Nu har det flyttat in en liten, gullig papegoja här hemma. Hon heter Elsa. Hon gillar ädelost och sina dockor och att få vara med och skära svamp. Allt jag säger, säger hon efter. Med världens bästa accent, och så gott hon kan. Hon fick leka med mitt smink när jag packade upp efter London. Sen ville hon göra det igen idag och då sa jag att nej, det gör vi inte mer. “Kanske en annan dag”. Hon svarar helt snusförnuftigt: “Ja, mamma. Älsa leka mink en annan dau”.

Så där fortsätter det. Även ord som hon hör för första gången och inte vet vad de betyder gillar hon att upprepa. Jag: “Åh nej, en maska på strumpan!”. Elsa: “Nein! Matta på tumpan!”. Jag hoppas att min hemmasnickrade fonetiska skrift lyckas göra det rättvisa. Det är alltså väldigt, väldigt gulligt.

Jag: “Jag tror vi får släcka lampan igen nu, vi ska ju gå och handla.”
Elsa: “Lekka lampa, vi handla nu”

Jag: “Mormor kan inte prata med oss nu för hon ska dansa zumba med sina kompisar.”
Elsa: “Måhmåh inte pata, måhmåh dana zumba”.

Så ja, underbar papegoja här hemma alltså. Nu gäller det bara att jag håller mina fans, jävlars och rövhåls för mig själv.

Elsa: “Fan, javlaj, jövhal”