Om livet, plugg, distanskärlek, LCHF och annat krafs.
Header

Cancellerad resa och helgplaner

February 13th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Jobb. - (0 Comments)

Då var det snart fredag igen. Livet är indelat i veckodagar och helger. Båda lika fullpackade med information och människor och aktiviteter och action. Veckan har bjudit på lite drama på jobbet, chefen bestämde hastigt och lustigt att min kollega i Sverigeteamet inte får följa med på eventet som vi har planerat där i mars, så nu ska en annan kollega med istället och ansvaret på mina axlar blev lite tyngre. Vi måste dock göra det bästa av situationen.

Idag visade inköparna upp den nya smyckeskollektionen och det är vackra saker kan jag säga, vill ju lite smått kanske börja sälja litegrann, fast jag egentligen inte är en säljare. Men människor har så positiva erfarenheter på hälsonivå av våra smycken att jag känner att det vore synd att inte dela de med vänner, släkt och bekanta.

Får se om jag kan kränga nåt när jag är i Sverige nästa gång.

Eric har jobbat till jättesent varenda kväll den här veckan, utom i tisdags naturligtvis, då jag drog till keramikmålarstället för att jobba vidare på min pastellskål. Då kom han hem i tid så jag fick dra där ifrån och träffa honom på en kalkon- och champinjonsallad på Schöneberger istället. Också mysigt.

I helgen ska jag klippa mig, en trettioårig småländska ska firas, det blir tre rätters middag här med svärföräldrarna och däremellan lite businessklädershopping åt mig.

Vi kör vidare helt enkelt.Jo

Resestress och kvällstankar

February 9th, 2014 | Posted by Jess in Filosoferande. - (1 Comments)

Hemma på soffan i Bornheim sitter nu en trött svensk tjej som är slutkörd i både kropp och knopp. Mest knopp tror jag, om jag ska vara ärlig. Det tar på krafterna att rusa iväg efter jobbet, hoppa på ett plan, umgås med så många fina människor som möjligt, snabbt andas in så mycket sövdiansk luft som får plats i lungorna och sen i all hast lämna ett ettårskalas för att inte missa bussen till tåget som tar en till flyget tillbaks. Puh.

Jag har kommit fram till att två nätter är för kort. Inte värt det. Och då har jag ändå haft en med beröm godkänd helg hemma i Skåne. Emelies lille påg är ljuvlig, mormors födelsedag firades med släkten och smarrig mat och Ms kalas idag blev pricken över i:t.

Men det är ändå stressigt. Började storgråta så fort jag kom innanför dörren här hemma. Jag tycker liksom synd om Tysklandslivet på nåt makabert sätt. Sverige är så fint och har en relation med mig som är svår att toppa. Tyskland får kämpa för att hålla jämn takt med den. Och Tyskland har blivit vardagen som ligger i vågskålen mittemot semsterns, Sveriges.

Eric blev rädd när jag dök upp med tårar i ögonen och en panikångestattack på väg att bryta ut. Jag vill så gärna få ihop det. Att det ska funka. Att jag inte ska glida ifrån mina föräldrar och missa mina bästisars barns uppväxt och se på när mina syskon skojar mer med varandra än med mig och känna mig dum som inte vet hur man handlar snus på Kvantum och framförallt: Att inte Eric ska känna att det är hans fel. Att han har tagit mig från Sverige. För mig tar ingen. Jag bor och jobbar och lever och älskar där jag vill. Det är mitt val.

 

Det finns ett ställe som heter Coloria på Eschersheimer Landstrasse i Frankfurt och vet ni, där får man pyssla. Alltså, man får måla på keramikföremål som de har där. Min kompis Josefin Körsbär är stammis och det var henne jag träffade där i tisdags. Jag kom samtidigt som Izabella och vi fick en snabb introduktion av Josefin innan det var dags att välja Rohling, alltså vilket porslinsföremål vi ville ha. Det fanns massor.

