Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Jag kämpar på här borta, har gjort upp en plan för vardagen som jag försöker hålla. Gillar planer. Eric säger att jag älskar planer.

För att förtydliga så är det inte all tid som känns stressig och inte alla aktiviteter som känns svåra att hinna med. Sådant som Elsa och jag gör tillsammans, som städning, tvättning, handling och matlagning, har jag visserligen inte oceaner med tid till, men det blir ändå gjort utan att jag sliter mitt hår. Vi trivs ju här hemma också, vi två, vaggar runt och fixar och donar och bäddar sängar och kastar ner toarullar i badkaret.

Det är snarare sådant som inte går att göra tillsammans med vår 14-månaders, som jobba, skriva långa texter om konferens i Hunnebostrand. Planera bröllop genom att skriva listor och dokument som behövs till det. Maila och ringa folk i Sverige.

Och så finns det saker som jag hade kunnat göra med Elsa men inte vill. Som Pinterest, blogga, Facebook, Instagram, Wordfeud osv osv i en enda digital oändlighet. De här aktiviterna får vänta och ibland hinns de inte med alls för jag vill inte ha mobilen framme mer än nödvändigt (telefonsamtal till doktorn, Facetime med Sverige).

Planen är i princip att jag ska vara nöjd om jag hinner jobba 2-3 timmar om dagen. En timme när Elsa sover och en till två timmar på kvällen. Och är vi uppe klockan 6 och jag inte ska till gymmet så kan Eric leka med lillstrumpan och jag får in en timme där också. Detta är mycket bättre än att ständigt stirra på långa Excel-listor med titlar som behöver skrivas. Jag blir så stressad av det och sätter upp mål i huvudet, typ “jag får inte sova innan jag skrivit 11 till”. Jobbigt.

Planen fortsätter med att jag bara jobbar fram till 21.30. Efter det är det bloggning, bloggläsning eller annan elektronisk aktivitet. Med start klockan 22 får jag inte hålla på med telefon eller dator längre. Då ska jag läsa. Älskar att läsa. Nu ingår det i planen och det känns så härligt.

Två blir en

April 7th, 2016 | Posted by Jess in Annat. - (0 Comments)

Jag har skrivit texter om konferens i Skara ikväll och har kramp i rumpan nu. Elsa sover för tillfället, på mitt initiativ, bara en gång på dagen istället för två. Det funkar över förväntan och hon är en superunge, även när hon är trött. Men det minskar ju också min arbetstid på dagen avsevärt.

Nu är klockan 23.17 och jag har inte ens borstat tänderna. Ska nog göra det nu. Hej!

Vårt lilla geni

March 6th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Alltså, kan nån berätta när Elsa blev så himla stor? Var hon inte en liten skrikig bebis nyss? Som låg kvar där man la henne? Och inte krävde ädelost stup i kvarten?

Hon är så rolig nu. Springer omkring med sin gåvagn. (Eller ja, masar fram än så länge). Snackar hela tiden, på sitt eget språk. Särskilt om jag försöker berätta grejer för mamma på Skype, pratar hon högre och högre. Kastar sig in i samtalet med våld. Hon förstår alla vardagliga grejer, kryper till kylen om jag föreslår att vi ska äta nåt. Kryper till badkaret när jag berättar att det är baddags. Kryper till skohyllan när jag säger att vi ska gå ut.

Hon visar alla sina kroppsdelar på begäran, hon pussas och gosar när man ber henne (och om hon känner för det (läs: inget annat är roligare)). Hon pekar på människor när man frågar efter dem. Hon busar, driver med oss, fejkskrattar för att få oss att skratta. Gömmer saker bakom ryggen. Låtsas att fjärrkontrollen är en telefon, för att sen flina till och sätta på tvn.

Hon är en jäkla härlig liten människa och jag (vi) är så stolta över henne. Världens bästa unge.

