Sen sista inlägget har har jag varit ute och åkt bergochdalbana, rent känslomässigt alltså. Upp och ner, förtvivlan och djupare förtvivlan. Tårar, ångest, rädsla och hopplöshet. Nu har handledaren och jag kommit överens om (för tredje gången) vad min uppsats ska handla om. Nu ska den bara skrivas också. Från att ha haft framförhållning och planeringstänk från början måste jag nu skriva en helt ny uppsats tills på måndag. Jag researchade igår. Idag har jag sprungit, packat, pluggat tyska, flugit hem från Tyskland, fyllt kylen, hämtat ut paket, gjort ärende, betalt räkningar och nu ska jag snart fortsätta med researchen. Imorgon drar själva skrivande igång, sen har jag fyra dagar på mig att få klart skiten. Fyra dagar.

Bara tanken på dessa fyra dagar och hur jag måste skriva minst 7 sidor varje dag gör mig panikslagen. Imorgon får jag reda på om jag kan omvandla paniken till rörelseenergi och skriva något som är värt att behålla. Något som jag kan lämna in och få godkänt för. Jag har även bestämt att det här är sista gången som jag testar att bli klar i juni. Får den här versionen av uppsatsen (som inte finns än) inte heller tummen upp av handledaren så ger jag upp för den här gången och tar nya tag inför inlämningen i augusti.

För det är bara en uppsats och jag orkar inte må dåligt mycket längre.

Men först skriver jag röven av mig, tolv timmar om dagen minst, sju sidor om dagen minst, i fyra dagar.

Sen får vi se.