Jag var sugen på en salladsskål, Izabella tog en stor kopp och Josefin jobbade redan på en kopp till sin mamma. Sen fick man välja verktyg, typ pensel eller pinne och basfärg. Det fanns kanske femtio olika? Överallt stod fina föremål som de redan hade målat och visade upp olika tekniker på. Väggarna var målade och stolarna och borden, allt var så färgglatt och soligt att både Izabella och jag blev paralyserade och valde grått som vår basfärg. Hon askgrått och jag mullvadsgrått.

Sen snicksnackade vi lite medan vi målade, tjejerna drack sekt och jag en vatten. Kreativiteten flödade och under våra varsamma händer växte vackra konstföremål fram. Typ så. Izabellas kopp blev alltså grå med pastelligt rosa prickar och en söt signature i botten. Josefins kopp blev lila med vita kanter och en fin mammastämpel på sidan. Min salladsskål blev grå och vit med prickar i rader på botten.

Såklart blev jag inte klar och Izabella och Josefins föremål måste de lasera och bränna. Jag har nu två veckor på mig att komma tillbaks för att göra klart. Jag längtar redan.

Förberedelser och fredagkväll.

January 12th, 2014 | Posted by Jess in Friends. | Tyskland. - (0 Comments)

Jag kom och satte snabbt på mig lite extra mascara, över lagret som redan satt sen jobbet. Eric åt en pasta med brödsmulor och ansjovis som luktade himmelskt och när min mage inte vill sluta kurra tryckte jag i mig några bitar ädelost som förrätt. Sen tittade vi på ett avsnitt Masters of Sex, jag hann inte se slutet. Jag målade naglarna mot en pappkartong från Westwing och upptäckte att mina boots var prickiga av smuts från senaste cykelturen. Jag bytte tröja, trädde en ring på långfingret och pussade Eric hejdå. Det regnade som tur var inte, men det blåste kallt och min kappa var inte varm nog. Jag saknade min North Face-jacka som gjort mig supersvettig tidigare i vecka. Det var bara att konstatera att vädret är konstigt.

Efter ungefär 15 minuters cykeltur och lika många rödljus var jag framme i Sachsenhausen. Det fanns inga cykelställ utanför restaurangen så jag ställde den vid en lyktstolpe. Mittemot fanns en liten konstaffär med fina små vykort i fönstret. Jag tänkte på att köpa några för att ha som backup, men klockan var nästan åtta och innehavarna höll fredag.

Inne på en bar som heter 36 Grad satt Josefin och väntade. Fina Josefin, helt klädd i svart med snygga rosésmycken och ett stort leende. Hon såg så stark ut. Vi satt och pratade så länge att kyparen till slut tog i från oss menyn och frågande pekade stolarna. Jo, intygade vi, de andra två kommer också. Snart. Och det gjorde dem. Izabella och Yvonne, båda också i svart. Vi var fyra svenska, svartklädda människor som åt sallad och gnocchi och drack vin och pratade bort en hel fredagkväll.

Medan de andra drog vidare mot fler barer och mer alkohol tog jag min cykel och trampade hemåt. På bron över till min del av stan stannade jag och tog ett kort. Frankfurt är fint.

Photo 2014-01-10 23 50 15

spöke 2005

Happy Halloween mina vänner!

I internationella Frankfurt är tradition hyffsat stor, skulle jag vilja påstå. Men det är väl också fallet att Halloween har växt som sören de senaste åren och numera också firas rätt bra hemma i Sverige? Jag flyger till Sverige ikväll och tänkte inte vara varken läskig (inte mer än vanligt) eller sexig (inte mer än vanligt) på planet mot Köpenhamn. Däremot minns jag en halloween i USA, när jag jobbade där för… åtta år sen. Ungarna hade klätts ut till M&Ms med stora kuddar på mage och rygg som jag och pappa Scott knypplat ihop för hand. En annan gång var Matthew brandman och Lauren nån version av Princess Jasmin från Aladdin.

Själv var jag spöke. I ett kasserat lakan med huvudhål och en massa vitt puder i ansiktet. Håret hade jag sprejat så vilt jag kunde och så hade jag målat mörka ringar som konturer i ansiktet.

