Så här är det: Min blogg speglar mina känslor. Jag är inte alltid stark och cool. Ibland är jag ledsen och deppig och ensam. Men. Det är inte synd om mig. Jag har valt att åka hit själv och jag visste att det betydde att vara utan Eric i 138 dagar. Jag känner fortfarande i magen att det är rätt. Och jag hoppas och tror att livet kommer att bli lättare ju längre tid som går. Herregud, jag har bara sovit här fyra nätter! Det är ju ingenting! Min kropp, min själ och mitt hjärta måste få vänja sig av Eric och hans närhet. Den enda chans jag har att klara det här är om jag blir som lite bedövad, om jag kan förtränga en del av förhållandet till Eric och känna mig nöjd med verbal kontakt via datorn, utan att bryta ihop av längtan efter hans breda rygg och mjuka, stora händer.

Ni får inte alltid höra när jag skrattar och är glad. Ni får heller inte alltid höra när jag gråter och är ledsen. Så är det helt enkelt. Livet är ingen platt väg på Österlen utan en slinga med uppförsbackar och nedförsbackar om vartannat. Precis samma sak som jag sa och kände i USA och i mitt hemska första nannyjobb i Tyskland. Jag ger Australien och Adelaide en lång, schysst chans. Funkar det inte så åker jag hem istället. Har dock en väldigt stark känsla av att det kommer att funka.

Tuffaste vikingen under Fasching i Tyskland 2010