Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Varsågod, du får lov att bära mig

November 2nd, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

På tyska säger man ju “bitte” till både “varsågod” och “är du snäll”. Elsa håller på att reda ut begreppen nu och säger alltså “tack tack mamma” när hon ger mig något. Eller vill att jag ska ta något från henne. Som när vi ska gå ner för alla trapporna och hon vill att jag ska bära henne. “Mamma bäja, tack tack mamma”. Och så händerna i luften så att jag fattar vad jag ska bära. Älskade, tunga, sprattliga barn, klart jag vill bära dig både upp och ner för de där trapporna.

Det var inte så länge sen jag skrev om Elsas språk, jag vet. Men det händer ju så mycket inom det området att jag bara måste anteckna lite igen.

Varje dag blir jag så imponerad av hur kommunikativ Elsa är trots att hon hör tre språk från sina två föräldrar. Jag tycker det är superintressant att betrakta tvåspråkigheten och hur den växer fram. I en av mina gamla nannyfamiljer var barnen också tvåspråkiga, men äldre än Elsa när jag lärde känna dem. Så där var grejen att de pratade två språk inget konstigt, utan naturligt och okonstlat.

Det är den i och för sig hos Elsa också, men hon håller ju på att lära sig prata. Som en vanlig 1,5-åring, fast på två språk samtidigt. Just nu är strategin från hennes sida att köra med de ord som är lättast, oavsett språk. Hon märker ju att jag fattar vad gucken betyder, trots att det heter titta på svenska. Dessutom komplementerar hon med tecken när de finns. Vissa tecken har hon själv etablerat och vi tagit efter, andra har vi lärt henne.

Tack vare en 1,5-årings relativt repetativia tankegångar, uppenbarligen, så klarar vi oss fint med det här och förstår varandra fantastiskt bra. Det senaste hon säger är dessutom megagulligt, om än lite tjatigt ibland: “Tom mamma, tom!” (= Kom mamma, kom!”)

Hon säger också:

Äsa (Elsa, sägs cirka 200 gånger i timmen och har lika många betydelser som ordet snö för eskimåerna, fast tvärtom typ)
vassa (Wasser, vatten)
ta (tack)
kss kss (kissa)
bajsa
Ata (Anton)
Mija (Mira)
tapta (potta)
amma (hemma)
anna (annan, en till)
mä (mer)
voffa (hund)
Aaba (Alba, mamma och pappas hund)
mååmåå (mormor, den ska hennes mormor snart få höra live!!)
tooo (stor)
iia (lila, färgen som hon kan identifiera med hökögon)
offa (hoppsan, sägs så fort något ramlar, eller hon gör något som hon inte får)
uff (ost)

Användbara ord som hon väljer att teckna istället är: morfar, filt, sova, jobba (och där säger hon pappa och gör sen tecknet för jobba = pappa jobbar), flygplan, kanin, elefant, bok, liten, mat.

Förutom att säga/teckna allt det här så förstår hon verkligen allt man säger till henne. Även längre, mer komplicerade grejer. Hon är så klok. Hjälpte mig att sortera nytvättade strumpor häromdagen och är bättre än sin far på att sätta tillbaks sina skor i hyllan när vi kommer in igen.  Hon kan ta av alla sina kläder och tränar på att ta på dem igen. Hon äter som en drottning med sked och gaffel. Hon är, som ni hör, ett litet geni.

Och jag hoppas att hon aldrig kommer vägra prata svenska med mig. Och jag ska göra mitt bästa för att hålla vårt minoritetsspråk levande.

Fina dagar “hemma” i Skåne

May 13th, 2016 | Posted by Jess in Bröllop | Sverige. | Ungen - (0 Comments)

Här är vi alltså nu i Sverige. Och livet rullar på. Igår var jag hos frisören och testade en uppsättning till bröllopet som faktiskt blev helt okej, trots att det bara var en provisorisk testrunda. Mindre kul idag när jag försökte borsta ut mitt jättehår som var tuperat och hårsprejat till oigenkännlighet. (Gav upp när jag hade hälften kvar, ställde mig i duschen och tänkte dränka det i balsam när det visade sig att det inte fanns nåt balsam. Så nu är det ännu strävare och 100 % tovigt igen. Har dock köpt balsam och ska tvätta det igen imorgon.) Slut på min hår-rant.

Elsa sover nu efter en lång dag med bus med mormor och morfar. Idag var jag hos en florist och diskuterade luktärter och olivblad, samt beställde en tårta som jag är lite osäker på om jag vill ha. Får väl bestämma det snart och eventuellt avboka den. Men blommorna kör vi på, fick ett väldigt bra intryck av den duktiga floristen så det blir förhoppningsvis fint.

