Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Min hemlängtan och mitt sammanhang

June 28th, 2016 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Jag sitter i vardagsrummet och försöker jobba. Elsa sover. Det är mulet ute och Eric har precis skickat ett meddelande och berättat att han kommer att behöva stanna till supersent idag också. Jag har ingen lust till något men massor att göra. Som vanligt när humöret är lågt så tänker jag att Sverige vore bättre. Lättare. Mer socialt. Då kunde Elsa och jag kört hem till mamma en sväng. Hälsa på hos Jannicke och djuren, sticka hem till Emelie och Malena och kanske stöka undan en timme eller två med skitsnack och ungar som leker under tiden. Sen äta middag tillsammans med någon. Jag tycker synd om mig själv och gråter till ett avsnitt Project Runway samtidigt som jag klipper ut pappcirklar och funderar på bordsplacering.

Sen vaknar Elsa, är ledsen och vill komma upp direkt. Hon borrar in hela ansiktet i min halsgrop och klamrar sig fast i mig. Hon är varm och yrvaken och luktar smör, sol, mjukhet och hemma. Hon klappar mig med sin gosefilt på ryggen och tittar mig i ögonen och säger “Guklisno”. Jag svarar “guklisno guklisno” och hon skrattar så att de ledsna tårarna torkar på studs.

Då påminns jag med en bildlig örfil i ansiktet att hon är mitt syfte och mitt liv och min anledning till att gilla läget och rycka upp mig. Visst saknar jag Sverige och allt och alla så otroligt mycket ibland. Men jag ska vara här. Elsas och Erics och mitt hem och liv är här. Nu ska vi gå och göra smoothie och äta en bit ost till mellanmål. Sen väntar lekplatsen och ett gäng tyska mammor som jag inte känner, men som jag ändå, på något sätt, hör ihop med.

Elsa 10 månader

January 17th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Idag fyller hon faktiskt 10 månader, Elsa Marie. Och det känns som att det blir svårare och svårare att fatta att hon snart funnits i ett helt år. Hon växer så himla fort och har sen sist verkligen fått ännu mer personlighet och börjat hänga med i omvärlden på ett sätt som är så roligt att följa. Hon förstår vad man säger, bara en sån sak! Inte allt såklart, men mycket och det är vi så stolta över att det nästan är löjligt.

Elsa gillar: Att krypa! På julafton hände det, vilket var roligt för när vi var i Sverige september så lovade hon sin mormor och morfar att lära sig krypa till jul och när julafton sen kom så tänkte hon väl att nu är det dags och satte iväg som en långsam, värdig elefant. Hon kryper lite snabbare nu, men ändå så att hon har koll på allt och alla samtidigt. Det är så härligt att se hur hon njuter av självständigheten att själv bestämma vart det ska bära hän.
Hon har också fattat tycka för vissa grejer som hon blir glad att se. Favoriten är hennes lilla docka Anton som hon fått av sin mormor. Han ska vi alla krama och leka med och klä av och på och om han är med så är allt lugnt. Elsa tycker också mycket om sin gula filt som Eric också haft som bebis. Den betyder verkligen trygghet och sova och hon är en mästare på att dra ut den ur spjälsängen när vi är i sovrummet. Hon kan ju dessutom ställa sig upp mot bord och stolar och allehanda ting nuförtiden, så om filten ligger för långt in i mitten ställer hon sig bara upp och når bättre med den lilla knubbiga armen mellan spjälorna.

Hon älskar när man busar med henne, kittlas, retas, gör roliga ljud, skrämmer henne genom att ropa bu och hoppa fram från kudden, då skrattar hon så hon kiknar och det är det bästa ljudet som finns. Och musik. Musiken gillar hon också. Om jag tar fram min telefon och frågar om vi ska lyssna på musiken så släpper hon allt hon har i händerna och börjar digga med hela överkroppen och armen i luften. Igår lyssnade vi på U2 i köket, jättehögt via bluetoothhögtalare och jag fixade mat och hon sittdansade på golvet så att rumpan blev varm.

Elsa gillar inte: Allt som har en sladd. Hon gråter och skakar av rädsla om hon är för nära när vi använder mixerstaven eller dammsugaren eller hårfönen. Först trodde vi att det var det höga ljudet som var obehagligt, men efter att hon fick spel när jag plockade ner julstjärnan (med sladd) och lade i en kartong bredvid henne på golvet, så misstänker jag att det är sladden som är obehaglig. Eller så tror hon att allt som har sladd kommer att väsnas och göra ont i öronen.

Elsa sover: Fortsatt bra. För tre nätter sen hade vi en rekordnatt då hon sov utan att äta EN ENDA GÅNG. 19.30 till 06.00! Det var alltså första natten på 9 månader och 3 veckor som jag fick sova ut. Eller ja, sova ut, jag vaknade naturligtvis ändå och fick kolla så att allt stod rätt till i sängen bredvid mig. Misstänker att det snart är dags för henne att flytta till eget rum (skönt och läskigt på samma gång).

Elsa är: Här! Alltså hon förstår så mycket! Dessutom säger hon mammammmammmamamammamamma och papppapapappapappappa, men det är rätt inkonsekvent i vilket sammanhang hon använder dessa. Å andra sidan finns kanske inte behovet än heller för henne att kalla på mig, jag är ju i princip alltid där hon är och tittar på henne 99,9 % av tiden.

Jag säger: “Tack för maten”. Elsa klappar sig på magen. Maten, magen, potejto, potato.
Jag säger: “Ska vi gå till dörren och säga hejdå till pappa?” Elsa börjar direkt vinka. Orden hej och hejdå triggar alltid denna reaktion.
Jag säger: “Kan du ta av din mössa?” Elsa börjar kämpa med saken på huvudet.
Elsa visar mig en strumpa hon hittat på golvet. Jag säger: “Det är pappas strumpa”. Elsa försöker direkt sätta på den på sin fot. Jag säger: “Du har ju redan strumpor, ge den till mig istället”. Elsa ger mig strumpan.
Elsa leker med en tandborste och visar den stolt för mig. Jag säger: “Det är en tandborste”. Hon försöker direkt borsta håret med den. Jag säger: “Inte håret, tänderna.” Hon fortsätter borsta håret med den. (Ja, hon är ju inte mer än människa!)

Hon kan visa var hon har sin mage och sitt huvud och sin näsa och hon klappar och dansar och smilar och håller på att få fler tänder bredvid framtänderna och hon är så himla go så det är inte klokt.