Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Hej! Jag är tillbaks! Ni anar inte vad som händer här hemma varje ledig sekund nu för tiden, stora saker på gång kan jag avslöja. Men inte mer än så. Får skriva om det lite senare för nu måste vi bli klara med bröllopet.

Middagen avslutades till slut, efter vad som kändes som tjugo minuter men som nog var i alla fall… tre timmar. Typ. Nu väntade dansen. Först körde DJ Jerry några låtar dansvänligt och sen var Eric och jag redo för den officiella första dansen. Vi hade valt Can’t Help Falling in Love with You, en gammal Elvis Presley-klassiker som i vår favorit-version sjungs av Hailey Reinhart. Så härligt och romantiskt och alla stod runt om och tittade på när vi var sliskigt gulliga i mitten.

Sen fick alla dansa! Och det blev så himla bra. Tillsammans med inbjudningarna fanns ett svarskort som våra gäster fick skicka in. Där kunde de bland annat ange om de var allergiska, om de ville ha ett hotellrum och dessutom vilken musik de helst ville dansa till. Vi sammanställde sen dessa önskningar och lämnade till DJ Jerry. Han hade gjort ett fantastiskt jobb med att leta upp de mest skurrila önskningarna och spelade verkligen alla låtar på den där listan. Där hade jag också skrivit musik som Eric och jag gärna dansar till. Dessutom fick folk naturligtvis önska vad de ville under kvällen och alla dansade. Det var åtminstone det intrycket att jag fick, att verkligen alla dansade. Barnen sov, de flesta, och alla släppte loss.

Det fanns också en bar i ena hörnan av dansgolvet där man kunde beställa allehanda cocktails. Min favorit – Vodka Cranberry – var naturligtvis ett alternativ, liksom Erics lite mer spartanska – öl. Man kunde också dricka vatten, läsk eller juice såklart. Vi hade ordnat en finfin godisbuffé på ett bord, med en skylt som gick i samma stil som alla andra trycksaker och burkar som Jannicke fixat åt oss på Ikea. Vi hade handlat stora mängder lösgodis av god kvalitet (jag är en absolut snobb när det kommer till godis) och tryckt och skrivit på bruna papperspåsar som man kunde lägga sitt snask i.

På den lilla terrassen satt folk och vilade fötterna, snackade skit och rökte. Svenskarna och tyskarna minglade frikostigt vid det här laget och stämningen var så jäkla skön.

Jag är också väldigt nöjd med min egen nivå av berusning. Jag drack nog inte mer ett glas vin till maten, sammanlagt. Och en snaps. När baren öppnade drog jag igång en stadig ström av Vodka Cranberries, men dansade nästan hela tiden och var bara glad. Glad och skrattig och kär i min man. Efter nån timmes dans var det paus och dags för min hembakade bröllopstårta och den skånska spiddekagan, spettkakan. Den hembakade bröllopstårtan var en trevåningstårta som bestod av chokladkaka med chokladmoussefyllning underst, citron- och vallmokaka med lemoncurdgrädde i mitten och sockerkaka med jordgubbar och hemkokad vaniljkräm överst. Den var täckt i ett tunt lager schweizisk marängkräm så att man såg mycket igenom, en såkallad semi-naked cake. Över hela tårtan låg bär: blåbär, jordgubbar, vinbär och hallon. Och på toppen skulle det egentligen funnits en cake-topper med våra initialer i metallsnöre som min svärmor har gjort. Men den glömde serveringspersonalen sätta dit och jag tänkte inte på att den saknades så den kom aldrig med. Det gör mig lite ledsen så här i efterhand, men eftersom allt annat gick enligt plan så tänker jag inte hänga upp mig på det.

Eric och jag körde den amerikanska traditionen (?) där och skar upp en bit tillsammans med min hand överst. Spettkakan var en bröllopspresent från mina morföräldrar och morfar hjälpte mig också såga upp den på traditionsenligt sätt. Det verkade som många också uppskattade denna marängliknande sak som var dekorerad med våra namn och färska blommor på toppen. Det fanns också kaffe, te och avec. Vi erbjöd gästerna tre olika sorters whiskey, Baileys eller Xanté.