Jag tog min kostym och åkte på Halloweenfest hos min kontaktperson, hon som skulle se till så att min aupairfamilj inte misshandlade mig. Där hade traktens alla aupairtjejer samlats. Många tyskar och polacker och rumäner. Många häxor med svarta peruker, sexiga poliser med plastpistoler, städerskor i korta kjoler och nån pirat med urringing till naveln. Och ett svenskt spöke med styvt hårsprejshår och kajal under ögonen.

Vi käkade en massa godis, lekte nån lek, men mest stod alla i sina landsgrupper och diskuterade den senaste collegefesten de varit på och hur mycket de fått hångla i nån McDonalds-arbetares bil. Jag pratade med min kontaktperson, Kathy, berättade för henne hur mycket jag trivdes i min familj. Så fort tårtan och spindelkakorna började sina delades det ut pris för bästa kostym som jag direkt vann. Fick en fotoram från Target som jag blev omotiverat glad över. Slängde den i baksätet på min lilla bil och stack hem till de människorna som gjorde USA så fint. Kramade mina små M&Ms och tog med dem på en riktig trick or treat-runda i grannskapet tills deras plastpumpor var fyllda med godis och pennor och clementiner och annat skräp som folk kastat ner. Jag hängde i bakgrunden, tittade in i folks varma hus och önskade mina amerikanska grannar en Happy Halloween.

Och skrämde slag på ungarna med mina läskiga kajalögon.

Flumkänslor och eftertankar

September 6th, 2013 | Posted by Jess in Filosoferande. - (2 Comments)

Det här med att ha familj och vänner lite varstans i världen. Inte är det helt idealt. Jag älskar att resa och jag är tacksam för att jag har kunnat se mig omkring litegrann, men vår planet är så jädra stor och alla är så långt borta.

Först var jag i USA och nu tänker jag ofta på min familj där. På Scott och Michele och deras två barn som var 2 och 4 år när jag var där och nu snart ska fylla 10 och 12. Jag trivdes så himla bra där borta och alla var så goa mot mig. Saknar den livsstilen och allt som hörde till. Minns alla middagar med familjen och deras vänner som blev mina vänner och deras familj som blev min familj. Det är det som är att ha hjärtat på rätt ställe, när man utan att tveka kan släppa in en liten rädd svensk tjej och få henne att må bra. Fina människor.

Sen kom Tyskland och här är jag ju nu igen, men människor har försvunnit och kommit till och ändrats. Skrev ett meddelande till Carl idag och fastnade i gamla konversationer mellan Änni, Gäbs, Karrrl och mig. Jäkla gäng det där, småtjejerna och gamlingarna. Skåningen och de andra. Töserna och Karrrl. Saknar dem också och allt vi hittat på och hur vi fnissade så att det gjorde ont i magen och pratade skit om tyskarna som stod precis bredvid och handlade godis och drack äppelvin och tramsade oss och gick vilse i Grueneburgpark. De är sådana som man inte hittar överallt.

Väl hemma i Sverige igen lärde jag känna ett gäng sköna människor via Malmö Högskola. Gruppen skalades ner och möblerades om, men kärnan bestod nästan från första början. Emma från Helsingborg, Ulrika från Blekinge och Malin från Finland. På slutet bara de två första och jag. Tillsammans hade vi klarat oss genom fem terminer av plugg och dryga lärare och konstiga uppsatsinstruktioner och okönade kursare och fester och quiznights och middagar och promenader till och från skolan, vareviga dag. Den sista terminen blev den tuffaste i mitt liv. Men det gick. Vi fixade det. Och vi hade det också väldigt mysigt när vi satt och grät över våra hatade kandidatuppsatser, beställde pizza till skolan under långa pluggdagar och sen tog andingspauser utanför Jazmin’s lägenhet i Västra Hamnen. Ingen förstår hur det var bättre än dem.

