Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

(Hoppas ni kan läsa trots att prickarna ovanför vissa av bokstäverna saknas. Jag orkar inte rätta varenda å, ä och ö.)

 

12 okt 2005 – New York, USA

Jag är här!

Ja, herregud, var börjar jag?

Igår var en lång dag. Idag har också varit en lång dag, men igår var längre. Mamma och jag tog bilen till Höör (var tvungen att ha med ett ö dar ju). Sen tog vi tåget till Kastrup. det var fullt av morgonpendlare och trångt som tusan på tåget, utan våra väskor. Eller mina väskor. Den ena vägde runt 20 kg och den andra 28 tror jag.. Ingen övervikt här inte!
Väl inne på Kastrup träffade jag Åsa och Sofie och deras vänner. Vi bestämde oss for att strunta i Martina, den fjärde av oss och checkade in meddetsamma for att slippa väskorna. Sen var det ett jobbigt adjö kvar, det till mamsen naturligtvis, men det gick nog över förväntan, från min sida iaf.. Jag har ju fortfarande inte fattat vad som händer/ska handa. Åsa och jag gick och drack varsin svindyr apelsinjuice och hittade lite senare Martina och Sofie. Sofie och Martina ar från Trelleborg och Åsa från Helsingborg, typ. Himla trevliga töser alla tre. Lite sena lyfte vi fran Kastrup, landade i Frankfurt och sen hade vi fem timmar av vantan pa oss. Vi satsade stenhart fran borjan, fast beslutna att hitta McDonalds. Skont med lite svensk mat ju! 🙂 Gick val sadar en tre kilometer pa den enorma flygplatsen i Frankfurt ochde andra toserna med enorma handbagage, hann prova i princip alla bagagevagnar som fanns. Pa varje vaning. Ah, det var skoj. Till slut fick vi antligen vara hamburgare och festen kunde borja! De smakade nastan som hemma.

Sen gick vi tillbaka till var gate och borjade vanta. Jag oppnade Mallans paket och blev saaa himla glad! Tack min alskade du! Det var ett orngott med den dar angeln ni vet som jag gillar och sa hade tosen skrivit, med silvertext; Alskar dig, saknar dig! ar det inte bara the cutest!?

Sa smaningom fick vi se en del aupairer ocksa, manga fran Tyskland och nagra fran Polen och Tjeckien. Planet till New York avgick nog inte riktigt i tid, men vi var sa glada att vara ombord att vi brydde oss mindre. Nar vi kom in i planet och hade satt oss ner kom den stora chocken. Inga dataskarmar i satet framfor. Det var typ det som fick mig att aka som aupair fran forsta borjan! Okejda, kanske inte riktigt, men besvikelsen var iaf stor. Sa dar satt vi, jag klagade over de forsvunna dataskarmarna och Asa klagade pa att hennes mamma tvingat henne att ha en Ellosvaska som gick itu och Sofie satt och laste. Forgaves forsokte hon att inte hora oss. Stackars Martina hamnade manga saten bort sa henne kunde vi bara halsa pa nar vi gick pa toa. Och det var ratt ofta, eftersom jag satt innerst och ville skoja lite med brudarna. Mest sa ingen somnar eller sa. 🙂

Vi skulle ata. Flygvardinna lutar sig in och fragar mig vad jag vill ha. Jag tror att hon sager “tokiyo chicken”? Sa jag bara okej. Och ar nojd med det. Men da visade det sig att hon inte alls erbjod tokiyo chicken utan fragade om jag ville ha “turkey or chicken”… Jag tog turkey, men det var det val ingen som horde eftersom Sofie och Asa skrattade sa det grat. Jaja den bjuder jag pa.

Atta timmar pa ett plan var langre an jag trodde. Sarkskilt pa grund av tidsskillnaden. Nar klockan i Sverige var 23.00 och vi var astrotta. Gick ju upp 5.00. Da var klockan bara 17.00 USA-tid.

vi satt och hispade upp varandra sista biten med flyget. For nu kom u det varsta pa hela resan. Immigrationen i USA som alla sa skulle vara sa laskig. Pa planet fick vi fylla i lite papper att lamna i tullen resp. immigrationen och dessa papper skrev vi om typ vars 4 ganger. Ja.

