Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Hej där hemma! Och här borta, om det är nån sate i Tyskland som också läser min blogg.

Ni kan tro att jag var på resa i helgen, tre länder på fyra timmar, det ni! Det går lätt om man hälsar på två finingar i Aachen, vid den belgiska och holländska gränsen, nordväst om Frankfurt.

Vi lånade en bil av Erics mamma och så körde vi först till ett litet samhälle utanför Köln, där hans styvmormor bor tillsammans med sin lilla rumänska hjälpreda. Vi hade med oss världens godaste pastagratäng som min mamma klippt ut från en tidning en gång i tiden. Typ ”snabbmat för hungriga skolbarn” eller nåt sånt. Pasta med skinka och ost och creme fraiche, smaksatt med senap och gräslök. Yum. Vi pratade och visade bilder från festen i Sverige och förlovningen, innan vi åt morotskaka till efterrätt och körde vidare.

Runt 17 var vi framme hos Tom och Jaana i Aachen. De bor i en jättefin, nybyggd lägenhet med två terasser, stooort kök, lyxigt badrum och som ett öppet galleri som ovanvåning där Eric och jag inkvarterades. Vi tog direkt en sightseeingtur på stan, köpt frozen yoghurt och spanade in den imponerande stora domkyrkan.

Sen gick vi hem till dem igen, installerade oss i köket med lite öl och vin och tittade på när halvfinska Jaana lagade finsk fisksoppa och finska karelenpiroger. Jag tycker det är så jäkla mysigt att få hemmalagad mat och att sitta i köket och småprata medans det luktar gott och mörkret sänker sig över hustaken utanför. Här i storstaden är det tyvärr ovanligt med hemlagad mat och hemmahäng, folk tenderar att beställa och gå ut istället. Jag uppskattar det i alla fall, nåt enormt, att sitta hemma och babbla sådär.

När vi hade ätit gjorda värdinnan blåbärsmojitos till oss alla som också var jättegoda, lagom spritiga och lagom söta. Sen pratade vi lite mer, Tom var lätt sugen på att gå ut, visa oss nån bar och så, men Eric och jag var slitna, och Jaana trivdes nog lika bra hemma. Så blev det att vi stannade inne istället och snackade bort ytterligare nån timme tills jag somnade på soffan och vi sa god natt.

Söndagen inleddes med dusch under regnskogsmunstycket, sen blev det frukost med nystekta ägg och goda frallor. Det fanns till och med passionsfruktsjuice! Efter en gemensam tandborstningssession (lite nervöst eftersom både Tom och Jaana är tandläkare, man vill liksom inte vara den som är klar först med borstningen!), satte vi oss i Toms bil och gav oss ut på en färd som heter duga.

Först körde vi till deras jobb, det var ett stort sjukhuskomplex som aldrig färdigbyggdes eftersom huset blev för tungt för sumpmarken. Det var så gräsligt fult både inne i och utanpå, att det nästan blev coolt. Sen körde vi till Belgien där Jaana har sin gamla häst uppstallad. Han och hans kompisar fick gammalt bröd och ägaren fick sina hyrespengar. Sen bar det vidare mot Maastricht, i Holland.

När vi kom fram var jag ordentligt åksjuk och riktigt längtade efter att få sätta fötterna på fast mark. Vi strosade omkring och tittade på affärer och människor. Jag tyckte stan påminde om Köpenhamn och holländska alltså, detta konstiga språk, som en blandning mellan tyska, franska och engelska. Underbart. När hungern kom nån timme senare hittade vi en uteservering och käkade sen lunch där, skyddade från regnet under stora parasoll. Jag kände mig onödigt bakis från åkturen dit och festade till det med en äkta cola. Det ni! Only in Holland.

Sen vandrade vi lite till. Tom och Jaana botaniserade i en asiatisk supermarket och jag hittade ett gatumusicerande sextiotalsband som spelade och sjöng i vackra stämmor. Som tur var fanns det även en man med en liten hund i ryggsäck, så de andra var också underhållna.

