Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Vintern rasat ut i våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö…

Hela dagen har jag gått runt och sjungit valborgsmusik för Elsa och ikväll fick vi sen äntligen höra samma sånger live i svenska kyrkan. Dagen var produktiv och fin. Jag firade en framgång med att köpa ett nagellack nere i stan och Elsa fick sina fötter mätte så att vi kan köpa skor till henne. Eric hängde tålmodigt med trots att lördagsshopping är något av det värsta han vet.

Sen kom vi hem och åt lunch, räkmacka för mig, har blivit lite besatt av det, Elsa och Eric åt spagetti och köttfärssås från igår. Sen sov Elsa och jag skrev fyra texter om mopedhjälmar, mopeddelar, mopedtrim och mopedmärken. Visst anar ni ett visst mopedtema där?

På eftermiddagen gjorde vi oss redo för en utflykt till det där Valborgsfirandet jag nämnde i början och kastade oss upp för alla backarna till svenska kyrkan. Träffade Izla och hennes son som är född på samma dag som Elsa fast ett år tidigare. Kul sammanträffande. Blev lite tjatad på att börja i kören igen, men jag tror inte att det blir förrän i höst ändå. Sen sjöng den där kören under ledning av Stefan, Torvild pratade lite och så blev det vårtal av nån okänd förmåga. Sen fick vi köpa korv! Och öl! Och vin! Och Josefin och Christian var där med Emil och vi åt på en filt i trädgården och frös, som sig bör.

Jag tänkte på att jag haft några av mina absolut mest berusade stunder på Valborgsmässoaftnar, men att livet förändrats och att jag nu satt och matade min ettåring med korv och avocado istället för att halsa äckliga shottar häxblandning. Tänk att jag till slut fick den där familjen som jag drömt om sen jag började läsa vuxenböcker i åttaårsåldern… Livet alltså. För jäkla fint. Sen cyklade vi hem, tryckte i den där ungen lite gröt också och la ner henne i hennes säng tillsammans med hennes stora kärlek i livet, den gula filten. Nu sover hon och jag har svamlat klart om både mopeder och Valborg och ska titta på tysk tv och klappa min man på benet.

Tack för mig.

Dagens babbel

May 2nd, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Ego. | Filosoferande. - (0 Comments)

Då ska vi se hur intressant lilla jag kan tänkas vara idag då. Sådär, tippar jag själv på. Dagen har ändå varit ganska tillfredsställande. Det är ju, jag inser här att jag tjatar, så skönt när man får saker gjorda som liksom har legat och skavt och irriterat ett tag. Det har jag gjort idag.

Dagens föreläsning handlade om Cultural Theory och mer specifikt om nyhetetssändningarna på tv och hur de är vinklade, partiska, likformade och platta. Alla kastade australiska referenser runt sig som galningar så jag var inte helt med på noterna hela tiden. Alltså, jag förstod ju själva teorin men inte alltid vem b-kändisarna och lokalnyhetsjournalisterna var.

Det sämsta var dock inte min bristande kunskap i australiskt skvaller utan temperaturen som klassrummet hade. Vi snackar säkert inte mer än 15 grader. Jag satt ihopakurad med jackan på och kände mig som en liten frusen igelkott. Det fick mig också att tänka på valborg och hur man alltid i yngre år tog på sig för lite kläder för att vara fin och sen frös ihjäl så fort elden slocknade. Detta inträffade i och för sig bara fram tills dess att man började dricka sprit i stora mängder, då märktes inte kylan nämnvärt. Sidospår.

Efter det så gick jag hem. Tog på mig stickade strumpor, en extra tröja och min favoritsjal aka säkerhetsfilt som man säger på engelska och la mig i fosterställning på soffan i vardagsrummet och kollade på när Henry VIII tog sig en älskarinna.

Sen lagade jag mat. Det blev en nyttig köttfärsröra med nötfärs, champinjoner, massa lök och vitlök, squash och krossade tomater som bara innehöll 2,1 gram kolhydrater per 100 g. Den fick koka ihop i säkert två timmar och nu står den och luktar gott i köket och ska ätas till middag snart med lite mozzarella på toppen. Jag har nog till en 19 middagar till, så mycket som jag gjorde..

 

Mmm... Tack mamma för att du har, direkt och indirekt, lärt mig laga mat. Alla kan inte det har jag förstått.

Är det ett kokt ägg, undrar ni. Nej, det är världens största vitlöksklyfta!

 

I övrigt då… Ja…

Jag saknar Eric. Det var ett tag sen jag sa det. Vi närmar oss femtiotalet, jag kommer naturligtvis meddela er då detta inträffar. Tills dess, ha det bra!