När jag har varit på gymmet en lördagsmorgon och går hemåt, får ett infall och skickar ett sms till Eric så att han och Elsa ställer sig i vårt sovrumsfönster för att vinka på mig. Först ser Elsa mig inte. Hon tittar på tanten med den bajsande hunden, på den stora lastbilen som dundrar förbi och på alla träden som man ser toppen så bra på från tredje våningen. Jag tjoar och vinkar med båda händerna ovanför huvudet. Eric håller henne på säkert avstånd från höjden och pekar mot mig. Så plötsligt ser hon mig. Spricker upp i ett leende från öra till öra. Vinkar med både armar och ben. Sprätter med hela kroppen så att Eric får kämpa för att inte glad-barnet ska glida ner på golvet.

Jag får energi i mina trötta ben och springer upp för alla sju trapporna så att jag är helt andfådd när jag kommer in i hallen uppe i lägenheten och då står de där och ler, mina två familjemedlemmar, och Elsa kastar sig fram och anstränger sig till det yttersta för att komma så nära mig som möjligt, fast hon fortfarande sitter kvar  i Erics famn. Jag tar emot henne, pussar henne på näsan och hon borrar in sitt ansikte i min svettiga halsgrop och inget känns mer rätt än det.

Min dotter, som jag och min kropp och min man har skapat, kramar mig med sin knubbiga bebisarmar, skrattar åt min spretiga lugg som sticker upp under hårbandet och klappar händerna av glädje när jag visar mig. Hon vinkar på mig och ler så att världen stannat. Det. Finns. Inget. Bättre. Och vips har hon köpt sig själv ytterligare fem amningsmaraton och tio gnälldagar. Älskade unge.

Elsa 3 månader

July 8th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Medan vi var i Sverige, letade bröllopslokal och åt en massa godis så fyllde Elsa tre månader. Jag börjar äntligen känna mig lite lugnare på en massa olika fronter som har med den här ungen och föräldraskapet att göra. I takt med att hon blir större och vi lär känna varandra bättre så sjunker mina axlar något och jag tar alltid liite mer med en klackspark. Det mesta ordnar sig. Liksom.

Elsa gillar: Träd. Buskar och häckar går också bra, men träd ser man naturligtvis bäst från ryggläget i barnvagnen. Hon tycker också om andra barn, hade jätteroligt åt Mira häromdagen och ligger då storögt och tittar samt skakar till i hela kroppen av glädje. Även Sjöbogubben, som Eric kallar den, är en favvis. En mjukisleksak med skallra inuti som är glad på ena sidan och ledsen på den andra. Smakar gott mot små bebisgommar.

Elsa gillar inte: Att åka bil ensam i baksätet. Trodde först att det var själva fastspänningen som hon var missnöjd med, men nu har jag kommit fram till att hon skriker mer när hon är ensam i baksätet. Om någon underhåller genom att skaka leksaker framför hennes ansikte så går det bättre.

Elsa sover: Bra, skulle jag säga. Vi tar det lugnt på semestern och låter henne somna när hon är trött och det går bättre och bättre att lägga ner henne och tassa därifrån. Hemma hos mamma och pappa får hon sova en stund på deras säng innan vi bär ut henne till gäststugan när vi föräldrar går och lägger oss. Funkar toppen. Och skulle hon vakna heter sömntabletten som alltid funkar: Boob.

Elsa är: Glad nästan jämt. Så länge blöjan är torr och sömnkontot påfyllt och det inte var alltför längesen hon fick mat så leker livet. Hon skrattar och tittar och pratat högt. Särskilt på morgonen är hon världens lyckligaste när vi inte längre schyssar och försöker få henne att somna utan kramas och pussas och pratar med henne. Då lyser hon upp som en sol. Hon är också min dotter. Snart ska vi börja på bebisgympa och det tror jag att hon kommer att gilla. Ungen min. Tre månader gammal.

Bebisen har kommit!

March 31st, 2015 | Posted by Jess in Kärlek. - (0 Comments)

Plötsligt får datorn utan problem plats i mitt knä igen. Magen är borta. Bebisen är här. Hon blir två veckor idag, vår lillstrumpa, Elsa Marie Matthiesen.

