevid mig. Men jag var där i tid. Jag hann få i mig två tallrikar svensk lycka, läsa min bok och andas lite. Utan att någon drog i mig. Efter ett tag är boken slut. Jag ögnar igenom författarporträttet och utdraget ur nästa bok och baksidans text, men sen är verkligen alla orden lästa, min tekopp är tom och på Arlanda står ett flygplan som ska ta mig och min finska kollega tillbaks till verkligheten. Med leverpastej i magen och svensk sol i ögonen och en varm känsla av lugn i magen.
(Helgens andra bästa stund: 18 grader i Frankfurt, Eric har köpt blommor och möter mig med en stor kram i den fina lägenheten som är vår i min hemstad Frankfurt.)