Efter att tårtan var uppäten körde dansen igång igen med en jägardans. Det trodde jag alla visste vad det är, men så var inte fallet visade det sig. Alla blev dock helt exalterade när de fattade och tyckte det var skitkul. Man bjuder upp någon av motsatt kön och dansar nån minut foxtrot, bugg eller vilken pardans som musiken föreslår. Sen avbryter DJn tvärt med en marschlåt och alla paren håller varandra i handen och går tillsammans i en cirkel, med männen (eller de som identifierar sig som män ;-)) längst in och kvinnorna (eller de som identifierar sig som kvinnor ;-)) längst ut. Sen byter DJn till en annan marschlåt och man tackar sin nuvarande partner för dansen. Sen byter tjejerna håll medan killarna fortsätter. När marschmusiken blir till danslåt är det dags att köra en sväng med den partner som man då hamnat framför. På så vis får man dansa med många olika fina människor och skratta åt sig själv under tiden.

Vid midnatt dukade kockarna fram nattamad, vickning. Men den glömdes tyvärr bort av oss alla. Det var en regional ostbricka med kex och frukt, vackert upplagd och väldigt smarrig. Men de flesta var mätta och danssugna och hittade liksom inte riktigt dit. Så det var lite synd. Men baren var flitigare besökt och folk verkade klara sig bra ändå. Och vi åt ädelost morgon, middag, kväll i veckor efteråt!

Klockan 2 var det dags att avsluta dansen så då spelade DJ Jerry låten vi valt som sista dansen, Halestorm’s Here’s to Us. Skitbra låt där de bland annat sjunger att de sista dagarna har gått för fort och att man ska skåla för sig själv och kärlek. Passade väldigt bra!

Sen tjatade vi såklart till oss mer musik från Jerry, så att han klämde fram en halvtimme till och min mamma till slut kom och viskade och pekade på klockan att det var dags att avsluta. Reglerna för lokalen sa nämligen att den var tvungen att vara tom mellan 3 och 7 på morgonen. Den ligger ju mitt i byn så jag gissar att de får problem med grannarna annars. Så då började vi långsamt fösa ut folk och det hade ju varit en ganska lång dag för oss alla så det var inte jättesvårt att få folk att gå och lägga sig.

Mamma och pappa stannade sen kvar och plockade undan lite eftersom brunchen nästa morgon också skulle vara i samma lokal. Tack för det kära föräldrar. Sen bar de hem en sovande Elsa till sitt hotellrum och jag gick in i vårt och fick äntligen ta av mig mina 8 cm höga bröllopsklackar. Det var en lättnad. Jag hade sen ont i fötterna i tre dagar, men det var det värt!

Vilken dag! Jag somnade runt 3.30, glad och trött och så vansinnigt lycklig. Oavsett hur klyschigt det låter så kände jag mig så jäkla rik. Och det berodde inte bara på bröllopspresenterna som vi fått utan mest för att vi har så jädrans härliga människor i våra liv. Det haglar svärord här, men på något sätt krävs det nästan för att alla ska fatta hur det känns att bli firad en hel helg. Firad tillsammans med Eric, mitt livs stora kärlek.

3,5 timmar senare, vid 7, vaknade jag och saknade min lille unge. Så då duschade jag snabbt innan jag gick tillbaks till festlokalen för att förbereda brunch. Där var mina föräldrar och Elsa redan på plats och jag fick världens gulligaste godmorgon-kram av min dotter. Perfekt. Sen brunchade vi!

Jag är tillbaks! Redan? Tänker ni. Ja, har fått lite påtryckningar från olika håll om att semestern är slut och att det är dags att börja blogga igen, så jag får väl ta det hotet på allvar helt enkelt. Fick dessutom precis ett mail med alla bröllopsbilderna från fotografen (!!!!) och är så glad att vi hittade henne. Tack Emelie! Men en sak i taget. Nu är vi fortfarande bara på fredagen som alltså började med svettiga, stressiga timmar av förberedelser innan folk började droppa in till pensionatet och grillningen. Ungefär samtidigt började det spöregna. Så Grillmästaren som varit på plats sen klockan 16 fick avsluta sitt jobb under öppen himmel och alla gäster fick, efter ett kort, informellt välkomsttal, dra sig in i den något trånga frukostmatsalen och så fick vi äta grillad sommarmat där. Det bjöds på lamm, kyckling och vildsvin, tillsammans med potatissallad, såser, nybakat bröd, sallad, ost och så vidare. Det lilla jag hann stoppa i mig smakade helt okej. Vi utfodrade också våra gäster med prosecco, öl, läsk och vatten och vad det verkade som, när man såg sig om i rummet, så var stämningen bra.

