Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Svettigt hos doktorn

August 15th, 2017 | Posted by Jess in Lillebror | Ungen - (1 Comments)

Det här med att blogga tidigt på morgonen verkar vara ett vinnande koncept för mig. Ville sover i mitt knä och jag orkar inte somna om, eftersom jag vet att Elsa vaknar snart ändå.

Igår hade vi, precis som Angelica, vår första dag ensamma, ungarna och jag. Eller ja, Eric har lyckats förhandla med jobbet eftersom vår första tid med lillebror var så tuff, så nu ska han jobba halvtid en månad och tar pappaledigt resten av tiden. Väldigt schysst att de gick med på det och lyxigt för oss andra tre att Eric kommer hem på eftermiddagen redan.

Medan han var på jobbet igår lyckades Elsa och jag leka förskola (favoritleken just nu, hon packar sin ryggsäck och går in i ett annat rum och har en “jättenell läjaje”) och bädda rent i vår säng. Ville var inte jättesugen på att hänga själv i sin babysitter så det blev en stressig dusch för mig och jag i princip slängde upp tvätten på torkstället.

Efter en tidig lunch då jag ammade samtidigt som jag bredde kräftost på knäckebröd och åt en tomat hel eftersom jag glömt att ta fram en vass kniv, lastade vi in oss i bilen och åkte mot doktorn. Ville hade sin tredje, obligatoriska kontroll hos en ny barnläkare här i Bad Homburg. De två första kontrollerna gjorde de på sjukhuset innan han släpptes ut. Vi kom dit i god tid innan vår bokning ocj fick fylla i papper och leka en sväng. Sen började Ville skrika och hata sitt babyskydd och Elsa kissade i byxorna. Alltså, sen hon slutade använda blöjor i oktober förra året har hon i princip bara haft kissolyckor här hemma. Peppar peppar, men hon har till exempel ALDRIG kissat i sängen på natten! Det har gått fantastiskt bra helt enkelt. Jag har ändå släpat med mig extrakläder i en plastpåse överallt, ifall ifall. Men så kom Ville och jag packade en plastpåse med kläder till honom istället och bestämde att för kortare utflykter som till läkaren behöver jag inte ha med mig Elsas kläder också. Alltså fick hon ha på sig sina luddiga trosor, kissiga tights och kissiga klänning tills vi kom hem igen. Så hon blev ledsen och sa sen varannan minut att hon ville åka hem och ta på torra kläder. Ville skrek vidare. Sen fick vi komma in i doktorns rum och en liten otrevlig hjälpreda vägde och mätte den lille gaphalsen. Sen fick vi vänta igen. Elsa påpekade att hon hade kissiga kläder och ville hem. Ville blev rödare och rödare och gol högre och högre. Samtidigt skulle Elsa ha hjälp att klä på en docka och tyckte vi kunde läsa en bok. Hon drog ner ett gäng servetter på golvet och puttade undan doktorns skrivbordsstol för att kunna köra plastlastbil där. Jag försökte röja upp efter henne, med missnöjd, naken bebis på armen, inte det lättaste.

Klockan började också bli mycket. Elsa behövde hem och sova middag, hon kliade sig i ögonen och grät med sin våta klänning i handen. Jag panikammade Ville i några minuter, allt för att lugna ner läget lite.

Till slut kom äntligen läkaren och var supertrevlig. Vår gamla barnläkare i Frankfurt var visserligen erfaren och lugn som en filbunke, men hade också typ Aspbergers och sa varken hej eller tittade oss i ögonen. Denna kvinnan var något sv en motsats till honom. Snabbt kollade hon genom vår bebis, ultraljudade höfterna, lyssnade på hjärtat och kikade in i öronen. Han fick godkänt som tur var. Vi gjorde upp en plan för alla vaccinationerna som kör igång om fyra veckor och sen kunde vi äntligen säga hejdå och tacka för oss och vandra mot bilen med kissig storasyster, däckad lillebror, ett babyskydd, en skötväska, en docka, en vattenflaska och en lätt svettig, nybliven tvåbarnsmor. Det var då jag märkte att bilnyckeln var borta. Tillbaks in igen med hela gänget, leta genom skötväskan, knacka på igen hos doktorn, leta genom hennes kontor från leksakshörna till undersökningsbord. Ingen nyckel. Då vaknar Ville och bidrar med lite skrik och jag tömmer hela skötväskan på golvet i korridoren. Bilnyckeln ramlar ut! Vi kan åka hem!