Ja, sen fanns det liksom inte så mycket mer att göra, än att tänka på morgondagen och hoppa in i bilen igen. Tillbaks till Aachen tog det kanske en halvtimme och sen hade Eric och jag ytterligare 2,5 innan vi var hemma i Frankfurt. Delar av autobahn var så stormiga att vi fick köra i trettio och man såg knappt vägbanan framför sig. Tur att Eric är en klippa bakom ratten. Lite efter 20 på kvällen var vi framme i Bornheim igen. En händelserik helg var över och två trötta krigare slängde sig på sängen. Det är dock fint att komma hem och bara känna i kroppen hur bra man mår av att återse sin lägenhet, sina saker och sin boning på jorden. Trivs väldigt bra där. Men det är ändå fint att ha så härliga människor i livet, som man kan hälsa på och dricka blåbärsmojitos hos.

Tjejtid i Palma, Mallorca

June 9th, 2014 | Posted by Jess in Resa. - (0 Comments)

Kom igår hem till Frankfurt igen efter fem fantastiska dagar på Mallorca. Satan vad härligt det var.

För det första var jag där med ett extremt skönt gäng, mina fina vänner med Frankfurt-anknytning. Angelica kom från Irland, Madde och Caroline från Stockholm, Izabella och jag från Frankfurt och så hälsade vi på Yvonne som bor i Palma. Alla hade något att säga till om och fick göra som de ville och hjälptes åt och samsades om. Värsta harmoniska kollektivet.

För det andra visade Palma sig vara en riktigt fin stad. Visserligen full av tyskar, svenskar och engelsmän, men ändå inte turistig på ett jobbigt sätt. Jag tror att de “utlänningar” som är där stannar längre och är inte sviniga som de som åker till Magaluf för att supa bort halva sin årsinkomst. Palma var mysigt, lagom stort, har vacker arkitektur och mysiga restauranger, cafés och små affärer. Det är rent och soligt och precis vid havet. Så fint.

Så vi tillbringade dagarna tillsammans. Började med en powerwalk i morgonsolen (varmt som in i grytan) och vandrade antingen längs med havet eller upp för ett berg till en borg som bland annat inkluderade 450 trappsteg uppför. Sen frukost med ägg och kalkon och färskost och grönt te med kokosfett. Sen bussen till stranden och lite stek blandat med dopp i havet.
Några av dagarna skippade jag stranden och hängde med Yvonne, shoppade och såg mig omkring. Också fint. Och troligtvis särskilt uppskattat av de röda fläckar på min rygg som inte fick solkräm första dagen…

Sen duschade vi av oss saltvattnet, gjorde oss fina och gick antingen ut och åt eller lagade god, nyttig mat hemma hos Yvonne. Satt på balkongen och njöt, drack rödvin och pratade om livet.
Nästa dag började allting om. Så. Bra.

Vi firade Izabellas 25-årsdag med pressies på sängen och fick en ny spansk/tysk kompis. Drack vin med Svenska Kyrkans präst på hans balkong och testade Emilio Ingrossos italienska mat på Ribello. Småsnackade med ett gäng svenska elektriker, drack ett glas iskall champagne, shoppade på en söndag och försökte desperat bota en förkylning. Einfach toll.

(Bild snodd av... Caroline?)

(Bild snodd av… Caroline?)

 

Vänbesök och solresa

June 3rd, 2014 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Det blev en så jädra härlig helg. Massor av fniss och promenader och lite sightseeing och kolhydrater och en liten Miriam-hand i min. Vi tittade på Frankfurt från ovan, beställde pizza, svalkade oss med glass och röjde på HM. Sötnöten gåtränade som bara den, säkrare och säkrare på de små benen pinnande hon mellan oss och kramades kort innan hon vände sig om för att köra samma sträcka igen. Däremellan sorterade hon om mina böcker, lekte med en kortlek, sov utanför sin hundbädd och var bara ett jädra stort solsken. Älskade att ha dem här alla tre.

Vi drack vin och gick på zoo och åt brunchbuffé och hade middag med mina vänner här i stan. Det kändes viktigt för mig att Izabella och Josefin och Kai fick se de som jag ofta pratar om och att Tony och Malena och Miriam fick se dem som håller mig vid liv i Tyskland.

När vi sagt hejdå vid säkerhetskontrollen på Frankfurts flygplats (detta traumatiska ställe) så trillade bittra, ledsna tårar ner för mina kinder. Jag vet att det är rätt att bo här. Jag ska vara med Eric och på mitt jobb och i denna stan, men det är ju själva sören att inte alla som jag tycker om, från hela världen, också kan vara här.

