Nu är vi igång. Det är (till min stora förvåning och glädje) hyfsat intressant att gå på seminarierna vi har nu. Vi pratar om teorier och åsikter som franska tänkare haft och vi lär oss att allting har bakomliggande syften. Det är djupt som tusan. Det är också väldigt väldigt krävande. Långa texter på avancerad engelska ska läsas inför varje seminarium. Vi ska svara på frågor och diskutera med våra gruppmedlemmar. Det tar tid och koncentration på högsta nivå. Slutar man lyssna i tio sekunder när läraren pratar så är man lost, borta, förlorad.
Nu ska vi dessutom skriva ett paper, en liten uppsats, som vi har en vecka på oss att producera. Det är möjligt att få till det, det ska bara göras. Suck. Jag klarar det. Så länge jag har koll på allt och känner att jag hinner med så är det okej, när jag inte har kontroll blir jag direkt svettig och knäsvag. På ett dåligt sätt.
Igår fick jag ändå tänka på annat på kvällen när jag träffade Ulrika och Malin, och senare också Emma, på en pub här i närheten för att göra pubquiz och umgås. Jag inledde med en Ramlösa och festade sen till det med en Pepsi Max. De är ju såå goda! Det var skönt iallafall att få använda hjärnan till annat än avancerade teorier om mänskligheten och sen avslutade vi med att gå till McDonalds och handla cheeseburgare till Ulrika och till Coop för att handla frukost till Malin. Sen fick jag bestämma och då gick vi hem så att jag kunde skypa med Eric.
Fint så. Jag andas djupt och kämpar vidare.
Även om vi inte blev de bästisar som mamma drömde om när vi var små, så kommer jag och min lillasyster riktigt bra överens nuförtiden. Igår var jag på besök hemma hos henne och hunden och hästarna på gården utanför Tomelilla.
Jag blev serverad skaldjurssoppa med saffran som var gudomligt god och lyxig och sen krängde vi en massa ostar till efterrätt. Jag hade med en flaska rött vin och så blev det en väldigt trevligt kväll. Vi pratade dejting och killar och föräldrar och framtid och kom fram till att vi är rätt bra människor. Vi snackade företagsprat eftersom jag är hennes lågavlönade sekreterare och sen, när klockan var tunt 21, gick vi ut i stallen för att nattfodra. 25 krakar stod och tittade på oss när vi öppnade stalldörren. Jag fick order om att hjälpa till och öppnade boxdörrar till höger och vänster för att skyffla in stora högar med hö som hästarna fick att tugga på. Jannicke berättade lite om de stora liven och deras ägare när jag frågade. Jag fick även klappat en kattunge, innan vi av misstag stängde in Jannickes dalmatiner i ett av stallen och gick in igen.
Hon sliter rätt bra, min syster, långa dagar och mycket som ska göras. Men så är hon också grym på det hon gör och jag tror att folk uppskattar henne, oftast iallafall. När vi började gäspa nåt extremt båda två och Jannicke visat fyrtio olika internetsidor så travade (eller snarare skrittade, hö hö) jag mot tåget och var tillbaks i min lägenhet i stan 1.45. Bra kväll.
På väg hem efter lite barnpassning i torsdags svängde jag inom Malmborgs ute i Erikslust här i Malmö. Jag älskar Ica, men har ingen sån affär i närheten av lägenheten så det brukar mest bli storhandling på Willys. I jakt på främst hushållspapper och ett halv kilo smör strövade jag genom butiken. Klockan var nästan 18.30 och det var sex timmar sen jag åt senast. När lukten av nybakat bröd nådde min näsa kurrade det till i magen och jag insåg att jag var väldigt väldigt hungrig. För normala människor är det oftast rätt osmart att gå och handla hungrig. Man handlar mer sånt man inte behöver, men är sugen på. Man gör onyttigare val och man gör av med mer pengar. För en sockerberoende är det inte bara osmart, det är helvetet på jorden.
Med ens förvandlades hela butiken till ett syndens näste. Jag såg bara krämiga fruktyoghurtar, literflaskor med läsk, frusna nöttårtor, glassbomber och obakade kanelbullar. Jag la blicken på tunnbröd, polarkakor, Billys pizzor, välfyllda matpajer och wienerbröd med glasyr. Chipslådorna dignade av potatisskivor doppade i fett, jag dreglade över smörgåstårtor, syltburkar, våffelmix, fritterade munkar och lådor med chokladbollar. Jag stod flera minuter framför lösgodislådorna och följde deras färgglada innehåll med blicken över sega råttor, röda läppar, snöbollar, chokladmynt, Center, löständer, sura ringar, jordgubbar, gröna grodor, mini-Toblerone och alla deras vänner. Extraprisen på chokladkartonger skrek på mig och alla de miljontals påsar med godis som snyggt hängde ledigt längs en hel vägg viskade och bad om att få hamna i min korg.