Väl hemma sover Elsa en timme och Ville ammar lika länge. Jag sitter och blundar på soffan med ett stort glas juice ramför mig. Vi klarade det, pärsen är över. Jag är stolt. Och misstänker att det bara kan bli värre. Jag är redo.

Så fick vi alltså till slut hem vår son, lite mer än en vecka efter han föddes. Det var en overklig glädjens dag och vi var så rädda att de skulle ångra sig, hitta något fel som de var tvungna att undersöka närmre. Men det gjorde de inte.
Och nu är vi fyra i familjen på riktigt.
Jag ammar och ammar och försöker ta igen all tid vi missade med varandra när bebben var på sjukan. Han får gosa och amma när helst han vill och behöver bara harkla sig lite innan vi flyger fram och fiskar upp honom. Nätterna är knaggliga. Han sover bättre när det är ljust med liv och rörelse, på sjukhuset var det ju aldrig mörkt och tyst. Så på dagen kan han utan problem sova fyra timmar i vardagsrummet, precis bredvid Elsa som leker flygplan och emellanåt kommer över för att peta på honom. På natten ska det helst ätas konstant. Tyvärr. Men vi kämpar vidare. Han är ju så liten än. Och i bakhuvudet vet man, kanske framförallt med Elsa som referens, att this too shall pass. Det kommer att gå över och nya faser tar vid.

Eric tar mycket av markservicen här hemma, medan jag sitter på soffan med bebis i knät. Han donar och diskar och delar ut vattenglas till hela familjen. Han leker dessutom med Elsa hela tiden, så att hon i princip får mer uppmärksamhet nu än när det bara var hon och jag hemma. Eric ska vara pappaledig en vecka till och sen kör han en månad med halvtidsjobb. Efter det börjar verkligheten.

Elsa är helt okej med sin lillebror. Hon tycker att han är gullig ibland och att han luktar bajs ibland. Hon vill väldigt gärna ge honom en godnattpuss varje kväll, men i övrigt ägnar hon inte så mycket tid åt honom. Vilket såklart är helt okej och säkert normalt. Ibland ber hon om att få lära honom gå och när jag återigen förklarar att det inte går, så bryter hon ihop av sorg. Men det brukar gå över ganska snabbt igen, som tur är.
Vi brukar passa på att läsa böcker och gosa lite när jag ammar och då kollar hon också noga att brorsan äter som han ska. Efteråt går hon ofta och ammar sina dockor, och suckar frustrerat när de inte vill ta bröstet direkt…

Ville då? Jo, han växer och frodas. Han väger över fem kilo nu och de minsta bebiskläderna har vi redan packat undan. Han skriker i princip (än så länge) bara när han är hungrig. Det är han i och för sig ganska ofta, men så fort han får äta så blir han tyst. Han sover bäst på oss, men kan också ligga i rottingvagnen, babynestet eller babysittern, om det skulle krävas. Ibland skriker han som en galning när vi kör bil, ibland sover han hela resan och två stopp igenom.
När han är vaken ligger han storögt och ser sig omkring. Han ser allvarlig, nästan lite misstänksam ut när han spanar in oss och lägenheten. Han är så go och gullig och blir bara goare och gulligare för varje dag som går. Det bådar gott inför framtiden det.

Skärtorsdag i bebisbubblan

April 2nd, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Det ligger en liten påskgumma och sover på mitt bröst. Hon är inte på väg nånstans, hon bor här hos Eric och mig.