Dock dröjer inte så länge innan vi ses igen, i den svenska sommaridyllen om nån vecka eller så.

Men först ska jag åka till Mallorca. Redan imorgon. För att vara hälsosam och fräsch och kanske dricka nåt glas vin och ha sol i ögonen och sand mellan tårna. Ett gäng svenska tjejer med Frankfurt-band ska alltså bo hemma hos Ivon i Palma och umgås. Jag kommer hem igen på söndag, får ha en pingstmåndag ledigt med Eric innan jag jobbar i fyra dagar.

Efter det väntar semester och Sverige och midsommar.

Nu ska jag gå och packa, kanske gurgla lite halsbakteriedödare och hoppas att jag blir frisk från denna förkylning snart.

Kram på er!

Tiden rusar iväg som vanligt. Klockan är nu 23.10. Eric jobbar lite framför datorn och jag pysslar runt här hemma. Vi har ätit kvällsmat, städat lägenheten och varit och handlat sen vi kom hem från jobbet. Imorgon får vi fint besök från Sövde-trakten: min bästa vän (av två) kommer tillsammans med sin unge och sin kille. Älskar dem alla tre. Ska bli så härligt att ha dem här tills på söndag. Få visa dem vårat hem och våran stad och bjuda tillbaks så gott det går för alla de gånger som de har hostat oss.

Jag längtar.

Helgen som gick var jag i Sundsvall och i Stockholm och träffade arga återförsäljare tillsammans med min finska kollega. Det gick sådär om jag ska vara helt ärlig, stämningen var inte mycket mer positiv när vi åkte därifrån, men det kändes iallafall skönt att ha försökt. När de som tjänar pengar på våra smycken tycker att de blir orättvist behandlade är det inte lätt att lugna dem.

Jag tänker ofta, när folk står upp och viftar med båda armarna och skriker så att de får hostattacker, att det ju faktiskt bara rör sig om smycken. Vi säljer inte livsnödvändiga mediciner som tagit ihjäl folks gamla mammor. Vi bidrar till kapitalismen med smycken i rostfritt stål som i bästa fall ger lite extra i semesterkassan.

(Fast det är inte sant för det finns folk som får ut över 100 000 kronor i månaden bara i provisioner. Fast de bor inte i Sverige.)

Men ja. Annars så är allt bra. Nästa vecka ska jag till Mallorca, sen jobba några få dagar och sen åker vi till Sverige för två veckors slappande och löprundor på asfalterade Sövde-vägar. Lillebror åker till Tyskland för att köpa ALK till sin storasyster om fem timmar. Bästa bror. Ska bara prata med honom om Sverigedemokraterna också. Min kille är liksom utlänning. Jag är utlänning i Tyskland. Vi kan inte bara gå runt och hata utlänningar bara sådär. Så jävla obehagligt random.

 

Cancellerad resa och helgplaner

February 13th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Jobb. - (0 Comments)

Då var det snart fredag igen. Livet är indelat i veckodagar och helger. Båda lika fullpackade med information och människor och aktiviteter och action. Veckan har bjudit på lite drama på jobbet, chefen bestämde hastigt och lustigt att min kollega i Sverigeteamet inte får följa med på eventet som vi har planerat där i mars, så nu ska en annan kollega med istället och ansvaret på mina axlar blev lite tyngre. Vi måste dock göra det bästa av situationen.

Idag visade inköparna upp den nya smyckeskollektionen och det är vackra saker kan jag säga, vill ju lite smått kanske börja sälja litegrann, fast jag egentligen inte är en säljare. Men människor har så positiva erfarenheter på hälsonivå av våra smycken att jag känner att det vore synd att inte dela de med vänner, släkt och bekanta.

Får se om jag kan kränga nåt när jag är i Sverige nästa gång.

Eric har jobbat till jättesent varenda kväll den här veckan, utom i tisdags naturligtvis, då jag drog till keramikmålarstället för att jobba vidare på min pastellskål. Då kom han hem i tid så jag fick dra där ifrån och träffa honom på en kalkon- och champinjonsallad på Schöneberger istället. Också mysigt.