Nar vi sag alla lampor over staden blev jag rent hispig. Fatta att jag ar i NEW YORK!

Och allt gick faktiskt bra. Vi hittade alla vara vaskor, hyrde en bagagevagn for $3 och tog oss igenom alla kontroller. Det var inte ens nan som ville tafsa pa oss! Det gjorde de kasnke tillrackligt i Frankfurt, dar fick vi ga igenom sakerhetskontroiller och visitationer 5 ganger. Ratt drygt, men sakert nodvandigt ont.

Vi hittade gubben med Cultural Care Aupair -skylten och vanatde pa resten av ganget en stund. Sen var det dags att slapa lite mer pa vaskorna. Alla 31 gick inte in i bussen sa det kom en minivan till och sen satt alla pa plats. Da var klockan runt 5 pa morgonen svensk tid och vi var SKITtrotta! En saknades. Det var ju en jakla kul nyhet, men vi vantade iaf talmodigt. I en timme och hela tiden hade bussen motorn igang och stod och spydde ut avgaser. Vi sag en limmo och en massa gula taxibilar och massa manniskor. Sen korde vi. Han korde som en galning och acn var sonder i bussen sa det var skitkallt och resan till skolan tog nog typ 1 1/2 timme. Jag sov och var vaken och fotade lite och sov sa jag vet inte sa noga. Framme pa skolan var pizzan slut pch alla sov utom vi och vi fick vara rum. Jag delar med en tyska som heter Terese och en fran Australien. De ar okej manniskor bada tva. Allt ar valdigt enkelt och inte sarskilt lyxigt och pa manga satt inte ens frascht, sa man langtar lite till pa fredag da vi ska aka vidare till vara familjer. Vi hade ett kort infomote dar i mitten av natten, hon avr typ 12 amerikansk tid men 6.00 pa morgonen i Sverige. Sov ganska gott gjorde man ju. Alternativen var ratt fa.

Imorse var vi uppe kl halv 7 var tid och gjorde oss lite frascha. traffade de svenska brudarna och vandrade ut i New Yorks morgonluft for att ta oss till matsalen. Frukosten var ljust brod, typ rostebrod, inget som man vill ata osrostat iaf, apelsinjuice (den var iaf osotad), fargglada sockerflingor och mjolk. At en macka med philadelphiaost. Jag tanke inte ens pa att den skulle vara fettfri det var bara det att allt annat var enormt greasy so.. Sen hade vi class. Har en jättebra lärare som vet vad hon pratar om. Och fast mycket ar relativt sjalvklart sa ar det anda ganska intressant. Lektionen varade till 12.00 då åt vi lunch. Det var varm korv, typ toasts med ost, tomato soup och chokladkaka. Jag åt lite sallad och en korv som inte var helt klar och en macka med sa mycket smalt ost i mellan ni kan tanka er. Också såndär typ Donkanost. Ja. Sen var det lektioner igen. Den har varade i fem timmar. Vi pratade om barnsjukdomar och barnsäkerhet. Sen t vi gen. Kyckling och ris, Sofie och jag kom fram till att det nog var bast hittills. Vanilj eller chokladpudding till efterratt. Nu ikväll har vi haft Sing-a-long. Alla sjöng sånger från sitt land. Vi ar typ trettio personer från Sverige. Först tog vi I ett hus vid skogens slut, sen huvud, axlar, knä och ta.

Åsa lämnade mig precis och jag känner också hur ögonlocken börjar bli tunga. Imorgon blir en minst lika lång dag som idag och pa torsdag ska vi inte till NYC. Sen på fredag bar det som sagt av till the host families.

Nu har jag antagligen missat en massa, men det far vara. Ha det fint hemma i Sverige, jag visar livstecken snart igen!

Massa kramar och pussar!

 

Nyår i New York 2005-2006. De tidigaste USA-bilderna hittar jag av någon anledning inte.