Senare ikväll ska jag hämta Eric på stationen i Lund och imorgon ska vi hänga med Emelie och Malena och alla ungarna hela dagen. Längtar.

Det är fint här. Fint väder och fin familj och fina barnvakter och fina framsteg med bröllopsplaneringen. Blir dessutom finare ikväll när Eric kommer.

Gräsänkans blues

March 10th, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Mycket gräsänkekvällar den här veckan. I måndags stannade Eric kvar på den där spelkvällen jag snackade om. I tisdags jobbade han till jättesent. Igår jobbade han också till jättesent. Idag var han hemma i 20 minuter mellan jobb och spelkväll hos Kai. Det är alltid tråkigt för mig att inte träffa honom så mycket på kvällen, men sen Elsa kom är det ännu tråkigare. Det känns så sorgligt att de bara hinner ses en liten sväng på morgonen innan Eric går till jobbet. Och på helgen såklart. Men helgen är bara två dagar lång och arbetsveckan är fem.

Tyvärr finns det ingen lösning på problemet, som det ser ut nu. Den där trissvinsten har ännu inte infunnit sig. Det är tungt ibland också att vara själv med en ettåring hela veckan. Vi klarar oss ju fint, lillstrumpan och jag, men det är roligare när man är två om allt. Suck.

Men imorgon är det fredag och sen är det lördag och söndag och även om jag inte “jobbar” så längtas det ändå till helgen, just för att vi är samlade alla tre då. Lilla familjen. Jag älskar min stora tramsiga, snygga, smarta, skitroliga, omtänksamma och min lilla busiga, smarta, fina, matspottande, härliga så himla mycket. Och är så stolt att jag spricker över dem och det vi har.

30-årskalas och mys i vardagsrummet

March 9th, 2016 | Posted by Jess in Friends. | Ungen - (0 Comments)

Idag har Elsa och jag varit på födelsedagskalas hemma hos Josefin som fyllde 30 idag. Det började lite knaggligt, för jag hade varit dum nog att inte tänka på Elsas sovrutiner när jag tackade ja till 11.00 som starttid. Behöver minst en halvtimme för att ta oss till Josefin också och Elsa brukar ju annars sova 9.30 till 11. Idag somnade hon naturligtvis inte förrän efter 10 heller och sen fick jag slita upp henne ur sängen och rusa mot blomsteraffären där vi träffade Noah och Izabella och gick och handlade blommor till nyfödde Eric och födelsedagsbarnet.

Väl framme hos Josefin, bara något försenade, väntade en underbar doft av pannkakor. Vardagsrummet var pyntat med blommor, serpentiner, Sverige-flagga på bordet och en 30-girlang i taket. Sen kom Kristina och den där nyfödde Eric som jag pratade om. Vi fikade, pratade förlossningar och sånt gottigt och Elsa åt risotto, lite pannkaka och kröp sen runt på golvet. Jag fick passa henne så att hon inte kollade för aggressivt på de sovande bebisarna i sina liggdelar. Men det gick bra.

Innan stora tröttheten tog över gick vi hemåt igen.

Sen sov hon en liten stund här hemma och sen pysslade vi bara omkring. Som vanligt. Det var dock väldigt mysigt och härligt idag. Vi lekte massor, jagade varandra, kastade boll, byggde torn, läste böcker, gömde oss under bordet, sprang omkring med gåvagnen, åt ost och kex till mellanmål.

Sen la jag henne, hon somnade själv idag igen och innan Eric kom hem vid 20 hann jag jobba lite från soffan. Det går i ett som de säger.

Det sover en bebis på min mage

April 29th, 2015 | Posted by Jess in Annat. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Och jag skulle vilja flytta på henne. Inte för att det inte är megamysigt med liten andedräkt mot min hals, utan för att jag har räkningar att betala, tvätt att hänga upp och soppåsar att byta. 

Men ett flyttförsök innebär samtidigt en stor risk för uppvaknande och hon är en roligare människa om hon får sova, så jag skriver ett blogginlägg istället och hoppas att hon kan underhålla sig själv några minuter lite senare, när jag vill betala räkningar, hänga upp tvätt och byta soppåsar. 

Eric är på jobbet såklart och blir borta till natten idag för de ska äta middag ihop också, lilla kontoret. Elsa och jag var på posten och lämnade två paket och sen var vi hos min sköldkörtelsläkare och hämtade ett recept och så var vi på Apoteket för att hämta ut medicinen, men de hade den inte på lager så vi traskade hemåt igen. Vår lilla promenad blev 9000 steg och en bebis som gott, länge och sammanhängande i vagnen. 