I Australien sprudlade mångfalden, som den alltid har gjort sen den stora kontinenten intogs av amerikaner och européer för hundratals år sen. Jag delade hus med Sydafrika, Singapore, Japan och Australien. Jag stod för det återhållsamma skandinaviska, det tysta, det korrekta, det sammansvetsande. De andra bidrog med fniss och lama skämt, blyghet, artighet, outröttlig pluggenergi, hög musik, tillgivenhet, ursinne, handgjorda dumplings och trashtalk. Vi enades vi i byn, alla vi tyskar och asiater och afrikaner och engelsmän och amerikaner, vi enades i att vi var långt borta från våra hemland, ensamma och samtidigt omgivna av så mycket. Det var spännande och naturligtvis, klyschigt men sant, ett minne för livet.

Tillsammans med dem som har namn och emailadresser återfinns de som inte kom så långt. Som jag träffade och som träffade mig. Nyförlovade paret som satt bredvid mig på bussen från San Francisco till Las Vegas. Han som gav mig sin vattenflaska när jag var svettig i ett kinesiskt tempel. Den lilla tjejen som sålde blommor på gatan i Sri Lankas huvudstad. Killen som kastade slängkyssar efter Eric i New York. Den bulgariska mormorn som delade rum med mig i Sydney. Femtonåringen som undrade om jag ville stanna och klippa får med honom på en liten ö utanför Nya Zeeland. Snygga scouten med pannbandet som vi inte vågade ragga på. Alla själar och kroppar och hjärtan som rört mig.

För alla människor jag knutit mig till med med namn under mina år som världsmedborgare gäller samma sak. En insikt om att vi hittade varandra och blev vänner fast det fanns så många andra att bli vän. Det betyder att vi är av samma sort.Vi kanske inte gillar samma glassmak och kanske har vi inte samma hudfärg och kanske kommer vi inte från samma världsdel och kanske kan vi inte ens enas i diskussioner om moral och etik. Men det finns ändå nåt. Nåt som gör att vi trivs bredvid varandra på soffan, utan att alltid säga så mycket. Bara låta axlarna sjunka och omedvetet få energi av den andra. Låta sig formas av mötena med själar med olika historier.

Att vi hittade varandra trots det stora urvalet betyder också att vi kommer fortsätta vara vänner trots avstånd och smsupphåll och och tidsskillnad och dagar som tickar bort sen vi sågs sist. Rätt fint ändå.

Kompiskärlek och missirritation

August 29th, 2013 | Posted by Jess in Kärlek. - (4 Comments)

Sån tisdag jag hade alltså. Inte. Klokt. Fick pratat med både Emelie och Malena på samma dag och sen runt och sjöng som en jädra idiot resten av dagen. De gör mig så glad och energiig. Ahh.

Malena satt och matade sin dotter samtidigt som vi pratade och jag kom fram till att jag fortfarande inte har fattat att hon har en liten unge. Det beror nog på att jag har känt henne utan unge hela mitt liv. Miriam är världens sötaste och hon satt där och skrattade åt katten, och kanske emellanåt också åt den stora nunan på datorskärmen (mig).

Emelie sprang troligtvis runt och packade under samtalet för hon och hennes kille var på väg till Polen på minisemester och jag blev direkt avundsjuk, men unnar dem det eftersom Emelie är gravid och Martin är snäll och de är så jädra bra människor. Tänker att det är väldigt sorgligt att jag får se så lite av mina bästisar och deras barn och pojkvänner och hoppas att någon snart kommer uppfinna nåt som kan frysa tiden i landet jag inte befinner mig i. Jag hatar att missa.

Samtidigt så är jag så förbenat glad att jag har de där två. Emelajnen och Mallis. Två snygga tjejer som förstår och tänker likadant och håller med och stöttar och tramsar och peppar. Freaking kärlek är vad det är.

Här är vi på Gabriella och Johans bröllop.

Här är vi på Gabriella och Johans bröllop.