Jag som bara skulle ha några köksrullar och ett paket smör blev överfallen av sockermonstret inne på Ica i torsdags. Det är så lätt att tänka att några bitar Marabou scweizernöt inte kommer att göra mig till en tjockis igen. Att en liten bit morotskaka knappast kommer att skada. Att en liten fryst pizza till middag inte kommer att döda mig. Och det är ju sant. Men jag vill inte hamna där igen.
För mig finns inte “ta en bit och spara resten”. Jag kan inte det. Det är fysiskt omöjligt. Jag har däremot inga problem med att käka 200g choklad på en gång, äta ett kilo lösgodis under en kväll, eller skölja ner fem kanelbullar med en liter läst under ett avsnitt av Sex and the City. Inga problem. Det är ett sjukt beteende som skadar både min kropp (mina tänder, mina ådror, mitt hjärta) och mitt huvud (dåligt samvete, skam, känsla av äckel). Det är ett stort problem som jag äntligen har fått bukt med. Jag har inte lärt mig ta en bit från Paradisasken och sen stänga locket, men jag har lärt mig att jag mår bäst av att inte ens köpa en chokladkartong.
Jag har LCHF att tacka för att jag kan stå ut med sockersuget. När mitt blodsocker är lågt, som den där kvällen på Malmborgs, då får jag kämpa. Då tänker jag att jag hatar mig själv för att jag inte är normal och kan äta lite godis och sen sluta, som alla andra. Men sen skiter jag i att köpa sockret och då älskar jag mig själv för att jag väljer det som jag mår bäst av. Jag handlar med gott samvete precis den “tillåtna” maten jag är sugen på. För pengarna jag sparar när jag inte fyller korgen med socker och kolhydrater som jag trycker i mig på några timmar, de är många. Då har jag råd med kallrökt lax, halloumi, parmesanchips och ekologisk köttfärs.
Socker är dåligt för alla människor, men för de som inte kan hantera det är socker riktigt farligt.
Jag längtar mer och mer och mer efter ett riktigt hem. Min bästa vän Emelie och hennes fina kille Martin har köpt ett stort hus de ska flytta in i nästa vecka och jag är så himla glad för deras skull. De kommer få en rejäl trädgård, stort kök, öppen spis, badtunna och en massa sovrum och plats. De får dekorera och möblera och interiorera och planera och inreda. Det kommer bli så bra!
Samtidigt är mina föräldrar på god väg att lämna in bygglovsansökan för att få göra om en liten sommarstuga i skogen till sitt drömboende. De har fått bestämma allting själv, var väggarna och fönstren och dörrarna ska planeras. Vilket rum som ska vara kök och hur stort badrum de vill ha. Drömmen alltså. Där kommer jag nog inte vara förrän om kanske… tio år? Utan att överdriva. Det krävs mycket pengar och stabilt liv innan ett sånt projekt kan ta sin början.
Men jag behöver inget egendesignat hus och heller ingen badtunna. Jag vill bara ha en plats att bo på som känns som hem för mer än ett år framåt. Jag vill kunna måla om och tapetsera och sy gardiner och leta fina saker på loppis. Jag vill ha ett kök som har mer än 1,2 kvadratmeter bänkyta, en lägenhet där jag inte måste plugga vid köksbordet, ett sovrum där huvudkudden inte befinner sig precis bredvid den pipande köksfläkten.
Jag vill packa upp mina studentpresenter och samlat porslin och börja använda dem. Jag vill ha alla mina böcker samlade på en vägg. Jag vill ha krukväxter i matchande blomkrukor och mysiga mattor på golvet. Jag vill ha en diskmaskin. Och en tvättmaskin som inte stannar när tvätten är dyngsur och man måste ringa vaktmästaren för att öppna. Alla mina saker på samma ställe, vila och låta inredandet ta tid, bo in mig.
Snart är det dags för mig också, då är jag 27 och har förhoppningsvis en kandidatexamen i handväskan. Då letar jag upp en ljus, fräsch, lagom stor lägenhet med diskmaskin och studentporslin i ett okej område. Och sen flyttar jag in där tillsammans med Eric.