I helgen ska jag klippa mig, en trettioårig småländska ska firas, det blir tre rätters middag här med svärföräldrarna och däremellan lite businessklädershopping åt mig.

Vi kör vidare helt enkelt.Jo

Resestress och kvällstankar

February 9th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (1 Comments)

Hemma på soffan i Bornheim sitter nu en trött svensk tjej som är slutkörd i både kropp och knopp. Mest knopp tror jag, om jag ska vara ärlig. Det tar på krafterna att rusa iväg efter jobbet, hoppa på ett plan, umgås med så många fina människor som möjligt, snabbt andas in så mycket sövdiansk luft som får plats i lungorna och sen i all hast lämna ett ettårskalas för att inte missa bussen till tåget som tar en till flyget tillbaks. Puh.

Jag har kommit fram till att två nätter är för kort. Inte värt det. Och då har jag ändå haft en med beröm godkänd helg hemma i Skåne. Emelies lille påg är ljuvlig, mormors födelsedag firades med släkten och smarrig mat och Ms kalas idag blev pricken över i:t.

Men det är ändå stressigt. Började storgråta så fort jag kom innanför dörren här hemma. Jag tycker liksom synd om Tysklandslivet på nåt makabert sätt. Sverige är så fint och har en relation med mig som är svår att toppa. Tyskland får kämpa för att hålla jämn takt med den. Och Tyskland har blivit vardagen som ligger i vågskålen mittemot semsterns, Sveriges.

Eric blev rädd när jag dök upp med tårar i ögonen och en panikångestattack på väg att bryta ut. Jag vill så gärna få ihop det. Att det ska funka. Att jag inte ska glida ifrån mina föräldrar och missa mina bästisars barns uppväxt och se på när mina syskon skojar mer med varandra än med mig och känna mig dum som inte vet hur man handlar snus på Kvantum och framförallt: Att inte Eric ska känna att det är hans fel. Att han har tagit mig från Sverige. För mig tar ingen. Jag bor och jobbar och lever och älskar där jag vill. Det är mitt val.

 

Det finns ett ställe som heter Coloria på Eschersheimer Landstrasse i Frankfurt och vet ni, där får man pyssla. Alltså, man får måla på keramikföremål som de har där. Min kompis Josefin Körsbär är stammis och det var henne jag träffade där i tisdags. Jag kom samtidigt som Izabella och vi fick en snabb introduktion av Josefin innan det var dags att välja Rohling, alltså vilket porslinsföremål vi ville ha. Det fanns massor.

Jag var sugen på en salladsskål, Izabella tog en stor kopp och Josefin jobbade redan på en kopp till sin mamma. Sen fick man välja verktyg, typ pensel eller pinne och basfärg. Det fanns kanske femtio olika? Överallt stod fina föremål som de redan hade målat och visade upp olika tekniker på. Väggarna var målade och stolarna och borden, allt var så färgglatt och soligt att både Izabella och jag blev paralyserade och valde grått som vår basfärg. Hon askgrått och jag mullvadsgrått.

Sen snicksnackade vi lite medan vi målade, tjejerna drack sekt och jag en vatten. Kreativiteten flödade och under våra varsamma händer växte vackra konstföremål fram. Typ så. Izabellas kopp blev alltså grå med pastelligt rosa prickar och en söt signature i botten. Josefins kopp blev lila med vita kanter och en fin mammastämpel på sidan. Min salladsskål blev grå och vit med prickar i rader på botten.

Såklart blev jag inte klar och Izabella och Josefins föremål måste de lasera och bränna. Jag har nu två veckor på mig att komma tillbaks för att göra klart. Jag längtar redan.

Förberedelser och fredagkväll.

January 12th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Tyskland. - (0 Comments)

Jag kom och satte snabbt på mig lite extra mascara, över lagret som redan satt sen jobbet. Eric åt en pasta med brödsmulor och ansjovis som luktade himmelskt och när min mage inte vill sluta kurra tryckte jag i mig några bitar ädelost som förrätt. Sen tittade vi på ett avsnitt Masters of Sex, jag hann inte se slutet. Jag målade naglarna mot en pappkartong från Westwing och upptäckte att mina boots var prickiga av smuts från senaste cykelturen. Jag bytte tröja, trädde en ring på långfingret och pussade Eric hejdå. Det regnade som tur var inte, men det blåste kallt och min kappa var inte varm nog. Jag saknade min North Face-jacka som gjort mig supersvettig tidigare i vecka. Det var bara att konstatera att vädret är konstigt.

