Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

En hand säger mer än tusen ord.

April 6th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Elsa kommunicerar ju mer och mer med oss med hjälp av armar ben och mer eller mindre aggressiva ljud samt pekningar i olika riktningar.

Nu är det så att en vinkning med ena handen, alltså armen är stilla och handen öppnas och stängs, betyder så många olika roliga saker:

  • Vinka
  • Hejdå
  • Hej
  • Godnatt
  • Skinka (eftersom hon inte hör skillnad på vinka och skinka så kan vi sitta vid dukat frukostbord och när Elsa är sugen på skinka så vinkar hon.)
  • Blinka lilla stjärna
  • Fjäril
  • Fågel

Och säkert några till som jag varken kommer på nu eller kanske ens känner till.

När jag har varit på gymmet en lördagsmorgon och går hemåt, får ett infall och skickar ett sms till Eric så att han och Elsa ställer sig i vårt sovrumsfönster för att vinka på mig. Först ser Elsa mig inte. Hon tittar på tanten med den bajsande hunden, på den stora lastbilen som dundrar förbi och på alla träden som man ser toppen så bra på från tredje våningen. Jag tjoar och vinkar med båda händerna ovanför huvudet. Eric håller henne på säkert avstånd från höjden och pekar mot mig. Så plötsligt ser hon mig. Spricker upp i ett leende från öra till öra. Vinkar med både armar och ben. Sprätter med hela kroppen så att Eric får kämpa för att inte glad-barnet ska glida ner på golvet.

Jag får energi i mina trötta ben och springer upp för alla sju trapporna så att jag är helt andfådd när jag kommer in i hallen uppe i lägenheten och då står de där och ler, mina två familjemedlemmar, och Elsa kastar sig fram och anstränger sig till det yttersta för att komma så nära mig som möjligt, fast hon fortfarande sitter kvar  i Erics famn. Jag tar emot henne, pussar henne på näsan och hon borrar in sitt ansikte i min svettiga halsgrop och inget känns mer rätt än det.

Min dotter, som jag och min kropp och min man har skapat, kramar mig med sin knubbiga bebisarmar, skrattar åt min spretiga lugg som sticker upp under hårbandet och klappar händerna av glädje när jag visar mig. Hon vinkar på mig och ler så att världen stannat. Det. Finns. Inget. Bättre. Och vips har hon köpt sig själv ytterligare fem amningsmaraton och tio gnälldagar. Älskade unge.