Det var väldigt trångt och Elsa var väldigt trött, men jag hann snacka några ord med de flesta och redan där spred sig en härlig känsla i magen. (Trots att jag fortfarande var lite hispig inför morgondagen, nervös för frisörbesöket och hur mycket jag skulle komma att böla under vigseln.) Det var helt enkelt fantastiskt att se alla där, tillsammans. Erics släktningar från Tyskland, kompisar från min skolgång, Emelie och Malena med sina fina män, min familj som jobbat så hårt för oss, Erics stora familj med stöttande föräldrar och syskon, folk jag pluggat med, varit i Kina med, bott tillsammans med, gjort konstiga teaterföreställningar med. Folk som Eric gått i skolan med, bott ihop med, rest tillsammans med. Människor som gör eller har gjort Frankfurt finare, Erics äldsta vänner, mina goa morföräldrar och så vidare. Massa olika världar som krockade på det mest kärleksfulla och skrattiga sätt.

Så kvällen fortsatte sen med jordgubbar och glass och jag var så stolt över att servera alla tyskar våra söta, smakrika, aromatiska, solmogna jordgubbar och alla var begeistrade. De svenska barnen som var med drog på sig regnkläder och lekte på gräsmattan, Elsa blev tröttare, jag försökte att inte läsa mail och koordinera folk inför morgondagen. Kocken ringde och frågade om han fick servera efterrätten på svarta skifferplattor och jag svarade att så länge det inte kostade mig nåt extra så var det okej.

Sen blev det sent. 21.30? Kanske? Och Elsa däckade och jag skulle vara hos frisören kl. 7.30 nästa morgon och förhoppningsvis även överleva den dagen, så vi sa faktiskt godnatt och gick och la oss. Alla tre, Eric, Elsa och jag. För det är mitt bröllop och jag går och lägger mig om jag vill. Liksom. Dessutom hade jag lovat att göra mitt hår mer hanterbart för frisören skull (= duscha, trycka i en liter mousse och lägga mig med det vått) så jag hade den lilla routinen också att gå igenom när Elsa hade somnat.

Fredagens grillning, Bröllopets första del, var till ända och snart väntade Dagen D.

Ack Sverige du sköna

May 19th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Resa. | Sverige. | Ungen - (0 Comments)

Sverige-trippen var som vanligt fantastiskt. Jag älskar att se Elsa i den miljön (också), omgiven av en bunke andra människor som vi visserligen inte träffar så ofta, men som ändå direkt drar in henne (och mig) i värmen och gör oss en del av sammanhanget.

Jag hade massor av bröllopsmöten att bocka av, men Elsa kom ihåg sin mormor från Skype-samtal och tidigare häng så de stannade kvar hemma och min mamma gjorde ett toppenjobb som barnvakt så att jag i lugn och ro kunde sitta hos frisören, diskutera olika rosor och snacka tårtfyllningar.

Det blev en del beslut fattade, men några löstes i princip upp, så planeringen går vidare. Nu är det dessutom mindre än tre månader kvar och jag vägrar spara allt till sista veckan (gissar att det blir stressigt nog just de dagarna), så nu ska ha skrivas listor och börja pysslas.

Vi fick alltså många av de familjemedlemmar och vänner och djur som betyder något hemma i Sverige. Elsa gosade med Jannickes dalmatinervalpar och satt på en studsmatta och kollade när stora barnen spelade tv-spel. Hon åt tacos och badade badkar och provfotades av vår bröllopsfotograf. Hon gick och gick och gick och gick. Hon tittade på när mormor klippte gräset, bäddade ner sina  små tår i stråna och log sitt något tillgjorda, men ack så härliga, leende med underbett och hopknipna ögon. Hon kollade på storkar och matade grisar och petade på myror och fick till slut skjuts med gammelmormor och gammelmorfar till Ystad. Där träffade vi catering-firman (som jag älskar!!) och åt lunch, innan vi tog tåget till Köpenhamn och hängde i lekrummet på Kastrup i tre timmar.

Klockan 21 var vi hemma i lägenheten igen och som vanligt: Borta väldigt väldigt fint och mysigt och roligt, men hemma bäst.

