Klockan är 04.16. Jag vill inte blogga så här dags. Jag vill inte heller sitta vaken med en sovande bebis i famnen. Jag vill ligga ner och drömma något härligt. Men lill-korven i min famn kommer inte till ro i sin säng. Han grymtar och gnäller och sparkar och ålar omkring och andas stötigt och pipande. Så fort jag tar upp honom så slappnar han av och andas ut. Och sover som en liten ängel. Hans mage försöker fortfarande smälta mjölken han fick för en timme sedan. Det bubblar så mycket därinne att jag känner det under min handflata på utsidan.

På dagen är det inga problem, vilket ör så konstigt. Han korvar runt litegrann, såklart, och magen är spänd och verkar öm emellanåt. Men den här grymt-konserterna slipper vi på dagarna. Då skriker han mest när han vill ha mat. Nu märker man att han verkligen har ont i magen. I de där små tarmarna som fått näring i navelsträng tills för fem veckor sen.

Vi fick droppar av läkaren för det här, droppar som ska ta bort gaserna. Men de gör i princip ingen skillnad, förutom att ungen håller på att bli galen varje gång han måste vänta på att jag fått ut 15 droppar på en sked. Så vi sitter här ett tag till tror jag, innan jag återigen testar att långsamt sänka ner honom i det där mysigt babynestet i sängen.

Jag kan ju sova en annan natt.