Efter ungefär 15 minuters cykeltur och lika många rödljus var jag framme i Sachsenhausen. Det fanns inga cykelställ utanför restaurangen så jag ställde den vid en lyktstolpe. Mittemot fanns en liten konstaffär med fina små vykort i fönstret. Jag tänkte på att köpa några för att ha som backup, men klockan var nästan åtta och innehavarna höll fredag.

Inne på en bar som heter 36 Grad satt Josefin och väntade. Fina Josefin, helt klädd i svart med snygga rosésmycken och ett stort leende. Hon såg så stark ut. Vi satt och pratade så länge att kyparen till slut tog i från oss menyn och frågande pekade stolarna. Jo, intygade vi, de andra två kommer också. Snart. Och det gjorde dem. Izabella och Yvonne, båda också i svart. Vi var fyra svenska, svartklädda människor som åt sallad och gnocchi och drack vin och pratade bort en hel fredagkväll.

Medan de andra drog vidare mot fler barer och mer alkohol tog jag min cykel och trampade hemåt. På bron över till min del av stan stannade jag och tog ett kort. Frankfurt är fint.

Photo 2014-01-10 23 50 15

spöke 2005

Happy Halloween mina vänner!

I internationella Frankfurt är tradition hyffsat stor, skulle jag vilja påstå. Men det är väl också fallet att Halloween har växt som sören de senaste åren och numera också firas rätt bra hemma i Sverige? Jag flyger till Sverige ikväll och tänkte inte vara varken läskig (inte mer än vanligt) eller sexig (inte mer än vanligt) på planet mot Köpenhamn. Däremot minns jag en halloween i USA, när jag jobbade där för… åtta år sen. Ungarna hade klätts ut till M&Ms med stora kuddar på mage och rygg som jag och pappa Scott knypplat ihop för hand. En annan gång var Matthew brandman och Lauren nån version av Princess Jasmin från Aladdin.

Själv var jag spöke. I ett kasserat lakan med huvudhål och en massa vitt puder i ansiktet. Håret hade jag sprejat så vilt jag kunde och så hade jag målat mörka ringar som konturer i ansiktet.

Jag tog min kostym och åkte på Halloweenfest hos min kontaktperson, hon som skulle se till så att min aupairfamilj inte misshandlade mig. Där hade traktens alla aupairtjejer samlats. Många tyskar och polacker och rumäner. Många häxor med svarta peruker, sexiga poliser med plastpistoler, städerskor i korta kjoler och nån pirat med urringing till naveln. Och ett svenskt spöke med styvt hårsprejshår och kajal under ögonen.

Vi käkade en massa godis, lekte nån lek, men mest stod alla i sina landsgrupper och diskuterade den senaste collegefesten de varit på och hur mycket de fått hångla i nån McDonalds-arbetares bil. Jag pratade med min kontaktperson, Kathy, berättade för henne hur mycket jag trivdes i min familj. Så fort tårtan och spindelkakorna började sina delades det ut pris för bästa kostym som jag direkt vann. Fick en fotoram från Target som jag blev omotiverat glad över. Slängde den i baksätet på min lilla bil och stack hem till de människorna som gjorde USA så fint. Kramade mina små M&Ms och tog med dem på en riktig trick or treat-runda i grannskapet tills deras plastpumpor var fyllda med godis och pennor och clementiner och annat skräp som folk kastat ner. Jag hängde i bakgrunden, tittade in i folks varma hus och önskade mina amerikanska grannar en Happy Halloween.

Och skrämde slag på ungarna med mina läskiga kajalögon.

Flumkänslor och eftertankar

September 6th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Det här med att ha familj och vänner lite varstans i världen. Inte är det helt idealt. Jag älskar att resa och jag är tacksam för att jag har kunnat se mig omkring litegrann, men vår planet är så jädra stor och alla är så långt borta.