Tänker mig nåt liknande för vårt blivande vardagsrum.
Visste väl att jag bloggat om detta tidigare! Nämligen den 23 april 2012, i Australien. Här är det inlägget om ni vill ha lite repetering: Drömmen om ett hem
Sista terminen börjar idag.
January 21st, 2013 | Posted by in Filosoferande. | Plugg. - (2 Comments)
Idag börjar allvaret. Efter en termin i Australien med sol, resor, minimalt med pluggande och tråkiga, oinspirerande föreläsare, och en termin tillbaks i Malmö med en kurs som också krävde ganska lite och var ganska lam, så drar vi idag igång sista terminen. Sista terminen på Malmö Högskolas English Studies-program. Så här ser det ut, rent tekniskt: Varje termin läser man 30 högskolepoäng. Denna termin börjar vi med en kurs på 7,5 poäng som heter Contemporary Cultural Theory, ungefär modern kulturteori på svenska. Det handlar om att förstå och kunna använda teoretiska och litterära koncept för att analysera sin omvärld utifrån olika perspektiv. Låter det flummigt? Ja, det är det också. Dessutom har ju inte kursen börjat än, kanske kan jag förklara bättre om nån månad. Efter Contemporary Cultural Theory kommer nästa kurs, också 7,5 poäng. Den heter Postcolonialism, direktöversatt postkolonialism. I den kursen ska vi tydligen lära oss att se världen och hur saker och ting fungerar med utgångsläge i koloniala teorier. Typ se.
Sen, efter att dessa två är avklarade med massor av sidor att läsa och inlämning av hemtentor nästan varje vecka så börjar fas två. De sista 15 högskolepoängen består av uppsats. Kandidatuppsats. Då förväntas jag alltså komma på ett ämne som jag vill forska om och skriva en uppsats om. Denna uppsats ska naturligtvis vara skitlång och skitintelligent skriven och ämnet och referenserna måste vara perfekta och allt ska relateras till de första två kurserna.
Naturligtvis är jag vettskrämd, uppkörd, nervös och hispig. Det kommer bli en tuff termin för mig som är odjup och oflummig. Många av teorierna handlar om att se världen annorlunda och det är svårt för mig som trivs bättre med att lära mig fasta grammatiska regler och skriva konkreta uppsatser istället för abstrakta. Men jag ska göra mitt bästa. Jag ska plugga hårt, lämna in uppsatser i tid och kämpa fast blodet flyter och tårarna sprutar. Jag ska klara av det här sista hindret innan Återföreningen med stort å.
I slutet av juni 2013 hoppas jag alltså lämna Sverige tillsammans med en kandidatexamen i engelska och som belöning få flytta in med Eric i Frankfurt. Kanske köper jag en fin cykel till mig själv också.
I morse vaknade jag i en lägenhet tom på både pojkvän och mat, men inte tom på hopp och kämparglädje. Okej, det lät väl kanske lite för klyschigt och käckt, ber om ursäkt för det. Iallafall så fick det bli halvtinade prinskorvar till lunch innan jag träffade Ulrika för att gå till Willys och fylla på förråden igen.
Vi kom precis hem med några matkassar var och nu känner jag mig rik. Så rik så rik så rik. Jag är tacksam att jag har råd och förnuft att handla frisk mat som är bra för mig och gör mig starkare och sundare. Jag är inte en sån student som lever på snabbnudlar och ketchup. Nä, jag köper precis den “lyxiga” mat jag är sugen på, bara den är bra för min kropp, dvs tillåten enligt LCHF.
Dessutom tycker jag inte det blir så dyrt, eller så är Willys billigare än jag tror varje gång. Idag blev det:
50 cl Ramlösa Jordgubb/Lime500 g smör
450 g majonäs
5 dl vispgrädde
5 dl creme fraiche
300 g Bregott
2 dl citronsaft
1,5 l Ramlösa Rött Päron
24 st ägg
5 dl turkisk yoghurt
en ask cocktailtomater
en bit Kvibille ädelost
3 dl gräddfil
en stor bit prästost
en paket Nürnberger
en paket pepparsalami
en paket rökt skinka
400 g riven ost
3 paket bacon
500 g blåbär
1 kg hallon
150 g champinjoner
500 g grön paprika
350 g gul lök
ett Romanasalladshuvud
en burk krossade tomater
2,2 kg vitkål
2 gurkor
Allt jättegott, allt bra för min kropp, allt bra märken och godkända innehållsförteckningar, allt för exakt 550 kronor. Förstår ni att jag känner mig rik? Nu behöver jag inte handla förrän om två veckor och då troligtvis bara färskvaror. Och ägg. Alltid ägg. Yum.
