Alltså, nu börjar jag nästan vackla lite i min övertygelse om Elsa verkligen behöver det här med förskola. Det känns mer och mer som att det bara är en förvaring, ingen av personalen är riktigt engagerad och ungarna är liksom… uttråkade. Det stod i papprena som vi fick innan inskolningen att man som förälder ska hålla sig i bakgrunden och inte prata med de andra barnen. Men vem kan hålla sig? Inte jag. Jag ritar och leker affär och spelar spel och snackar med så många små människor som möjligt. Kanske är det för att de bara är två lärare på 22 barn. Kanske är det för att jag är där och det är inskolningstid och många nya. Men de göööör liksom inget??!

Men ändå. Ett tag till får vi väl ge det hela. Idag gick iallafall bra. Jag gick och gömde mig i personalrummet ett tag, men Elsa som ledsen in tillsammans med sin ena lärare efter 30 minuter eller så. Hon hade varit sugen på att gympa i gymparummet och bytat om själv och allt, men sen börjat storgråta när det var dags att gå in i själva rummet. Så då sa vi tack och hej så börjar vi från början igen imorgon.

I eftermiddags var det dessutom ett möte på en lekplats här i närheten, dit barnen från stjärnfallsgruppen kom med sina föräldrar för att föräldrarna skulle kunna träffas och lära känna varandra och uppmana sina barn att vara vänner. Det var trevligt. Ville var lite all over the place, men jag träffade en trevlig mamma som visade sig bo 100 meter från oss. Hennes dotter har också nyss skolats in och är väldigt gullig.

Så ja, allt som allt var det väl en givande dag, även om jag är irriterad på förskolans slapphet och känner mig stressad över det faktum att vi aldrig är hemma och bara är nuförtiden. (Det kommer ju komma tillbaks när Elsa kan vara själv på föris, men just nu är förmiddagarna onekligen ganska inrutade.) Så imorgon ska vi strunta i kyrkan tror jag och bara vara hemma och strutta runt. Och tvätta och städa och mysa och kramas och dansa till Linda Bengtzing och kanske till och med göra en god smoothie!