Såhär känns det just nu:
Bilden fick jag av min vän Ulrika.
Provsvaren kom tillbaks. De var negativa, som i, ännu en uppsats som jag fått ut på papper var dålig. Jag orkar inte mer nu tror jag. Gick från mötet igår med tårarna forsande ner för kinderna och med Eric som desperat försökte peppa via Skype i telefonen. Min handledare är en väldigt intelligent och professionell människa som jag har stor respekt för. Men när han levererar kritik så gör han det på ett sätt som förnedrar, generar och förminskar. Jag kände mig som världens mest korkade, tröga människa igår och det är inte så värst praktiskt inför skrivandet av ännu en ny, tredje, kandidatuppsats.
På ett sätt känns det som jag borde skita i det nu, inte hetsa sönder mig själv till deadline den 3 juni, utan istället satsa på att lämna in en bra, ostressad uppsats till nästa deadline i augusti istället. Samtidigt så vill jag så väldigt gärna bli klar nu. Känna mig färdig med Malmö Högskola och kunna flytta till Tyskland med noll lösa trådar kvar här i stan.
Just nu är planen att ta det lugnt. Inte hetsa, inte stressa, inte få panik och inte falla i gråt för att jag inte har tid att ta mer än tio minuters lunchrast. Jag ska skriva en inledning som strukturerar upp vad jag skulle kunna göra i den nya uppsatsen, jag ska lämna in den till handledaren på måndag och träffa honom på hans kontor. Vi ska prata om hur dåligt jag skriver, om hur mina tankar är fel och om hur man absolut inte blir godkänd på sin kandidatuppsats. Sen tar jag handledarnas alla tips i en liten påse inne i huvudet, går hem, sätter mig framför datorn och skriver en uppsats så bra som jag bara kan.
Sen lämnar jag in den. Opponerar på någon annans och försvarar min. Och sen får antagligen underkänt, men den minimala chansen till det lägsta godkänt-betyget kvarstår. Kanske blir det en snäll och generös människa som rättar min uppsats? Kanske måste jag komplimentera, skriva om och lägga till för att ha en chans på godkänt i augusti? Jag tar det då.
Tills dess handlar det om att överleva, om att få svullna ögonlock att krympa och att få hjärtats bultande att lugna ner sig. Det är bara en uppsats för i helvete. Det är bara en uppsats. En liten sketen uppsats.
Ja. Vad ska man säga. Helvetet pågår fortfarande. I tolv dagar till. I torsdags, fredags, lördags och söndags jobbade jag med en helt ny uppsats i runt 12-15 timmar om dagen. Det var helt sjukt. Jag pausade två gånger om dagen för lite snabb mat, diskade inte ens för att jag var så sjukt stressad och fick dåligt samvete varje gång jag behövde gå på toa för att det tog tid från uppsatsen. Enda längre pausen tillägnades Malena och Miriam som kom på besök under femtio minuter på fredagen. Jag fick två kramar och lite bebisgos och sen hade jag energi att köra vidare.
Det var nästan jobbigast i lördags, då solen sken och det var runt trettio grader i Malmö. Mina klasskamrater, som lämnat in sina uppsatsversioner på torsdagen redan, satt i Folkets Park och drack alkohol och solade. Jag satte inne framför datorn med ett glas vatten.
I måndags, två timmar innan deadline, slutade naturligtvis mitt internet att fungera. Fick till slut kontakt med omvärlden via min telefon, men stressnivån var så hög att jag omedelbart efter att uppsatsen var ivägskickad drabbades av huvudvärk, muskelvärk och hyperventilering. Jag mailade alltså iväg en ny uppsats till min handledare. Trettiofem sidor med innehållsförteckning och en värdelös sammanfattning.
Samtidigt tog jag beslutet att det här är sista återupplivningsförsöket. Det är inte värt att må så dåligt som jag gör över en jäkla uppsats. Försöker konstant tänka att det bara är en uppsats och att mitt liv är så himla fint i övrigt och jag snart får återförenas med Eric för gott och att jag är frisk och att alla jag tycker om är friska och att jag har mat på bordet och tak över huvudet och kläder på kroppen. Men det är svårt. Den sätter press, den här kandidatuppsatsen. Säger handledaren att också denna version är skit så stänger jag av respiratorn och börjar om igen inför senare deadline i augusti. Jag orkar liksom inte. Säger handledaren att nittionio eller mindre procent är skit, så jobbar jag vidare med den procenten som går att rädda. Än finns det tid.
Nu ska min professor läsa igenom skiten och på torsdag förmiddag får jag min dom. På torsdag förmiddag ska vi träffas ansikte mot ansikte på hans kontor och jag får det svårt att dölja besvikelsetårar bakom datorskärmen. På torsdag förmiddag kommer provsvaren.
Sen sista inlägget har har jag varit ute och åkt bergochdalbana, rent känslomässigt alltså. Upp och ner, förtvivlan och djupare förtvivlan. Tårar, ångest, rädsla och hopplöshet. Nu har handledaren och jag kommit överens om (för tredje gången) vad min uppsats ska handla om. Nu ska den bara skrivas också. Från att ha haft framförhållning och planeringstänk från början måste jag nu skriva en helt ny uppsats tills på måndag. Jag researchade igår. Idag har jag sprungit, packat, pluggat tyska, flugit hem från Tyskland, fyllt kylen, hämtat ut paket, gjort ärende, betalt räkningar och nu ska jag snart fortsätta med researchen. Imorgon drar själva skrivande igång, sen har jag fyra dagar på mig att få klart skiten. Fyra dagar.