Surpuppor och cykelturer

August 4th, 2013 | Posted by Jess in Friends. - (0 Comments)

Alltså, klockan är 21.01 och även denna helg är förbi. Det har varit en helt okej sådan. Igår jobbade både Eric och jag loss på våra datorer; han frilansade nån designgrej och jag översatte ledarskapsbok. Den är klar nu, översättningen, så det är rätt skönt. Hela dagen gick jag även runt och var sur. Mest för att det kändes som att jag var världens sämsta människa när jag läste jobbannonser och inte passade in på en enda.

Dessutom pågår ju för närvarande sockeravvänjning och den är i n t e rolig kan jag säga. Varken för mig eller de i min närhet. För att få upp humöret litegrann så bestämde vi träff med Angelica och pojkvän samt Yvonne. Jag klädde upp mig och sminkade mig och rakade benen och fönade håret och fick sen ta min fina cykel genom sommar-Frankfurt. Vi käkade burgare och snackade lite svenska och lite engelska och lite tyska. Det blev ingen alkohol för min del, trots att Yvonnes Strawberry Daiquiri såg extremt frestande ut. Efter att jag tvingat mina vänner att beundra min cykel så gav vi oss av hem igen. Eric har ingen egen cykel. Eller, han har en, men den är sönder. Typ sönderfrusen efter för mycket utomhustid under vintersäsongen. Som tur är kör Frankfurt med “turistcyklar” som man kan låna. De finns utplacerade lite överallt i stan och med hjälp av sin mobiltelefon kan man alltså lokalisera en, låna den och betala med sitt registrerade kreditkort. Himla smidigt!

Imorse hoppade jag upp ur sängen, packade bikinin och stack iväg för att hänga med Grace i fem timmar. Vi tog tunnelbanan till ett utomhusbad där vi sen badade lite och satt rätt mycket på min handduk och pratade om livet. Sen åt vi varsin korv och åkte hem igen. Hon är ju mitt favoritjobb, den där Grace.

Till kvällsmat blev det tacosallad och några avsnitt Orange is the New Black. (Bra amerikansk serie som handlar om ett kvinnofängelse och dess interner. Roligare och lättsammare än det låter.)

Imorgon kör sista veckan sommarjobb igång, vi ska titta på några lägenheter och jag tänkte klippa mig. Så. Nu vet ni!

 

Eric låser upp lånecykel och jag poserar med min ringklocka. Don't ask.

Eric låser upp lånecykel och jag poserar med min ringklocka. Don’t ask.

Sömntutor och sensistprat

July 31st, 2013 | Posted by Jess in Ego. - (0 Comments)

Hej världen!

Dagens blogginlägg levereras till er från de djupaste salarna av en amerikansk skola i Frankfurt. Jag vaktar sovande barn. Två pojkar och tre flickor sover på varsin madrass med ljusblått överdrag. De dreglar och snarkar, men är samtidigt väldigt söta.

Det är onsdag idag och jag har lite ångest. Inte så illa att jag måste gråta bort den, men väl litegrann. Nog för att jag inte ska må hundra procent toppen. Jag skyller den mest på dåliga vanor. Jag slarvar med LCHF som om det inte finns en morgondag och då blir jag sjuk så då kan jag inte springa och när jag inte kan motionera ordentligt så slarvar jag ännu mer med maten. Men imorgon, 1 augusti, är det skärpning som gäller. Slutar äta kolhydrater imorgon och börjar löpträna igen på måndag. Så får det bli.

I måndags var jag ute på en Afterwork med Angelica och Izavella. Det blev bifteki och två glas rödvin. Och en massa prat såklart. Fint så. Det spöregnade dock, så jag fick inte visat upp min cykel som jag älskar så innerligt. Även barnen på skolan tycker att den är fin. Ett av barnens pappa sa att jag såg “europeisk” ut. Fick förklara att jag ju faktiskt är europé.

Ikväll ska Eric och jag på lägenhetsvisning. Det känns redan nu som att det inte är vår framtida bostad vi ska spana in, men det är ändå intressant och nyttigt att se sig omkring på marknaden.

Nu väcker jag ungarna tror jag, sen kör vi fyra timmars jobb till innan denna onsdagens feierabend tar vid. Hej på er!