 

Födelsedagsfest med goon

May 31st, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (2 Comments)

Fest var det alltså igår. Födelsedagsfest. Ariane från Berlin fyllde år och hade bjudit hem lite roliga människor till sitt hus här i The Village som hon delar med blandannat Marleen som jag ju pluggar tre av mina kurser med. Av Julia och mig fick Ariane en kartong med chokladpraliner från South Australia.

Festen var trevlig. Folk blev fulla på det billiga vita vinet som kallas goon och vinglade, skrattade och dansade. Arianes sambo Cindy äger en svindyr gitarr som några musikbegåvade människor rockade loss med. Antonio körde Set Fire to the Rain acapella och Cassandra sjöng sin egenkomponerade Spoon Song.

Cindy, med gitarren, vrålade och gnällde fram en av sina protestlåtar, hon är något av en samhällshatande hippie, den där Cindy och igår var hon dessutom ganska berusade. (Jobbigaste av allt var att hon vägrade dra upp byxorna och hela festen fick se crack.)

Riktigt pinsamt blev det där amerikansk Bujo av någon anledning blev hetsad att ge Ariane en lap dance. Han hade uppenbarligen gjort det för, men SHIT vad pinsamt det var att titta på!

Jag snackade mest med Julia och Antonio och Ola från Polen och en trevlig kille med mössa och sarkastisk humor som var skitlik Vinny i Jersey Shore.

Ni får vänta tills Ariane har laddat upp några av de tvåtusen bilder hon tog, så visar jag en bild på mig och Julia och Vinny då. Deal?

 

 

Deppig onsdag.

May 31st, 2012 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Den här utbytesstudenten hade en dålig dag igår. Jag vet inte vad det var för fel. Jag försökte känna efter och analysera mig själv som jag annars brukar vara ganska duktig på, men igår förstod inte ens jag vad det var för fel på mig.

Jag var ledsen, nere, deprimerad, uttråkad, trött, slö och hängig, både psykiskt och fysiskt. Kanske berodde det på den diskussion vi hade i en av kurserna och jag ännu en gång kunde konstatera att australierna är så väldigt långt bakom oss i Europa när det kommer till jämställdhet och vad som anses vara “manligt” och “kvinnligt”.

Kanske berodde det på att jag åt en chokladbit med vit chokladkräm inuti och sen förbjöd mig själv att äta en endaste till. Den var underbart god, chokladbiten, men än har jag inte kontroll nog. (Uppenbarligen eftersom jag tvunget skulle äta den.)

Efter ett samtal med världens bästa pojkvän på kvällen så blev det en liten smula bättre och jag tvingade iväg mig själv på fest.

Den tysta världen

May 30th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

The Quiet World

In an effort to get people to look
into each other’s eyes more,
and also to appease the mutes,
the government has decided
to allot each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.

When the phone rings, I put it to my ear
without saying hello. In the restaurant
I point at chicken noodle soup.
I am adjusting well to the new way.

Late at night, I call my long distance lover,
proudly say I only used fifty-nine today.
I saved the rest for you.

When she doesn’t respond,
I know she’s used up all her words,
so I slowly whisper I love you
thirty-two and a third times.
After that, we just sit on the line
and listen to each other breathe.

 

Den tysta världen

I ett försök att få människor att se
varandra i ögonen mer
och för att blidka de döva,
har regeringen beslutat att tilldela
varje människa exakt etthundra-
sextiosju ord om dagen.

När telefonen ringer, lägger jag den
mot mitt öra utan att säga hej.
På restaurangen pekar jag
på kyckling-och nudelsoppan. Jag
anpassar mig väl till det nya.

Sent på kvällen, ringer jag min lång-
distanspojkvän och säger stolt:
jag använde bara femtionio idag.
Jag sparade resten åt dig.

När han inte svarar, så vet jag
han har använt upp alla sina ord,
så jag viskar långsamt ‘jag älskar dig’
trettiotvå och en tredjedels gång.
Efteråt sitter vi bara där
och lyssnar på varandras andetag.

Jeffrey McDaniel

(fritt översatt till svenska av mig.)