Kvällar och nätter är lite jobbiga nuförtiden med mycket skrik och gnäll och knorrande. Hon kommer liksom inte till ro, lillstrumpan. Bara om hon får ligga  mig och det får hon oftast på kvällarna, men sen vaknar hon alltid när jag lägger henne i vår säng efter en stund. De där förflyttningarna alltså, svåra! 

Igår var vi i Svenska kyrkan och träffade mammor och barn och Molly och hennes passebarn Millie. Det var väldigt mysigt och alldeles lagom läskigt att ta sig dit med buss och promenad, amma där och så vidare. Vi fixade det galant och vi prata barn med trevliga svenskar, skvallra med kantor-Marit och äta wraps. Sen gick vi neråt stan med Molly och Millie tills Elsa började vråla av hunger och vi tog en snabbfika på första bästa café så att jag kunde hala fram the boob i vårluften. 

Imorgon ska vi fota Elsa till hennes pass som är på G, snart iallafall. På fredag är Eric ledig och på söndag kommer moster Jannicke och hälsar på. Trevligt!!’

Då ska vi se. Fortfarande gravid här borta. Läkare som undersökte och gjorde ultraljud i måndags konstaterade att det finns massor av fostervatten kvar, blodtillförseln genom navelsträngen är perfekt och alla utgångar är spärrade. Det verkar alltså som att lilltjejen inte ännu har ens funderat på att komma ut.

Efter ett samtal med barnmorskan en dag senare så visade det sig att det nu är upp till Eric och mig att bestämma hur länge till vi vill vänta och när vi önskar igångsättning. Detta förestående beslut fick mig igår helt nervös och hispig. Känns svårt för blivande föräldrar utan medicinsk utbildning att kunna ha en åsikt om detta och jag vill ju såklart göra rätt. Göra rätt i detta fallet betyder det som är bäst för ungen i magen.

Såklart finns det för- och nackdelar med båda sidorna. Jag är superspänd på att träffa vår bebis och lära känna den lilla människan som bor där inne. Det hade varit skönt att slippa tjockismagen, de svullna fötterna och bortdomnade händerna. Jag vill inte att hon ska bli för stor och “övervuxen” och att det ska bli ännu värre att pressa ut ‘na.

Samtidigt så verkar hon ju trivas bra där inne och alla värden är okej. Jag mår inte värre än att jag överlever och kanske finns det en anledning till att hon inte vill ut än?

Så vi funderade igår och pratade om det och träffade barnmorskan idag igen. Då meddelade vi henne att vi önskar oss igångsättning på lördag. Lördag = 12 dagar över beräknad födelse. Jag läser om den ökade risken för kejsarsnitt vid igångsättning, hur värkarna kan vara starkare och hur en massa onaturliga mediciner används för att kroppen ska fatta att en förlossning förväntas. Det kan ta dagar innan det händer nåt och här skrivs man in på BB när de ger en första hormoncocktailen och sen stannar man tills ungen är ute. Det är inte en drömlösning helt enkelt, men om det inte går på nåt annat sätt så får det bli så. Igångsättning.

Tills dess fortsätter mitt enorma intag av hallonbladste, ananas och stark mat. Jag går i trappor, städar och promenerar och jag har haft flera allvarliga samtal med bebben. Hon vet vad som gäller. Hon vet att vi alla skulle uppskatta det nåt enormt om hon kunde tänka sig att dra igång cirkusen innan lördag. Men annars har vi ett mål nu. En dag då allt börjar. Snart får vi träffa henne. (IIIIIIIHHHHHHHH!!!!!!)

Bebisen är fortfarande i magen. Så vet ni det. Vi har ju en deal, lilltjejen och jag, att hon ska låta mig pyssla färdigt här hemma först, innan hon kommer. Skåpet som jag har målat en massa gånger är färdigt och monterades idag med hjälp av Eric och hans pappa. Det blev en himla skillnad och nu ser jag framemot att få fylla det med finporslin och glas och sådär. Vilket ju också kommer att frigöra plats i våra andra skåp och vrår så att jag kan fixa fint där med.

Jag är alltså, om inte det framgick, fortfarande i boandets underbara fas. Magen har sjunkit ner och känns mycket mindre, men Eric fotade mig igår med bara underkläderna på och JÄKLAR vilken kagge jag går och bär på!