Sol i hjärta, sol i sinne

March 18th, 2016 | Posted by Jess in Friends. | Mat. | Tyskland. - (0 Comments)

Vilken vecka! Både Elsa och jag har varit så sociala hela veckan att vi är helt slut! Molly åkte hem idag, men innan det hann vi med en brunch I SOLEN. Detta gula guld som strålade ner över oss och värmde gott mot låren. Det var en sprallig, sekt-sugen Molly, en ovanligt pigg Izabella, en sovande Noah i vagn, en glad, hungrig Elsa och en lite utmattad med glad Jessica.

Elsa åt lax och grönsaker, jag åt kalkonbröst och Caprese. Samt drack väldigt gott te med tranbär och spirulina. Sen gick vi hemåt igen i solen, stannade och pratade med en tryckerigubbe som var snäll och sa hejdå till Molly som försvann igen.

Så jädra härligt att ha henne här, nu väntar vi bara på att hon ska flytta tillbaks. Eric kom hem hyfsat i tid och han behöver inte jobba på söndag som fruktat. Nu sover Elsa, jag har jobbat lite och Eric kollar på Love. Imorgon ska vi hitta en cykel till mig, kramas massor och kramas lite mer. Det blir nog bra.

Barndop och barndom

February 22nd, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Friends. - (0 Comments)

Oj, oj, oj. Tiden går snabbt när man har roligt. Dessutom är det trist att blogga via mobilen, så jag har skolkat lite på sista tiden och struntat i er alla nyfikna, intresserade läsare. Tur att Izabella blev sur på min slöhet så att jag äntligen kom igång igen.Igår var vi på barndop, Elsa och jag. Lille Elliot fick sina namn, vatten på huvudet och två faddrar och vi gäster fick smörgåstårta med räkor (äkta svensk räkor, handskalade och smakrika och ovattniga, så goda!) och marängtårta och kaffe. Hela församlingshemmet var fullt av folk och framförallt barn och både Elsa och jag tittade oss förundrat omkring i rummet.

Elsa tänkte nog att det verkade kul att vara så stor att man kan springa omkring och busa och vara på två ställen inom loppet av några sekunder. Kunna gå och bära saker samtidigt. Kunna prata och göra sig förstådd och berätta roliga grejer för sina kompisar. Tänk att kunna rita med kritor på en bit papper utan att pappret går i sönder, att kunna nå upp till pianot som gjorde så fina ljud. Hon önskade kanske att hon vågade klappa på flickan med de fina flätorna, att pojken med bilen slutade köra på hennes ben och att allt omslagspapper som revs av presenterna låg i hennes famn så att hon fick gräva in ansiktet i det.

Jag tänkte att det kändes så konstigt och naturligt på samma gång att det var hit livet tagit oss. Mina vänner som jag känt sen vi var småungar som oroade oss för vem man skulle hamna bredvid nästa gång det var dags att byta bänkar i klassrummet och härmade Spice Girls på roliga timmen. Tjejerna, som jag bott ihop med och skrattat med och gråtit med och rest med och druckit sprit med och tramsat mig otaliga gånger med, har nu barn och är någons mamma och någons sambo. Vi blir 30 år i år, alla tre, och nog fasiken känns det som att det är dit livet barkar. Vi är vuxen och vi ägnar hela barndopet åt att ömsom tysta barn med spring i benen i kyrkan, ömsom torka tårar på sådana som fått fläskläpp av allt busande. Vi matar med bröst och sked och vi torkar och skrattar och hyssjar och kramar. Samtidigt som vi tramsar oss och flinar och snackar skit. För vi är fortfarande vi. Fast med ungar. Och vuxenliv.

Julen är nära

December 15th, 2015 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Elsa och jag kom precis hem efter lunch på stan med Izabella, lite julavslutning för oss för imorgon åker vi ju som sagt hem medan Izabella och hennes växande mage ska fira jul här. Vi åt på en liten restaurang på Berger Strasse, alltså bara några minuter hemifrån. Elsa var nymatad och nysoven och glad tjej som fick låna en barnstol och sen satt och dinglade med benen, åt bröd, gurka och friterad fetaost för glatta livet. Jag är så stolt över hur lätt det är att ha med henne och eftersom få träffar som mammaledig är livsnödvändiga, så tänker jag att det inte är hela världen om hon inte skulle vara på humör nån gång. Då får vi väl gå hem igen, liksom.