Mitt utelämnande liv online

May 30th, 2012 | Posted by Jess in Bloggbloggblogg - (6 Comments)

Resedagboken.se ska läggas ner så jag satt i flera timmar i gårkväll och kopierade över 200 sidor dagboksinlägg från mitt år i USA, nannytiden i Tyskland, Indienresan, Kinaresan och så vidare. Det var med skräckblandad förtjusning som jag läste en del av mina berättelser om slöa föräldrar, svettiga dagar i solen, gulliga barn och kulturkrockar.

Särskilt den långa tiden hos Rika Familjen i Frankfurt, då skrev jag nästan varje dag och mådde nog inte så himla bra egentligen. Det var mycket ångest, ilska och tänder som bets ihop. Jag saknade alla hela tiden och var psykiskt utmattad av att vistas i samma hus som en sådan människa som min ex-chef.

Samtidigt så var jag så himla personlig och utelämnande på ett sätt som nog många uppskattade, inte minst jag själv när jag läser det idag, men som nog inte heller var helt bra. Många av mina åsikter som jag yttrade under USA-året 2005 känner jag igen och håller med om än idag, det är ju lite roligt.

Kanske blir det några favorit-i-repris-inlägg från de här dagböckerna på denna blogg? Vi får se!

 

Malena och jag väntar på Emelie i mammas bil i Lund 2010. (Vågar ju inte publicera bilder på mina nannybarn tyvärr, så det får bli mina vänner istället!)

 

Soptunna i Alice Springs målad i traditionellt aboriginskt mönster.

Lunch i Alice Springs, sallad med grillade grönsaker och halloumi.

Kata Tjuta genom bussfönstret. Ungefär på det här avståndet måste turisterna stanna om aboriginerna som bor i nationalparken har ceremoni på gång.

Vår proffsiga guide och busschaufför Hugh på väg mot Uluru.

Uluru solnedgången med träd i vägen.

Champagne i solnedgången bredvid Uluru.

Mitt tjejrum på vandrarhemmet...

Lilla innergården på vandrarhemmet. Full gubbe syns inte på bild.

Den sprudlande floden Todd som rinner genom Alice Springs. (Och ser ut såhär mer än 95% av året.)

 

Bloggtips: Apans.se

May 29th, 2012 | Posted by Jess in Bloggbloggblogg - (0 Comments)

En av bloggvärldens härligaste, ärligaste, färgligaste (ja, det är ett ord. Nu är det det.) Inne hos Apan blandas det nattsvarta allvarliga med det tramsiga roliga. Hon skriver om pluggande, om samhällsfrågor, om roller derbyn och om sin växande bebismage. Det här är en blogg som man blir både glad och konfundersam av, helt enkelt a read you mustn’t miss!

apans.se

Extratips: Hon finns på Twitter också – Här!

Redig grebba.

May 29th, 2012 | Posted by Jess in Annat. | Plugg. - (4 Comments)

 

 

Pass på: Skryt på väg! Klapp på axeln till mig!

Jag genomförde morgonens träningspass trots att jag hade noll lust och fick gräva efter motivation i min egen dåliga karaktär. Sen gick jag på terminens sista internationella relationer-seminarium trots att jag inte hade läst texterna. Lyckades dessutom yttra ett par hyfsat kloka meningar om läget i Schengenområdet i Europa och fick läraren att nicka uppmuntrande.

Väl hemma bockade jag av några punkter på min att göra-lista. Klippte min egen lugg, skickade mail och ringde några samtal. (Bland annat hade jag en läkarräkning som skulle betalas. Då vill de lite gammalmodigt att man skriver sitt visakortsnummer på en papperslapp och postar till dem. Eh, nej? Jag ringde istället och fick uppge numren över telefon. Kändes bättre.)

I frysen låg en massa goda grönsaker och väntade på att få bli kycklinggryta så efter att ha jobbat lite med två av uppsatserna så satte jag igång med det. Älskar verkligen att laga mat, har kommit fram till det på sistone. Det är rogivande och härligt och inspirerande! Lagade en stor sats kycklinggryta med soltorkade tomater, zucchini, svamp, lök och färsk basilika. Smarr! Det blev 12 portioner, tio i frysen och två i kylen. När Mariko kom hem tittade vi lite tv tillsammans och sen retirerade jag in på mitt rum.

