Imorse var det alltså dags för min första föreläsning. Eftersom Flinders University fortfarande känns som ett relativt outforskat ställe hade jag bestämt mig för att ta mig dit i tid för att således undvika att komma försent första dagen. Klockan 9.20 påbörjade jag min morgonvandring mot skolan. Solen gömde sig bakom några moln, luften kändes lagom varm och det var en skön bris som blåste håret över ögonen på mig. Väl framme på skolan tittade jag på min lapp med destinationsklassrummets nummer på och kände mig kaxig. Jag hade varit duktigt student och tittat online precis kvällen innan och sett att det fanns en ändring av sal. Men jag hade sett det och var på väg mot den nya destinationen, som vilken luttrad australisk student som helst.

Jag hittade rummet med gott om tid till godo och lade märkte till att det redan satt ett gäng studenter där och lärde sig om datateknik. Men det var ju inte min kurs, inga problem, de slutar innan tio och sen ska vi vara där för vår turismklass. Tänkte jag. Klockan blev dock över tio innan jag till slut förstod att de nog inte tänkte gå någonstans och att min kurs kanske ändå skulle vara i det först angivna rummet.

Nu var klockan 10.05 och jag började få panik. Dessutom var den andra salen i en helt annan byggnad, men allt såg likadant ut för mig och jag fick fråga typ sex personer innan jag hittade rätt. Kom fram svettig och andfådd till världens minsta lilla föreläsningssal där det inte undgick någon att lilla jag kom försent.Alla tittade åt mitt håll. Inte ovänligt eller så, men ändå med nyfikna blickar.

Så fort jag hade satt mig ner undrade läraren om jag möjligtvis var utbytesstudent. Hur kan du tro det, svarade jag och alla skrattade. Hittills var det hela väldigt förargligt och pinsamt. Men sen frågade läraren varifrån jag kom och så fort jag svarade Sverige gick det ett imponerat sus igenom rummet. Jag hade fått upprättelse. Resten av min första föreläsning i Adelaide gick hur bra som helst.

Lonely Planet ställer upp.