Först var jag i USA och nu tänker jag ofta på min familj där. På Scott och Michele och deras två barn som var 2 och 4 år när jag var där och nu snart ska fylla 10 och 12. Jag trivdes så himla bra där borta och alla var så goa mot mig. Saknar den livsstilen och allt som hörde till. Minns alla middagar med familjen och deras vänner som blev mina vänner och deras familj som blev min familj. Det är det som är att ha hjärtat på rätt ställe, när man utan att tveka kan släppa in en liten rädd svensk tjej och få henne att må bra. Fina människor.

Sen kom Tyskland och här är jag ju nu igen, men människor har försvunnit och kommit till och ändrats. Skrev ett meddelande till Carl idag och fastnade i gamla konversationer mellan Änni, Gäbs, Karrrl och mig. Jäkla gäng det där, småtjejerna och gamlingarna. Skåningen och de andra. Töserna och Karrrl. Saknar dem också och allt vi hittat på och hur vi fnissade så att det gjorde ont i magen och pratade skit om tyskarna som stod precis bredvid och handlade godis och drack äppelvin och tramsade oss och gick vilse i Grueneburgpark. De är sådana som man inte hittar överallt.

Väl hemma i Sverige igen lärde jag känna ett gäng sköna människor via Malmö Högskola. Gruppen skalades ner och möblerades om, men kärnan bestod nästan från första början. Emma från Helsingborg, Ulrika från Blekinge och Malin från Finland. På slutet bara de två första och jag. Tillsammans hade vi klarat oss genom fem terminer av plugg och dryga lärare och konstiga uppsatsinstruktioner och okönade kursare och fester och quiznights och middagar och promenader till och från skolan, vareviga dag. Den sista terminen blev den tuffaste i mitt liv. Men det gick. Vi fixade det. Och vi hade det också väldigt mysigt när vi satt och grät över våra hatade kandidatuppsatser, beställde pizza till skolan under långa pluggdagar och sen tog andingspauser utanför Jazmin’s lägenhet i Västra Hamnen. Ingen förstår hur det var bättre än dem.

I Australien sprudlade mångfalden, som den alltid har gjort sen den stora kontinenten intogs av amerikaner och européer för hundratals år sen. Jag delade hus med Sydafrika, Singapore, Japan och Australien. Jag stod för det återhållsamma skandinaviska, det tysta, det korrekta, det sammansvetsande. De andra bidrog med fniss och lama skämt, blyghet, artighet, outröttlig pluggenergi, hög musik, tillgivenhet, ursinne, handgjorda dumplings och trashtalk. Vi enades vi i byn, alla vi tyskar och asiater och afrikaner och engelsmän och amerikaner, vi enades i att vi var långt borta från våra hemland, ensamma och samtidigt omgivna av så mycket. Det var spännande och naturligtvis, klyschigt men sant, ett minne för livet.

Tillsammans med dem som har namn och emailadresser återfinns de som inte kom så långt. Som jag träffade och som träffade mig. Nyförlovade paret som satt bredvid mig på bussen från San Francisco till Las Vegas. Han som gav mig sin vattenflaska när jag var svettig i ett kinesiskt tempel. Den lilla tjejen som sålde blommor på gatan i Sri Lankas huvudstad. Killen som kastade slängkyssar efter Eric i New York. Den bulgariska mormorn som delade rum med mig i Sydney. Femtonåringen som undrade om jag ville stanna och klippa får med honom på en liten ö utanför Nya Zeeland. Snygga scouten med pannbandet som vi inte vågade ragga på. Alla själar och kroppar och hjärtan som rört mig.

För alla människor jag knutit mig till med med namn under mina år som världsmedborgare gäller samma sak. En insikt om att vi hittade varandra och blev vänner fast det fanns så många andra att bli vän. Det betyder att vi är av samma sort.Vi kanske inte gillar samma glassmak och kanske har vi inte samma hudfärg och kanske kommer vi inte från samma världsdel och kanske kan vi inte ens enas i diskussioner om moral och etik. Men det finns ändå nåt. Nåt som gör att vi trivs bredvid varandra på soffan, utan att alltid säga så mycket. Bara låta axlarna sjunka och omedvetet få energi av den andra. Låta sig formas av mötena med själar med olika historier.

Att vi hittade varandra trots det stora urvalet betyder också att vi kommer fortsätta vara vänner trots avstånd och smsupphåll och och tidsskillnad och dagar som tickar bort sen vi sågs sist. Rätt fint ändå.