Är dessutom fortfarande supersvullen på händer och fötter, har ingen känsel i händerna dessutom och en två, tre extra hakor.

Sen sist har vi fått tag på ett skötbord, vagnen har kommit och allt som ska köpas inför bebbens ankomst är köpt, tror jag iaf. Vi känner oss ganska redo, även om min att-göra-lista fortfarande är ganska lång, dock mindre projekt som enkelt kan stoppas om vattnet skulle gå eller så. Inte som att måla om ett två meter högt gammalt vitrinskåp i vardagsrummet. Puh.

Idag har mina svärföräldrar varit här och kollat läget, levererat lite saker och hämtat några som vi ville bli av med. Vi åt vietnamesiskt tillsammans, Eric stack och kollade på fotboll och jag sydde lite lapptäcke. Skit vad svårt det var att få det snyggt då. Men jag kör på ändå och hoppas att lillstrumpan inte kommer att kolla så noga på det.

Nu ska vi skruva ihop en hylla, kanske äta nån kvällsmat och kolla på när Dieter Bohlen dissar folk som inte kan sjunga i Tysklands Idol. Blir bra det.

 

Bebisen i vecka 30

December 17th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

OBS! Se upp! Nu följer En liten bebisuppdatering. Alla som inte gillar barn i magen och graviditeter och liknande kan hoppa över detta inlägget.

Jag var ju så himla säker på att det var en kille att jag fick en smärre chock den där dagen hos ultraljudsspecialisten. Jag hade gjort massor med icke-vetenskapliga tester online, typ ”Vilken frukt du är sugen på avslöjar könet” och ”Den kinesiska månkalendern slår fast könet” och alla sa de att de borde bli en kille. Ultraljudsexperten frågade försiktigt om vi ville veta könet (det ville inte jag egentligen men Eric ville och eftersom jag fattar 95% av alla beslut i vårt förhållande (ni kan kalla mig diktatorn) så fick han bestämma den här gången) och vi sa ja, och hon pekade på ett grumligt område på skärmen och menade att det var en tjej. Jag tjafsade direkt emot: ”Nej, det är nog en kille, kanske kan du titta igen?” Hon: ”Nej, jag är väldigt säker. Det är en tjej.” Jag: ”Fast jag har för mig att det är en kille så om du bara kunde dubbelkolla lite snab…” Hon avbryter: ”Jag ser blygdläpparna”. Diskussionen var därmed avslutade och vår lillbebbe fick plötsligt en lite mindre hemlig identitet.

Alltså lilltjejen växer och frodas så vitt jag förstår det. Enligt statistiken är hon nu runt 37 cm stor och väger ca 1,4 kg. Hon tycker om att ha enmansrave i magen när jag sitter stilla, helst på jobbet där hon får mig att stöna till i telefonen titt som tätt. Igår skrämde hon mig lite då hon var så ovanligt stilla och lugn, men det tog hon igen i förmiddags. Erics kallar mig kärleksfullt för ”partytältet”. Jag mår fortsatt bra (peppar peppar), bortsett från små-petitesser som näsblod, sura uppstötningar och tillfälliga ryggvärksattacker, är livet prima. Jag känner mig bara riktigt gravid när jag ska sätta mig upp (inga magmuskler och en kula som tar i) och när jag försöker klä på mig på morgnarna. Det är väldigt mysigt att ligga i soffan om kvällarna och se hela magen hoppa till i ögonvrån och sen klappa, stryka, kittla den lite så att hon sparkar tillbaks. Som vi längtar efter denna unge.

Förra veckan gjorde vi också hembesök hos G, som jag ju passade i mitt sista nannyjobb. Sen dess har hon fått en lillasyster och nu blir det enligt utsago inga fler barn i den familjen, så vi fick ärva en massa söta såkallade ”flickkläder” av dem. Dessutom fick vi ett babynest med flodhästhuvud på, en stor rottingkorg på hjul, flaskor och ett babygym och en leksaksrad att hänga i barnvagnen. Jag längtar efter att gå igenom kläderna, göra listor över vad som finns och fortfarande saknas, och kanske handla nåt litet nästa år. Så att vi är redo att ta emot vår nya familjemedlem.

Vi behöver även ta ett beslut i barnvagnsfrågan. Sökandet har tagit oss till ett urval på tre barnvagnar. Nu ska vi bara bestämma oss och beställa.  Jag googlar och gör Excel-tabeller och skickar sms till mina småbarnsföräldrar till vänner.

Men ja, alltså. Summan av kardemumman. Alla tre i familjen mår bra och två av oss håller på att längta ihjäl oss.