Jaha ni, kära vänner, då var det torsdag. Igår var Ville och jag på musiken och det var så fint. Jag är inte heltokig i läraren, det kan jag villigt erkänna. Men det är ett etablerat koncept med sånger som vi använder och hon går efter, så vi har det mysigt ändå. Och lär oss många nya melodier. Det är ju en av fördelarna, att det blir lite som att sjunga i kören för mig, Ville och de andra ettåringarna tar ju inte direkt i från tårna.

Och jag märker också, när vi är där, hur nyttigt det är att vara själv med Ville. När Elsa inte babblar konstant i mitt öra har jag verkligen tid att SE Ville. Även här hemma, när vi leker på golvet, är det fantastiskt att vara tyst emellanåt och bara titta på honom när han gör sin egen grej. Att kunna svara direkt, titta honom i ögonen och bekräfta att det han håller i är ett får, en tekopp, en strumpa, ett snöre. Jag älskar det, samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag inte kan göra det på samma sätt när Elsa är med.

På samma sätt är eftermiddagarna när jag inte låter Elsa vila middag väldigt mysiga. Ville sover. Då pysslar vi och pratar om allt möjligt. Mest förskolan såklart, om hur busiga killarna är och hur Polly ska bjuda Elsa på sitt kalas och om att en av lärarna har en liten vit hund där hemma. Eller så läser vi en bok, en riktigt lång, spännande kapitelbok, utan bilder där Elsa ligger med fötterna i mitt knä och tittar upp i taket och avbryter mig ibland för att fråga vad rännsten, skarabé, schäslong betyder. Jag. Älskar. Det. Och längtar tills vi kan läsa Harry Potter. Men det lär väl dröja med tanke på hur känslig hon är för “läskiga” grejer som Krösus Sork och Dunderkarlsson och Blom. Voldemort kommer ju skrämma livet ur henne, troligtvis hinner hon bli myndig innan vi kan ge oss på J.K. Rowlings mästerverk.

Slutligen har vi stunderna då vi är alla tre, både barnen närvarande. De busar och härjar och stökar upp och bråkar om vartannat. Men Elsa är så rolig, för hon blir svinsur på Ville om han tar något hon leker med, men hon försöker ändå göra honom glad med en annan grej. Mån om honom. Och när han gör ett bus/nåt han inte får ska hon göra exakt samma, trots att hon egentligen är alldeles för stor och vet precis att man inte får kasta skor ner för trappan, stoppa legogubbar i blomkrukorna eller hämta syltburkar från skafferiet och bära omkring på. Men för det mesta har de faktiskt roligt tillsammans. Elsa dirigerar, Ville hänger på så gott det går. Elsa skrattar åt Ville, Ville skrattar bara för att Elsa skrattar. Älskar de där två så himla mycket. Det händer så ofta att jag bara stannar upp i tvätthängningen eller bokläsandet och tänker en snabb tanke om hur sjukt det är att Eric och jag producerat de här nya människorna. Tanken är svindlande, precis som ansvaret vi har att hjälpa dem lära sig om livet och bli bra själar. Men mest svindlande är kärleken. Ändå.