Jag hatar det. Jag hatar att vakna bredvid honom som om det är en helt vanlig dag, som om vi har mer tid på oss. Se honom ligga där yrvaken och varm i sin långärmad t-shirt och mjuka fötter. Han dricker vatten, sträcker sig över mig på jakt efter sin mobil och pussar mig på näsan på vägen tillbaka. Och jag ligger där och tänker att det är sista gången, ännu en sista gång. Imorgon vaknar jag ensam. I en liten lägenhet i ett annat land.
Jag hatar att allt är precis som det alltid är. Jag duschar först så att mitt hår kan torka medan han duschar. Han sitter vid datorn och jag kan säga i princip vad som helst för han lyssnar inte när han ritar rutor i Photoshop och ändrar typsnitt på hemsidor. Han dricker starkt kaffe, han frågar om han kan öppna fönstret så att vi blir av med den kvävda sovlukten och jag säger ja fast jag vet att det kommer bli skitkallt. Han lägger en filt över mitt nytvättade hår och går för att fixa mer kaffe.
Jag hatar att rutinen upprepar sig för sista gången på ett tag. Klockan tolv går jag och fixar frukost, han kommer när han pratat färdigt i telefonen. Jag ska steka ägg och äter några skedar smält smör direkt från pannan innan jag knäcker äggen. Han skrattar och skakar på huvudet. Han rostar toast, jag rullar salami. Han fixar apelsinjuice, jag blandar citron i varmt vatten. Vi äter framför tvn och retar oss på att det inte finns något bra att se. Jag glömmer bort det sorgliga för en sekund och fnissar åt att Tysklands talkshowdrottning och hennes show heter Britt.
Jag hatar att det känns som att de fyra veckorna med hans sällskap känts som en längre helg och om nån timme måste jag sätta mig på ett plan och flyga bort igen.
Jag hatar att stå där på flygplatsen, lämna min tunga resväska som han släpat genom en spårvagn och ett tåg, förstrött titta på för dyra grejer, gå och kissa medan han passar min väska och känna det oundvikliga komma närmre. Vi står precis där säkerhetskontrollen börjar och en tant med svarta naglar tittar medlidsamt på oss när vi kramas och pussas hejdå tusen gånger. Det är inte dags för Australien igen, jag tröstar mig med den tanken, han tröstar mig med den tanken. Vi tröstar varandra med den tanken. Han kommer till mitt land om sex veckor och tre dagar. Vi fixar det.
Men just nu känns det så jäkla ensamt.
Jag kan med glädje meddela att jag sen sist inte har fått fler raketer på halsen. Skönt. Det är måndag. Det är kväll. Nu är det bara en helg kvar i den här stan innan jag måste ta min resväska och flyga hem till Malmö igen och det är väldigt sorgligt, för även om jag trivs i Malmö och saknar valda delar av Sverige så är det ändå här jag mår som bäst. Bredvid honom.
Min dag har ägnats åt att finslipa CV och skriva cover letter och fundera på framtiden och titta på Eric när han pillar med InDesign. Det har varit ganska givande.
Igår gick jag hem till Angelica och Yvonne en sväng, Yvonne är i Thailand och gottar sig och äter färgglada piller, men Angelica var hemma. Vi tog en promenad i deras hood innan hon kokade te till mig och så pratade vi igenom allt som hänt sen sist, och allt som kanske kommer att hända och allt som förhoppningsvis inte händer och allt som livet bjuder på. Kändes bra i magen på vägen hem.
Imorgon ska vi hämta bil hos Erics föräldrar för att kunna hälsa på kund till Eric, storhandla på Edeka (jag hoppas på att hitta halloumi) och sådär. Samtidigt måste jag göra en e-book, skriva lite novell och äntligen få ordning på mitt CV. Tänkte söka ett lärarjobb, outbildad och trög som jag är. Vi får la se vad livet vill med mig.
Synden straffar sig själv. I måndags åt jag en bit hemmabakad morotskaka för att fira nyårsafton. Den smakade väldigt bra. Tidigare på dagen hade jag även ätit lite smet och lite frosting. Sockerchock för min arma LCHF-kropp och idag straffades jag med två JÄTTEFINNAR på hakan. Kul.
Ni får ingen bild på dem. Jag ville mest säga att socker är skit.
Copyright © 2023 All rights reserved.
Designed by 