Det är julstämning hemma hos Izabella och det är lite julstämning hos oss också, men det ska bli mer i Sverige! Hela min resväska är i princip full av julklappar och snart nalkas både utdelning av dem, julbord på restaurang och julfirande hemma hos mamma och pappa. Det ska bli såå mysigt! Jag planerar dessutom samtidigt, lite sådär i bakhuvudet, hur vi ska fira jul nästa år, när vi är i Tyskland. Det känns viktigt för mig att vi skapar fina traditioner, för Elsas skull. Det måste inte nödvändigtvis vara mina, svensk vanor som vi satsar på, men nån form av struktur på fixandet och firandet vill jag ha.

Ja, så medan Elsa tar sin andra tuppis och Eric, som är sjuk och hemma från jobbet, kollar på zombier på datorn, så ska jag slå in nån klapp till, packa lite och försöka checka in oss på ett flyg till Köpenhamn. Det blir nog bra det.

Dynorna och dagarna

August 26th, 2015 | Posted by Jess in Annat. - (1 Comments)

Klockan är åtta på morgonen och jag ligger i sängen med en snarkande bebis bredvid mig. Hon sover nu, i sin egen säng, men för bara några minuter sen var hon ett vrålande knyte som absolut inte var trött. Nyaste grejen är att vakna klockan 6 på morgonen och vara skitpigg och sen krascha en timme senare och kräva tupplur, precis när föräldrarna precis börjat bli vakna. 

Jag föredrar dock detta, att hon somnar mellan 19-20 på kvällen och sen får hon gärna vakna tidigare. Kvällstiden då det bara är jag och Eric är guld värda. Igår, till exempel, hann jag sy klart båda dynorna till en av våra fåtöljer som står i vardagsrummet. Det blev bättre än jag trodde att jag skulle klara och nu är det bara en fåtölj kvar. Och ikväll kommer ju mormorn, Elsas alltså, och ska hänga med oss tills på måndag. Jag tänker att hon kan få kravla runt med lillstrumpan på golvet medan jag kämpar med symaskinen. 

Det mesta inför dopet är färdigpysslat och klart. Mycket av maten kan inte riktigt förberedas utan måste göras dagen innan. Då kommer också resten av familjen Sjöstedt (minus hårt arbetande syster), mina morföräldrar och Malena. Då ska de få jobba allihop, hacka grönsaker och röra ihop majonäs. 

Eric är på väg till jobbet, jag ska nog unna mig en liten tupplur nu, om det går innan Elsa vaknar igen. Sen ska vi göra i ordning en tavla till hennes rum och duscha och sen är det antagligen lunchdags och den ska idag intas på en persisk restaurang här i närheten, tillsammans med Izabella och Josefin. Jupp. Så är det. 

Jag sitter på soffan med en sovande liten tjej i knät och enligt alla föräldrasidor på internet så borde jag gå och lägga henne ifrån mig så att hon lär sig sova själv. Men det är så mysigt att ha henne här och det är så riskabelt att försöka droppa henne på sängen. Så jag lyssnar på lite podcasts och bloggar och tänker på en fin helg som vi har framför oss. Långhelg med Eric eftersom pingstmåndagen fortfarande är röd i detta landet. 

Imorgon ska vi åka hem till Jochen och Manuela och deras dotter Johanna tillsammans med Tom och gravida Jaana. Ingen av dem har träffat Elsa så hon ska presenteras och så ska vi leka med Johanna, prata barn och GRILLA! Jag är så pepp, särskilt på grillningen. Kommer att bidra med Leila Lindholms foccacia och amerikanska chokladkakor. 

I veckan som gått har vi bland annat varit i svenska kyrkan och umgåtts med andra barn och mammor. Elsa låg på en filt på golvet och tittade storögt på de andra barnen. Mot Tindra 4 år, som hela tiden försökte ge henne leksaker, log hon stort och sprattlade med ben och armar. Sjukt att en två månaders bebis uppskattar och märker ett annat barn på det sättet. 

Vi har även inhandlat en ny tvättmaskin efter att den gamla kraschat för nån vecka sen. Tvätthögen i sovrummet tog nästan över, men så lyckades vi hitta ett företag (tack K & J för tips) som sålde både nya och begagnade och även levererade. De kom med en splitterny, supermodern och miljövänlig Siemens i onsdags. Kånkade upp den för alla trapporna, installerade den och släpade med sig den gamla när de var klara. Så smidigt. 

Elsa har haft nån fis på tvären några nätter, men när hon vaknar och ler med hela ansiktet så glömmer man liksom bort de tre timmarna som hon korvat runt under natten. Det är fortfarande fantastiskt att hon är vår dotter. Att vi har ett barn. 