Jag skulle vilja duscha. Kanske äta en macka och nån frukt till frukost. Sovrummet behövs luftas och tvätten från helgen hänger fortfarande ovikt på tork. Det är svårt att få nåt gjort när en liten hjälplös nyponros vill ligga nära nära hela tiden. 

Men det är samtidigt världens mysigaste när nyponrosen gosar in sitt mjuka huvud under min haka, greppar tag om mitt hår i sömnen och förnöjt dreglar lite gammal mjölk på min T-shirt. Hon luktar så gott och hennes små andetag mot min hals får hela min kropp att slappna av och njuta. 

Vi försöker ändå ha ett utanför-hemmet-projekt varje dag. Idag har vi två till och med. Vi ska gå till posten, 20 minuter bort och hämta ett paket samt skicka in papper för att få föräldrapenning. Och sen ska vi gå till Rewe (ett av Tysklands svar på Ica) och handla en massa goda ostar till påskfirandet hos Erics föräldrar på lördag. 

Så ser den ut på planeringsstadiet, vår dag. Vi får väl se hur lång tid det tar att få allt gjort, i amningspauserna och om lillstrumpan kan acceptera vagnen. 

Hemma i vardagen

May 1st, 2014 | Posted by Jess in Tyskland. - (2 Comments)

På morgnarna lämnar jag hemmet i morgondimma, med dålig nattluft som ligger kvar över sovrumsgolvet och immigt badrum med tandkrämstänk i vasken. Det är pressat på morgonen, kort och knappt och praktiskt. Kanske hinner jag vika ihop filten på soffan och bära ut hans kvällsflingor som över natten blivit mjuka och geggiga i sin skål.  Ibland hinner jag rulla ihop fönsladden, ibland finns det tid att torka av vasken och bädda sängen och rätta till mattan i hallen. Oftast hinner jag sätta blommorna som vill ha ljus i sovrumsfönstret efter en snabb luftning. Oftast lämnar vi lägenheten tillsammans, springer beslutsamt ner för alla trappstegen, har sällskap till tunnelbanestationen och pussas sen hejdå över styret på min cykel.

Vårt hem på morgonen är där helt enkelt.

Men när jag kommer hem på kvällen, då är känslan helt annorlunda. Jag kämpar mig upp för trapporna med dagens post i handen, kanske har jag handlat en liter färsk mjölk till de där kvällsflingorna, eller så har jag ett halvt kilo kyckling i handväskan. Arbetsdagen är slut och min hjärna bultar innanför pannbenet. När jag öppnar ytterdörren och tar ett steg in i hallen kastas ljuset emot mig ur fyra olika rum. Hallen badar i kvällsljus, den är mjuk och vit och inbjudande. Lägenheten är glad att se mig och tar liksom emot mig. Jag älskar vårt hem. Det är IKEA och ihopsamlat och lånat och fått och ärvt och omgjort i en salig blanding. Det är personlighet genom mina färgglada böcker och Erics Opas tavlor, det är mys genom textilierna i orange, marint och blått som bubblar i vardagsrummet och våra stora fönster och vackra gamla dörrar.

Köket är bara vårt. Vi har valt och betalt allt. Badrummet har ett fönster, man kan släppa ut duschånga och pinsamma lukter. Sovrummet är så rymligt att jag kan DVD-träna mig svettig bredvid sängen utan problem. Det är lyxigt att ha en så fin plats att bo på, inte bara tak över huvudet och tillfällig lagringsplats för prylar, utan verkligen en boning, ett fort, en fristad.

På kvällen, efter en dag på kontoret framför datorn med skrikande tanter i headsetet känner jag det särskilt. När jag drar av mig obekväma byxor och hoppar i pyjamasen för att steka på den där kycklingen och vänta på att han ska komma hem och öppna vår ytterdörr med sin nyckel. Förstår ni? Det är vårt hem.

Hemma.

(Så fort resterna av sleepover med Grace och vissnade blommor och ulliga påskdekorationer är bortstädade lovar jag att visa bilder från vårat hem. Okej?)