Jag är i Tyskland. Mitt älskade Tyskland och min älskade stad Frankfurt. Inte trodde jag att jag skulle få en sån stark relation till den här platsen när jag började jobba som nanny utanför stan för sju år sen.

Helgen tillbringades mestadels på sydligare breddgrader, hos Jan och Simone i Tuebingen utanför Stuttgart. Eric, Kai och jag körde ner, hämtade upp Markus på vägen och så firade vi Jans födelsedag med vin, snaps, nån drink och robust tysk mat. Efter en kall natt på liggunderlag lastade vi in ett gäng bakfulla grabbar i bilen och körde mot Hessen igen.

Idag har vardagen dragit igång och det går inte så bra för mig kan jag avslöja. Gick upp tillsammans med Eric imorse och drog till parken för löpträning när han hoppat på sin spårvagn till jobbet. Löpträningen gick skitbra och jag älskar det så jäkla mycket! Efteråt älskar jag mig själv också och min grymma, starka kropp som klarar så mycket mer nu än för ett år sen.

Kom hem, duschade, satte igång nån maskin tvätt. Och sen tog det stopp. Lite pluggande har jag fått gjort, men inte alls så mycket som jag ville. Jag känner mig trög och korkad. Försöker återfinna tänket “en dag i taget, en fot framför den andra”, men det är svårt när allt jag måste göra för att få klart min kandidatexamen och få flytta till Tyskland känns omöjligt. Omöjligt I tell you.

Istället har jag pluggat lite tyska så får jag ta nya tag i uppsatsen som ska in på onsdag imorgon. Det måste ju gå nån gång. Det måste det.

Under veckan hoppas jag även ha tid till nån inneworkout, fler löprundor, påskfirande med Erics föräldrar, middag med mina svenska tjejer, kanske en liten pubrunda och en massa energisamlande från Erics närvaro. Jag vill så gärna vara här, i detta landet, tillsammans med honom och ju närmre det kommer, desto jobbigare blir det att vänta på. Tiden går. Tiden går. Jag är iallafall inte i Australien. Tiden går, tiden går. En fot före den andra, hela tiden. Snart. Snart. Snart. Du fixar det. Det går. Kämpa på. Snart. Snart. Snart… Snart.