Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Ville 1 år

August 4th, 2018 | Posted by Jess in Familjeliv | Lillebror - (1 Comments)

Ville 1 år. Tänk att det var ett helt år sen som vi låg och väntade på sjukhuset. Väntade på att operationsteamet skulle ha tid att öppna min mage för att plocka ut det vi misstänkte var en son. På morgonen skulle det ske, så vi var supertidigt på plats på sjukhuset. Men sen kom det akutfall efter akutfall och min epidural fylldes på och fylldes på. Klockan blev nästan 15 innan han till slut föddes, klumpen. Jag fick ha hans lilla halvkladdiga kind på min ett par minuter medan glädjetårarna rann på både Eric och mig. Men sen skulle han kollas igenom och då tyckte den ansvariga barnmorskan att han var rätt slö. Läkare tillkallades och det visade sig att han inte syresatte blodet som han skulle. Det var nåt fel på hans lungor. Snabbt som ögat rusade de iväg med honom, och kvar fanns vi, i samma rum där vi väntade på operationen innan, fortfarande utan vår bebis. Senare berättade barnsjuksköterskan som tog emot honom att hon inte trodde att han skulle klara sig, så dåliga var hans värden och så kass såg han ut.

Det var fruktansvärt. Ryggmärgsbedövningen började släppa och jag fick problem med yrsel och det svartnade framför ögonen på mig ett par gång. En läkare kom in och förklarade att Ville, som vi vid det laget hade bestämt att han skulle heta, var nere på barnintensiven och att Eric fick gå ner och säga hej till honom.

Jag flyttades till ett rum på avdelningen där en kvinna från Marocko låg och grät konstant, hennes bebis hade inte klarat sig, förstod jag senare. En annan kvinna bodde där med sin kärnfriska bebis. Och jag som var mittemellan, med bebis på våningen under. Eric kom tillbaks från sitt besök där och var så chockad och uppskakad över hur dåligt Ville mådde. Han visade bilder och en film på en liten liten bebis, trots att alla sagt att han var så stor, som låg alldeles ensam i en kuvös och kämpade för sitt liv. Vi försökte tänka positivt ändå och jag tvingade Eric att köra hem till Elsa.

Natten blev för jäklig. De glömde epiduralingången i min rygg och jag fick en natt där jag vaknade exakt var tionde minut för att byta sovsida. Detta med ett färskt ärr över hela magen.

Sen väntade snabb bättring för mig, eget rum som plåster på såren för deras slarv och Ville blev bättre och bättre. I en vecka åkte vi till sjukhuset flera gånger om dagen, jag pumpade ut bröstmjölk och vi bad till alla gudar som finns att han snart skulle få komma hem och att han inte hade fått några men av syrebristen.

Och hem fick han komma, och så här ett år och två veckor senare, kan vi konstatera att han utvecklas precis som vilken ettåring som helst. Än har vi inte sett några som helst tecken på att han skulle ha fått skador av sin tuffa start. Detta är vi så tacksamma över såklart, och det känns som att vi blir extraglada när han lär sig nya grejer, bara för att vi tänker på hur det skulle kunna vara.

Nu kan han en hel massa, vår envisa, kortstubinade, gosiga son. Han älskar fåglar, särskilt hönor. Så vi kallar honom för Orni, som en variant av ornitolog. Han gillar djur överlag, och härmar både hundar, grisar, hästar, kor, får och så då hönor. Och tupp naturligtvis. Han säger tittut och mamma och babba (pappa). Hans första ord var dock Ball, boll på tyska. Bollar är, förutom fjäderfän, hans stora intresse i livet. När vi är iväg och badar spenderar han all sin tid i barnbassängen med att jaga efter andras bollar, trots att vi senaste gångerna har haft med en egen.

Han tycker också om mat och äter mycket bättre än Elsa. Särskilt nu när amningen har reducerats kraftigt och jag bara ger honom en slurk mjölk vid sänggående på kvällen. Han gillar särskilt kött, vilket gör mig lite nervös, eftersom vi äter mycket vegetariskt och det gillar han också, men så fort det serveras kött så vräker han i sig.. Han uppskattar också pommes, ost, sura hallon, hummus och avokado med citron på.

Han sover, peppar peppar ta i freaking trä, bättre än någonsin sen vi slutat nattamma. Han vaknar fortfarande några gånger varje natt, men är hyfsat lätt att söva om. Så glad för detta. Han sover fortfarande en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Jag ser till att gosa massa extra på dagen så att han inte ska sakna kroppskontakt. Han är också ett mycket keligare barn än Elsa var. Men han blir också förbannad på nolltid om något inte passar.

Ville är överlag ett 100 % mer krävande barn än Elsa. Han vill helst bli buren at all times, även om det blivit lite bättre sen han lärde sig gå. Han kastar grejer och testar bus om och om igen, fast man ser på honom att han vet att han inte får. Elsa behövde man säga till ett par gånger, sen gav hon upp. Ville bara fortsätter, fast man tjatar och till slut också blir lite arg på honom.

Han älskar Elsa och vill helst sitta i hennes knä samtidigt som han drar henne i håret med ena handen och kniper henne på armen med den andra. Hon har förvånansvärt mycket tålamod med honom fortfarande, trots att han är riktigt jobbig ibland och förstör för henne. Elsa vill gärna leka rollekar med Ville som han inte riktigt går med på. Det är så gulligt att smyga sig upp på dem och höra Elsa försöka kontrollera honom: “Nu har du ont i halsen Ville, sitt still så ska jag ta tempen på dig”, “det är dags för oss att åka till Sverige, sitt ner i flygplanet Ville, nej, inte kasta kaffekoppen, sitt ner, ta på dig ditt bälte”, “är du trött Ville, jag ska sjunga en godnattsång för dig, hallå, Ville, inte spela fotboll nu, det är natt!”

Som jag tycker om de här två, syskonen Matthiesen, som vi skapat. Världens finaste, roligaste, klokaste ung-jäklar.