Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Små spädisar blir stora bebisar

January 19th, 2016 | Posted by Jess in Kärlek. | Ungen - (0 Comments)

Tittade på kort idag från när Elsa var bebis. För det är hon väl knappt längre, bebis. Hon ställer sig ju upp hela tiden, går stapplande om man håller henne i handen, kallar på mamma eller babba när hon vill upp ur sängen, läser sagor för sig själv och sin dock-kompis Anton och är som en hel människa med personlighet, humor och bra och dåliga sidor.

Om man jämför pyttisen hon var när hon föddes med bebisen hon var en månad senare så förstår man knappt att det kan gå så snabbt. Jag hinner inte med. Dagarna flyger förbi utan att det känns som att jag hinner tänka på allt som en bra mamma ska tänka på, hinner liksom inte reflektera över vad jag gör och inte gör. Så mycket är vardag och rutin och sånt som bara ska göras och görs.

Jag hoppas att det blir bra ändå och att det faktum att jag älskar henne mest på hela jorden och tycker att hon är världens bästa väger hyfsat tungt. Hoppas att Astrid Lindgren hade rätt i att om man ger barnen kärlek, kärlek och mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Jag läser väldigt många bloggar varje dag. Det är lite som min version av Twitter och Dagens Nyheter, som min nutidsorientering och samhällsuppdatering. Fast jag följer många på Twitter också kom jag på nu när jag tänker efter.. Men iallafall. Många bloggar blir det och jag kan ge er en lista nån annan gång men nu ville jag berätta en annan sak. Nämligen att jag läser många bloggar som handlar om barn. Skrivs av mammor och pappor och handlar om familjeliv, ungar och problem och glädjeämnen som kommer med det. Den enkla anledningen till detta är att jag gillar barn, jag älskar nog barn om jag ska vara helt ärlig. Jag har jobbat med barn, har mycket erfarenhet med barn och är, om jag får lov att skippa blygsamheten för ett ögonblick, ganska duktig på att umgås med och uppfostra barn. (Även om jag inte avgudar termen ‘uppfostra’.) Om någon hör något om en svensk version av Supernanny och Jo Frost inte vill lära sig svenska så kan ni skicka dessa rekryterare vidare i min riktning, okej? Tack. Men det var inte det heller jag skulle skriva om. Åter till mammabloggarna jag läser. Trenden just nu som alla skriver om, även de som inte ens har några barn, är genus. Genus, genus, genus. Att det finns olika kön. Det finns pojkar och så finns det flickor. Och ALLA har åsikter om hur man inte ska göra skillnader på könen, eller att man ska göra skillnader för att det är ett oundvikligt faktum att vi har olika kön, eller att pojkar ska ha rosa klänning, eller att pojkar VILL leka med bilar och flickor VILL ha rosett i håret så fort de har hår att prata om.
Och jag blir så trött. Jag är inte politiskt aktiv, inte överextremt insatt och vissa anser troligtvis att jag inte bör uttala mig i frågan. Jag har inga egna barn och brukar varken fundera eller debattera den här frågan egentligen. Men jag kan ändå inte låta bli att lufta min ödmjuka lilla åsikt, så här tycker alltså jag:
Det finns killar och tjejer. Alla är lika coola, tuffa, söta och rara. Ett visst kön har inte en viss egenskap. Killar kan vara rara, tjejer kan vara tuffa. Alla ska få leka med vad de vill. Föräldrar bör köpa både dockor och bilar till sina barn, oavsett barnens kön. Man ska helt enkelt inte tänka på färger, leksaker, egenskaper, kläder och attityder som könsbestämda. Ett barn är ett barn. När de är gamla nog kan de bestämma själv om de vill ha klänning och leka med tåg, fram tills dess ska alternativ från de olika “könstypiska” grupperna erbjudas.

Det kan väl inte vara så svårt?