20130731-133702.jpg

Heeeej världen!

Dags för ett livstecken från lilla mig tänkte jag. Ni vet hur det blir, skriver man inte på ett tag så blir bloggen bara läskigare och läskigare att ta sig an. Men nu så.

Uppsatsen är avklarad. Jag ska skriva mer om det sen, om hur jag satt på ett tåg på väg från upphämtandet av världens bästa man på flygplatsen i Danmark och fick ett email. Men det blir ingen cliffhanger. Jag klarade det. Och jag inte bara klarade det, jag aceade det. Jag fick ett fint betyg som nästan gjorde allt slit värt det och jag tvingades inse att tack vare handledarens outtröttliga piskande så blev jag godkänd.

Eric gjorde mig sällskap mina två sista veckor i Sverige. Jag packade och han tittade på tv. Vi firade idyllisk midsommar med lekar, snaps, jordgubbar, barn och världens finaste vänner i Sjöbo. Det blev roadtrip längs Skånes vackra kust, vandring på Stens Huvud och grillning hos syster utanför Tomelilla.

Det blev besök hos mormor och morfar där vi fick god mat och massor av jordgubbar. Vi snackade svengelska tillsammans, beundrade deras gurkplantor och jag bestämde att tvinga dem till Tyskland så snart vi har ett eget hem.

Vi firade kärleken på Johan och Gabriellas bröllop och jag njöt. Jag gjorde verkligen det. Stannade upp flera gånger och bara tittade på mina äldsta tjejkompisar och deras godkända män och söta barn. Jag tänkte på hur tacksam och lyckligt lottad jag är som får ha dem i mitt liv.

Det bidde avskedsbrunch, jag snusade lite extra på Miriam, kramade bror, syster och vänner adjö. Sen sov vi en sista natt på mamma och pappas vardagsrumsgolv. Packade våra väskor och satte oss på bussen. Flyttfirman från Kiel, Tyskland hade anlänt och tre raska män bar ner mitt liv komprimerat till 17 kartonger, 2 resväskor och en träpall. Sen åkte de på Skandinavientur med mitt bohag som fortfarande inte kommit fram till Bad Homburg.

Jag grät inte när jag sa hejdå till mamma, men jag grät senare när jag tänkte på allt. På hur dramatiskt det till sist blev att säga hejdå till alla och det land som trots alla turer utomlands ändå är mitt. Sverige finns kvar, jag vet. Men nu bor jag i Tyskland. Utan Emelie och Malena och mamma och pappa och Miriam och Knoppen och Emma och Ulrika och mormor och morfar släktingar och syster och bror och vänner och annat löst krafs som Kvibille gräddädel och 17%-ig joghurt.

Tur att jag har fina människor även här, som tar hand om mig och får mig att må bra. Jag har spenderat den första tiden här med att ta hand om min överväldigade pojkvän, passat Grace, fått hjärtevärmande present från Es föräldrar, druckit vin och Cosmos med tjejerna, träffat Lars och Linda och Lindas växande mage, gått på lägenhetsvisningar och läst jobbannonser.

Allt är alltså bra, om inte det redan framkommit. Jag mår bra. Och solen skiner.

Nu vet ni, det ska bli bättring på bloggfronten även om jag emellanåt blir ledsen på envägskommunikationen. Hint. Nästa vecka börjar mitt sommarjobb, vi letar vidare efter drömlägenheten och så går livet vidare. Vi hörs alltså!

En cool och en glad.

En cool och en glad.

Eric och Ulli grillar på Emmas bakgård.

Eric och Ulli grillar på Emmas bakgård.

Flyttman nr 1 och mina saker (yttersta lagret).

Flyttman nr 1 och mina saker (yttersta lagret).

Vi anländer till Frankfurt! (Quelle: K. Matthiesen)

Vi anländer till Frankfurt! (Quelle: K. Matthiesen)

Angelica och Pontus sörjer/firar hennes avsked i augusti.

Angelica och Pontus sörjer/firar hennes avsked i augusti.