Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Så blev det då lördagsmorgon, vår bröllopsdag och jag vaknade tidigt tidigt med fjärilar i magen. Det var så härligt, för trots att jag var lite orolig för att det inte skulle kännas så speciellt eftersom vi ju tekniskt sett redan var gifta, så kändes det så himla speciellt och hela helgen gick jag som på små moln, så förbannat kär i min man.

Elsa sov när jag gick, vilket inte kändes så bra. Men hon la sig så sent kvällen innan att hon var helt väck, trots att jag rumsterade omkring, packade mina grejer och så vidare. Jag pussade henne på pannan innan jag stack och bad till gudarna att hon inte skulle hamna i terapisoffan hos en psykolog när hon blir vuxen för att hennes mamma övergav henne. Jag visste liksom att vi inte skulle se varandra förrän i kyrkan, jag där framme och hon i mormors knä. Och sen skulle jag inte ha samma tid för henne under kvällen som jag brukar ha, min älskade unge.

Så körde pappa mig till Sjöbo, hämtade upp mina tärnor aka bästa kompisar, Emelie och Malena, och dumpade oss hos frisören Eva. Pappa körde sen vidare till blomsteraffären, där floristen, världens grymmaste som också gjort blommor till Daniel och Victorias bröllop (SKRYT), väntade med bordsdekorationerna och kavajblommor till herrarna i brudföljet.

Jag hade varit hos Eva två gånger innan bröllopet. En gång för att testa den önskade frisyren och sen veckan innan bröllopet för att färga och klippa ur en kuddfyllning ur håret. Hon fixade också Emelie och Malena, jättefint. Vi snackade, drack bubbel och sen fick Malena både hämta frukostmackor till oss och så småningom också blommorna, alltså min bukett och deras buketter. De var så fina. Precis som vi hade bestämt. En blandning av ljust, ljust rosa rosor, vit hortensia (som är min favoritblomma), eukalyptus, olivblad, små vita rosor och små astrantia som gav allt det stela lite rörelse och landet-känsla. Jättenöjd! Dessutom visste jag att kyrkan var i goda händer eftersom han också åkte dit och satte levande ljus och eukaplyptuskvistar i bänkraderna och fina buketter med samma blommor som altarblommor.

Efter några timmar med spolar, värmehuv, tupering och ungefär 2000 hårnålar så satt en ganska slarvig, låg knut i min nacke. Det var skitmysigt där hos Eva, vi snackade på om allt mellan himmel och jord, fnittrade och bara umgicks. Det blir inte så ofta ostörda stunder sådär längre, sen ungarna kom så det uppskattade jag verkligen och det kändes som den perfekta uppladdningen.

Emelie sminkade sen mig också hos frisören, innan hennes man kom för att hämta oss och körde oss hem till dem där påklädning skedde. Alla sprang runt som yra höns en timme där och nervös-bajsade samtidigt som vi sminkade oss och tryckte på underbyxor för att undvika lårskav. Sen var det dags att dra på sig brudklänningen och SÅ rädd jag hade varit för det momentet. Det hade liksom blivit rätt frikostigt med god mat veckorna innan bröllopet och jag var på riktigt nervös för att det inte skulle gå att stänga den. Men det gick! Och jag kände mig fin! Och precis innan vi skulle åka, när dagens anställda alltiallo och gammal granne, fina Jonna, stod i farstun för att köra oss mot kyrkan, så drar mina bästisar fram en present, trots att vi sagt att vi inte ville ha presenter!! Och det var den perfekta presenten, ett vackert, nätt silverarmband med en tunn kedja och ett evighetstecken. Evigheten som symbol för vår vänskap och min och Erics kärlek. Ja, det tänkte jag ut själv, men jag bestämmer att de var så de tänkte.

Sen körde vi. Det blev komplicerat att lasta in mig och min underkjol i bilen, men det gick. Efter en kilometer fick vi stanna så Emelie kunde hämta en huvudvärkstablett åt mig i baksätet, jag tror det kanske var lite spänningen, för lite mat och för lite vatten, men tyckte att den hjälpte rätt snabbt ändå för sen tänkte jag inte mer på det.

När vi kom fram till kyrkan gömde vi oss på en parkering nedanför kyrkbacken där vi såg alla gästerna anlända och gå in genom den stora porten. Vi hade hyrt en buss som forslade alla från pensionatet till kyrkan och tillbaks. Elsa var också med på den bussen, efter att ha tillbringat förmiddagen med Eric och min familj, dekorerat det sista i festlokalen och sovit middag som ett proffs. Lilla stora damen. Och när jag såg henne gå in i kyrkan fick jag tårar i ögonen för att jag saknade henne, men också för att hon är ett så närvarande bevis på att Eric är rätt.

Fotografen stod redo också, utanför kyrkan, och tog lite in the moment shots. Eric och hans bestman Lars dök upp och väntade sen på oss där, för att jag skulle kunna skrida upp mot kyrkan i den stora stentrappan (där jag har rensat ogräs ett par somrar i min ungdom). Sen vände han på sig när jag nästan var framme och fotografen (som opraktiskt nog också heter Emelie så jag fortsätter att kalla henne fotografen för enkelhetens skull) tog bilder på när vi såg varandra för första gången. Jag fulgrät tyvärr i trappan, så det blev inte så många vackra bilder från det momentet…

När alla gästerna hade kommit ställde vi oss i vapenhuset och gick igenom vad som komma skulle tillsammans med präst-Erica och vaktmästar-Anki. Så nervöst. Så spännande. Så… Stort. Sen ringde klockorna, orgeln började spela, och vi tågade in…