Jag har ett jobb. Jag har ett skrivbord och ett användarnamn och en nyckel till ytterdörren och en tekopp i jobbeköket och min egen emailadress som slutar med företagets namn.
Jag känner mig som en riktig vuxen.
Jag jobbar på ett företag som säljer smycken genom återförsäljare ute på fältet, alltså lite som Oriflame och Tupperware och sådana där ni vet. Det är ett tyskt märke som har sitt huvudkontor här i Frankfurt. Det jobbar ungefär 60 personer där nu, för tre år sen var de nio. Hela huset är fullt av IT-människor, grafiker, designteam, lagerarbetare och så vidare.
Jag jobbar som Sverige-coordinator. De är fortfarande ganska små i Sverige, men enorma i Finland så i skandinaviska teamet är vi nu fem finnar och en svensk. Jag. Jag svarar i telefon och på email, alltså typ kundtjänst. Jag översätter produktmaterial, kataloger och broschyrer. Senaste veckan slet jag som ett djur med att översätta hela hemsidan från tyska till svenska och hann fanimig bli klar i fredags eftermiddag. Så coolt. 55000 ord senare.
Jag ska så småningom resa till Sverige för att hålla i möten, events och kurser. Jag korrekturläser även engelska texter, översätter från tyska till engelska och svarar i kundtjänsttelefonen när ordinarie snubbe är borta.
Och jag trivs vet ni. Alla är väldigt snälla och hjälpsamma och har tålamod och är glada och stämningen är bra. Det är lite stressigt, som jag nämnde igår och mycket nytt att lära sig konstant, men jag försöker göra mitt bästa och jag fick beröm av högsta chefen igår, för ett bra jobb med hemsidan. Nöjd.
Så, nu vet ni vad jag sysslar med alla de timmar jag inte bloggar, pinterestar eller tänker på hur livet blidde såhär.