Nu bloggar jag. Tidigare skrev jag färdigt de två uppsatserna, inklusive referenser, formateringar och sånt trams. Done! Den ena ska vara inne på torsdag och den andra på måndag, så framförhållningen är på topp.

Innan middagen serveras tänker jag göra klart veckans städuppgift, köksskåp, stolar, bord och golv ska städas. Sen blir det slappande och slöande tills ögonlocken trillar igen. Känns skönt att kunna bocka av saker från den eviga listan och det känns skönt att jag idag var en människa som bet ihop istället för att lägga sig ner och vänta på tidvattnet.

(Alla som vet vad grebba betyder måste kommentera!)

Besök på konstmuseum i Adelaide

May 29th, 2012 | Posted by Jess in Australien. - (0 Comments)

Då ska vi se. I söndags tänkte Julia och jag var kulturella så vi satte oss på bussen in till Adelaide och vandrade mot Konstmuséet. På vägen dit hann vi med att spana lite efter lämpliga souvenirer och presenter till de där hemma, men det är svårt. Allt är både dyrt och kasst på samma gång. Eventuellt får ni inga presenter helt enkelt.

Väl på muséet så kom vi alldeles lagom till en guidad tur som började klockan 14. (Det är väldigt nimt och frikostigt att både inträde och turer på museumen i stan är gratis.) Det var vi och ett äldre par från Sydney samt guiden, en färgstark kvinna i femtioårsåldern. Vi började sen vår tur som bara varade en timme vilket betydde att vi inte hade tid att prata om alla tavlor och skulpturer och konstverk. Men en del hann vi med och jag tyckte det var skitintressant. Hon berättade liksom historierna bakom tavlorna och hur det australiska samhället såg ut just då. Eftersom jag inte vet någonting alls om konst i sig, så var det skönt att slippa det där “se hur penselstrecken skriker ut ångesten över hans döda labrador”. Ja, ni fattar.

Efteråt gick vi en sväng till i Adelaide innan vi satte oss ner på café och drack cappucino och grönt te. Och snackade bort några timmar. Hon är bra Julia, vi har samma syn på saker och ting, samma bakgrund. Det är något som håller oss européer samman, fast vi är från olika länder.

Ja, sen väntade vi lite på bussen och åkte hem. Lyckad söndag!

På bilderna syns tre olika verk av aboriginska konstnärer.

Katastroftankar

May 28th, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mannen. - (4 Comments)

Så fort Eric eller jag vaknar på våra respektive morgnar, så hör det till att vi skickar ett såkallat buzz till den andra, ett iPhone-sms kan man säga. Oftast när jag vaknar så sover han redan, men när han vaknar så är klockan runt 18 hos mig och då brukar vi smsa litegrann och sen prata på Skype, via datorn, innan jag går och lägger mig.

Igår sa vi hej första gången när jag var på bussen på väg hem från Adelaide och Julias och min museumstur som jag får berätta om mer en annan dag. Sen kom jag hem, åt mat, tittade på tv och skickade några uppdateringssms till Eric. Utan svar. Till slut blev det dags för mig att sova, fortfarande utan svar och det är väldigt ovanligt, särskilt om jag vet att han inte är på kontoret eller liknande. Dessutom kan jag se på min telefon om han har läst mina sms eller inte, och igår läste han inte på typ sex timmar.

Jag började tänka att något var fel. Han hade varit med i en trafikolycka. Det var storbråk i lägenheten. Det hade hänt hans föräldrar något. Jag blev räddare och nervösare för varje minut som gick, ändå låg jag och försökte sova och tänka att han bara inte tittat på sin telefon. Men på så många timmar verkade det ganska otroligt.

Till slut tände jag lampan igen och skickade ett meddelande till Kai, som direkt sa till Eric och några minuter senare fick jag ett sms med ursäkter och föklaringar: Han hade spelat dataspel och glömt bort tiden.

Lättnaden alltså, underbar! Jag kräver ju inte sms från honom stup i kvarten som det kanske låter som, men en liten uppdatering så att jag vet att han lever är alltid uppskattat.