Pengar. Pengar. Pengar. Jag har några kvar. Men inte så många. Och nu är jag arbetslös på riktigt och snart ska en massa saker betalas i samband med att vi (förhoppningsvis) får en lägenhet. Vi behöver antagligen köpa till köksdelar. Vi behöver en garderob. Vi behöver en soffa. Det är de största och dyraste sakerna som vi inte har, jag räknar lite överslaget med att det kommer kosta oss runt 1500-2000 euro, beroende på hur dyra möbler och hur mycket kök vi kommer att behöva. Kanske mer. Troligtvis inte mindre. (Dessutom behöver vi såklart ingen soffa, men det är ju ändå en sån sak som är trevlig att ha?)

Sen behöver vi pengar till panten, kautionen, eller vad heter det på svenska? När man ger hyresvärden en summa pengar som man får tillbaks när man flyttar ut? Skit samma. Beroende på hur hög hyran är så är den summan tre gånger hyran. I vårt fall alltså runt 3000 euro. Som man visserligen får tillbaks om man sköter sig, ja, men ändå! Mycket pengar att hosta upp. Deposition!! Heter det va?

Sist men inte minst. Och dessutom mest irriterande; Mäklaren ska ha pengar. Jag minns att vi pratat om (läs: jag skrivit om) det här förut. Hur irriterande det är att mäklaren som öppnat dörren och visat runt lite snabbt samt skrivit några email ska få så mycket pengar. Vi hoppades länge på att hitta en lägenhet genom privata annonser och kontakter, men nu, på slutet, har vi insett att detta troligtvis är önsketänkande och att vi antagligen kommer få lägga runt 2100 euro på en mäklare.

Massa massa massa pengar kommer snart försvinna från våra bankkonton. Så jädra tråkigt.
Men oroa dig inte lilla mamma, vi ska vara förnuftiga och smarta och vi ska kolla priser och handla begagnat och vänta tills vi har råd och allt det där. Och jag ser ju såklart framemot med hela mitt hjärta och två längtande ögon att få flytta ihop med min fantastiska pojkvän. Det ska bli så kul.

Men ändå. Den där mäklaren alltså. Så. DYR.