Åh vad hon tränar nu, våra lilla maratonlöpare. Alltså innan ville hon bara gå om Eric och jag satt på golvet och hetsade henne att långsamt ta ett stapplande steg mellan oss, men nu reser hon sig upp så fort hon får chansen. Hon går rätt ut i luften och behöver inte ens ha ett mål i sikte. Hon cruisar mellan möbler och människor och leksakslådor och skrivbordsstolar och toalettborstar. Och hon blir stadigare och stadigare för var dag som går. Koncentrationen i det lilla söta ansiktet är enorm, hon spänner varenda muskel i hela kroppen för att lyckas lyfta den knubbiga, oftast strumplösa, foten från golvet och faktiskt ta sig framåt, ståendes, för egen maskin.

Det är så fascinerade att se hur vår bebis med spagettibenen plötsligt börjat stappla omkring här hemma. Imorse tog hon säkert fem steg på raken, utan pappas hand, utan mammas hand. Helt själv med sin älskade gula filt som en boxares handduk runt halsen. Idag reste hon sig också upp utan att hålla i sig någonstans. Första gången. Jag blir så lycklig.

Och så busade hon med Lena i kyrkan, Lena som är två månader äldre och kan gå. Elsa tittade beundrande på Lena när hon pinnade runt varv efter varv runt bordet och sen satte hon av efter henne. Krypandes, fnissandes och snabbt gick det. De busade med varandra och man såg på Elsa att det här var riktigt roligt, en sådan tjej som går, en sådan ville hon också bli.

Snart är hon en sådan tjej.