Det sover en bebis på min mage

April 29th, 2015 | Posted by Jess in Annat. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Och jag skulle vilja flytta på henne. Inte för att det inte är megamysigt med liten andedräkt mot min hals, utan för att jag har räkningar att betala, tvätt att hänga upp och soppåsar att byta. 

Men ett flyttförsök innebär samtidigt en stor risk för uppvaknande och hon är en roligare människa om hon får sova, så jag skriver ett blogginlägg istället och hoppas att hon kan underhålla sig själv några minuter lite senare, när jag vill betala räkningar, hänga upp tvätt och byta soppåsar. 

Eric är på jobbet såklart och blir borta till natten idag för de ska äta middag ihop också, lilla kontoret. Elsa och jag var på posten och lämnade två paket och sen var vi hos min sköldkörtelsläkare och hämtade ett recept och så var vi på Apoteket för att hämta ut medicinen, men de hade den inte på lager så vi traskade hemåt igen. Vår lilla promenad blev 9000 steg och en bebis som gott, länge och sammanhängande i vagnen. 

Kvällar och nätter är lite jobbiga nuförtiden med mycket skrik och gnäll och knorrande. Hon kommer liksom inte till ro, lillstrumpan. Bara om hon får ligga  mig och det får hon oftast på kvällarna, men sen vaknar hon alltid när jag lägger henne i vår säng efter en stund. De där förflyttningarna alltså, svåra! 

Igår var vi i Svenska kyrkan och träffade mammor och barn och Molly och hennes passebarn Millie. Det var väldigt mysigt och alldeles lagom läskigt att ta sig dit med buss och promenad, amma där och så vidare. Vi fixade det galant och vi prata barn med trevliga svenskar, skvallra med kantor-Marit och äta wraps. Sen gick vi neråt stan med Molly och Millie tills Elsa började vråla av hunger och vi tog en snabbfika på första bästa café så att jag kunde hala fram the boob i vårluften. 

Imorgon ska vi fota Elsa till hennes pass som är på G, snart iallafall. På fredag är Eric ledig och på söndag kommer moster Jannicke och hälsar på. Trevligt!!’

Lite tårar och finbesök på G

April 10th, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. | Sverige. | Ungen - (1 Comments)

Livet med bebis går vidare. Det är ju inte direkt en hemlighet att det är finare att vara två om allt så jag njöt av påskhelgen med Eric och sörjde när han stack till jobbet på tisdagen. 

Igår bröt jag även samman och grät så att ögonen svullnade för att det är så trist att han är borta hela dagen, missar när Lillstrumpan är på bra humör, när vi går på promenader och gosar på soffan. Kommer sen hem lagom till hennes skriktimmar börjar på kvällen. En av oss guppar omkring med henne medan den andra lagar snabb middag, äter så snabbt som möjligt så att bebisen kan byta famn och även den andra parten få varm mat. Sen turas vi om, jag ammar, Eric skumpar och byter blöja. Sen är klockan 22, vi är slutkörda och stupar i säng (om bebisen tillåter det). Då har vi hunnit pussas en gång och i bästa fall snabbt berättat om vår respektive dag. Suck. 

Naturligtvis är det inte riktigt så nattsvart och Elsa är världens finaste och värd allt guppande i världen, men annorlunda är det. Jag tänker också att hon inte ens är 4 veckor än och att allt tar tid och att hon som minibebbe naturligtvis kräver extra mycket tid och närhet och boob. Framförallt boob. Jag hade helt enkelt ett anfall igår. 

Passade även på att gråta för att jag saknar Emelie och Malena så jädra mycket. Tänk att de inte får träffa min bebis förrän till sommaren liksom, det är ju inte rättvist mot nån! Sugigt läge. Som sagt, ett anfall. Please don’t hold it against me. 

Men idag kommer iaf mamma och pappa på besök! Till Frankfurt! Om allt går som det ska med deras resande så inträffar de i lägenheten runt 21 ikväll och det ska bli så fint att presentera dem för sin dotterdotter. Jag tror de kommer att gilla varandra. Helgen ska bjuda på sommarvärme och sol så vi kommer förhoppningsvis få det väldigt härligt. 

Okej, bebisen är vaken och kräver att jag öppnar mjölkbuffén. Igen! 

Kram på er!!