Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Då börjar vi väl ännu ett blogginlägg i den här bloggen med en kommentar om hur snabbt tiden går och hur länge det var sen sist:

Men gud vad tiden rusar fram och förlåt för att jag inte tittat in här på ett tag. Det är mycket nu. Mycket jobb, mycket Elsa och mycket som händer hela tiden.

Förra helgen var mina föräldrar här och levererade en hel påse med matvaror som vi i princip redan konsumerat, en papperskasse med julklappar som vi ska försöka spara en vecka till och en massa uppmärksamhet och kärlek till Elsa. Det tog cirka fem minuter i bilen efter att vi hade hämtat dem på flygplatsen, innan Elsa ändrade sitt mantra från “titta mamma” till “titta mormor” och “titta morfar”. Vi gick på julmarknad, åkte en runda till den tomt som vi fortfarande hoppas få köpa, fikade hos svärföräldrarna och hade det allmänt lugnt och mysigt.

På lördagskvällen ville Eric och jag ha dejtkväll och mamma och pappa ställde glatt upp som barnvakter. Det gick jättebra här hemma, Elsa är så himla trygg med dem. Plus att det säkert hjälpte att hon fick somna i sin egen säng och så vidare.
Tyvärr kom vi iväg lite sent och hade inte bord förrän 19.30. Sen visade det sig att alla filmer som vi kunde tänka oss att se började antingen 20 eller 23.15. Så vi åt istället. Och som vi åt. Hade bord på ett ganska litet, men grymt, steakhouse nere i stan. Och som vi åt. Sa jag det redan, att vi åt? Kött. Jag åt filé mignon med grillad paprika och kryddsmör. Och grillade räkor till förrätt! Och allt var av toppklass! Så. Gott.

Sen gick vi en snabb sväng i en kall stad innan vi åt efterrätt på ett annat ställe. Och sen lyxade vi till det med taxi hem. Fin kväll ändå.

Ja, sen åkte dem hem och vi kastades in i vardagen igen. Alltså, jag kanske har sagt det innan, men det som gör mig tröttast just nu är att Elsa pratar så mycket. Hela tiden. Och hon ger inte upp förrän man bekräftat det hon sagt, sagt hela meningen som hör till eller till och med berättat hela historien som hon vill höra när hon till exempel säger “knacka, mormor??!” (= Ja, det var ju tidigt på morgonen så knackade vi på dörren och tittade bort mot soffan. Det var ingen soffa längre utan en säng. Men den var tom! Var var mormor och morfar? Vart hade de tagit vägen? Då hörde vi ett litet ljud bakom oss och där, bakom dörren, hade mormor och morfar gömt sig! Så busigt. Och sen hjälpte dem dig att öppna ditt julkalenderpaket och det var en bok om Bobos morfar.”) Ni förstår, vår vardag består av miljontals sådana här samtal som jag förstår utvecklar Elsas språk och skapar ett litet geni, men inte är det konstigt att jag är rätt slut om kvällarna.

Jaja. Det står jag ut med. För hon är så rolig. Och har minne som en häst.

 

Besök av Elsas muddmudd och muddfadd

March 28th, 2016 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

I fyra dagar hade Elsa sina morföräldrar på besök här i stan. Det var härligt tyckte vi alla tre, alltså Eric och jag också. Vi hängde massor och Elsa hade en hängiven publik som gav henne uppmärksamhet, applåder, fnitter och barnpassning. Dessutom fixade pappa garderober och skåplås. Mamma städade och donade så fort hon fick chansen. Och några morgnar lekte Elsa med dem i vardagsrummet så att Eric och jag kunde ligga kvar i sängen en halvtimme extra och läsa morgontidningar i lugn och ro. Det är ovärderligt.

Det känns bra att Elsa och mina föräldrar lyckas bygga en relation, trots att de inte ses så himla ofta. När det väl blir så blir det intensivt och tight och allt på samma gång. Och jag blir irriterad för att en förälder alltid är en förälder, men älskar det på samma gång.

Nästa gång vi ses blir i maj när vi sticker till Sverige och flyttar in hos dem. Det blir fint det.

Dit pengarna går

March 13th, 2016 | Posted by Jess in Resa. - (0 Comments)

Jag vågar inte tänka på hur många kronor och euros jag sammanlagt på flyg mellan mina två hemländer sen jag flyttade till Tyskland 2008. Många, troligtvis. Och det fortsätter nu i den här familjen, att Elsa och jag rest massor av gånger redan, fram och tillbaks, Frankfurt-Köpenhamn, Köpenhamn-Frankfurt.

Och så får det väl vara. Kanske bör jag sluta klaga och istället vara tacksam att det inte är värre, att det inte är ett längre avstånd med färre avgångar, inga direktflyg och högre biljettpriser?

Idag har vi lagt ytterligare cirka 4000 kronor på biljetter till nära och kära i Skåne. Vi kommer i maj. Först Elsa och jag för lite häng med hennes mormor och morfar, mina bästisar, sen Eric också så att vi kan ta möten med bröllopsfotograf och cateringfirma. Efteråt åker vi hem tillsammans.

Det ska bli ashärligt att träffa alla igen, ungarna som växer och mitt andra hem som förändras och rullar på samtidigt. Men det är inte kul att det ska bränna till så innerligt i plånboken varenda gång det är dags.