Bara tanken på dessa fyra dagar och hur jag måste skriva minst 7 sidor varje dag gör mig panikslagen. Imorgon får jag reda på om jag kan omvandla paniken till rörelseenergi och skriva något som är värt att behålla. Något som jag kan lämna in och få godkänt för. Jag har även bestämt att det här är sista gången som jag testar att bli klar i juni. Får den här versionen av uppsatsen (som inte finns än) inte heller tummen upp av handledaren så ger jag upp för den här gången och tar nya tag inför inlämningen i augusti.
För det är bara en uppsats och jag orkar inte må dåligt mycket längre.
Men först skriver jag röven av mig, tolv timmar om dagen minst, sju sidor om dagen minst, i fyra dagar.
Sen får vi se.
Idag kl. 13.15 tysk tid går mitt första möte med min handledare av stapeln. Via Skype. I förberedelse för detta möte har han läst min uppsats, kommenterat på den samt svarat på frågor jag mailat. Imorse fick jag tillbaks uppsatsen med kommentarer som jag nu har läst. Den senaste timmen har jag även storgråtit utan uppehåll. Det visade sig att min uppsats är skit. Det finns ingenting på de 45 sidor jag redan skrivit som går att använda. Jag har inget argument, ingen diskussion, ingen analys och inget kött på benen att hävda det jag hävdar. Hela uppsatsen är en enda stor hög med skit. För att uttrycka det milt. Ni kanske tror att jag överdriver, men ni ska se kommentarerna som han har lagt till. Minst tio på varje sida och emailet började med “ta det inte personligt även om jag låter hård”. Jag tar naturligtvis allting personligt eftersom jag är sån och det här är min kandidatuppsats som jag redan har megaångest över. Och jag hatar hela situationen, hur lärarna inte haft tid för oss och hur jag förväntas göra en litteraturanalys som vi typ aldrig gjort innan. Kl. 13.15 lär det väl visa sig om det överhuvudtaget går att rädda det här vraket (och då menar jag uppsatsen, inte mig, jag är bortom all räddning). Säger handledaren att min uppsats inte går att skriva och få godkänd så vet jag inte vad jag gör. Säger han att den går att rädda vet jag inte heller vad jag gör. För jag vet inte hur jag ska kunna rädda den. Fy farao vad jag ballar ur i detta ögonblick alltså. Panikångestattack superdelux som troligtvis snart följs av migränanfall plusplus. Stressen. Jag orkar inte.
Tysklandsös och uppsatsångest. (Ja, fortfarande.)
May 6th, 2013 | Posted by in Filosoferande. - (0 Comments)Sitter och skriver uppsats fortfarande. Överraskning! Eller inte. Sceneriet har dock ändrats eftersom planet mot Tyskland gick tidigt i fredagsmorse. Jag mår bra här, det gör jag. Efter en helg med allehanda fritidsaktiviteter, alkohol, vänner och fint väder så har alltså verkligheten hunnit ikapp och datorn startats igen.
Idag har jag sprungit en runda nu på morgonen, skrivit massa tyskaläxa samt försökt kontakta min handledare. Vet ni, ska jag berätta hela handledarhistorian så får jag starta en blogg till, så det skiter vi i. Men nu har han iallafall hört av sig och vi har bestämt träff på Skype på onsdag. Det kommer vara skitkonstigt och obekvämt att skypa med sin lärare, men det är bättre än inget och jag BEHÖVER verkligen hans feedback för att veta vart jag ska gå härnäst med uppsatsen.
Så. Tills dess klöddar jag runt lite, skriver om, raderar, lägger till, analyserar, researchar och funderar. Det måste bli bra det här. Sommaren och målet och drömmen är nära nu.
Annars då? Vill ni höra lite om helgens fritidsaktiviteter? Alltså. Natten mellan torsdag och fredag sov jag bara tre oroliga timmar på grund av just handledaren och dryg stress, så på fredagskvällen var jag helt slut men gick ändå ut och åt mat med Linda, Lars, Maraike, Kai och Eric. Det var ganska trevligt, men hög musik och trött svensk gjorde att jag kände mig rätt trist.
Hoppas alla på bilden är okej med att den nu finns på min blogg. Sonst musst ihr was sagen! 🙂
I lördagskväll träffade jag svenska tjejerna, var piggare och gladare och roligare. De är ju så fina också! Vi åt grekisk mat, drack vin, pratade om livet och avslutade med Vodka Cranberry på närbelagd bar. Fint så.
Här sitter jag och ser röd ut bredvid Izabella. Bilden snodd från Angelica (http://renhuvud.spotlife.se)
Igår körde Eric och jag en powerwalk genom stan i gassande solvärme, det var runt 25 grader varmt och väldigt fint. Vi hälsade på hemma hos hans släkting, hemma hos Tobi och åt italiensk glass på en liten stenbänk. På kvällen lagade vi thaimat till hela lägenheten, svängde ihop LCHF chokladmousse till efterrätt och satt på helspänn framför Tarantinos Django Unchained tills det blev dags att gå och lägga sig. Och där sluts cirkeln. Filmen som utspelar sig under slaveriets mörka dagar påminde mig naturligtvis om min kandidatuppsats och ångesten, självtvivlet och hårslitandet kom som ett brev på posten. Jag kör vidare nu helt enkelt, bara sådär. Så får vi se vad det blir av allt.
Copyright © 2023 All rights reserved.
Designed by 