Efter en förlossning med värkar och noll framsteg och smärtor och epidural och tång och till slut, efter tre dagar, kejsarsnitt, ligger hon nu och snusar i vår säng. Världens finaste lilla tjej.

Snacka om att livet skakats om sen hon kom. Alla känslorna på en och samma gång. Man är så fruktansvärt sårbar när livet försiktigt lämnar ett nytt litet liv i ens händer. Hon har ingen annan, det är upp till Eric och mig att göra henne till en bra människa, ge henne trygghet, schyssta värderingar, två språk och oändligt med kärlek. Den sista känns lättast för älskar henne gör man, till och med när hon spenderar varje kväll med att skrika lungorna ur sig och när hon bajsar när man precis bytt blöja och när hon vill amma fem minuter efter att man packat undan bröstet.

Hon har mjukt mjukt hår och långa fingrar och tår, som sin pappa. En liten uppnäsa som jag och två stora mörka ögon som vi är så nyfikna på vilken färg de kommer att få. Hon trivs bra på skötbordet och njöt av sitt första bad igår, älskar kroppsvarm mjölk och känner sig osäker på barnvagnen än så länge. Hennes rumpa är skrynklig och hennes skrik gällt och högt, men när man gosar med henne kan hon titta en rätt in i själen. Hon är femtio procent Eric och femtio procent jag och hon finns för att vi älskar varandra och nu älskar vi henne i kvadrat.

Vår bebis är här.

IMG_6085

När jag kissade på en pinne

November 5th, 2014 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Ska vi prata lite mer om bebisen? Jag tycker det va. Alltså det var såhär. Jag var på en fantastiskt fin hälsoresa på Mallorca tillsammans med tjejgänget som träffats i Frankfurt och nu bor i Sverige/Irland/Tyskland/Spanien. Vi hälsade på Yvonne, badade, solade, powerwalkade, åt strikt LCHF-mat och drack ett glas rödvin om dagen. Sen kom jag hem, fulltankad med positiv energi och öppnade fabriken efter överenskommelse med Eric. Ja, och sen åkte vi till Sverige och firade midsommar och sommarfest och frieri och jag tänkte hela tiden att ”eventuellt är jag gravid nu” så jag drack minimalt med alkohol för säkerhets skull, men hade inga symptom eller så. Sen kom vi hem och började jobba igen. Jag kunde inte längre fasta. Jag var yr på morgnarna. Trött och lite obekväm på nåt sätt. Till och från hade jag också mensvärk, vilket ju talade för att den snart skulle komma och att jag inte var gravid. Men den där mensen kom inte och då bestämde vi oss för att ta ett test. Mest för att. Realistiska jag var så himla inställd på att det skulle ta minst ett år och att vi omöjligt hade lyckats redan.

Jag halade fram ett test som jag fått av Josefin Körsbär, kvinnan som köper allt i storpack, och körde ner pappersbiten i lite kiss. Det var fredag och vi tänkte att nu har vi helgen på oss att samla nya krafter, koncentrera oss på allt som är fint i livet och samsas om att försöka igen nästa månad.

Tre minuter skulle man vänta och sen titta så jag, regelryttaren, låste in testet i badrummet och satte igång en timer på mobilen. När den pep rusade vi in i badrummet båda två och tittade på stickan. Två linjer. ”Men va fan, betyder inte två linjer att vi är gravida?” Gräver i panik upp förpackningen ur papperskorgen igen. Jo, två linjer är lika med gravid. Tittar på testet igen. Två linjer. TVÅ LINJER. DET FINNS EN BEBIS I MIN MAGE!!

Vi kramades och pussades och grät nån glädjetår, men var egentligen mycket lugnare än vad jag hade trott att vi skulle vara. Jaha, liksom. Då ska man bli mamma. Kul!

Sen höll vi hemlisen hemlig i sexton veckor. Led och hittade på och dolde. Jag mådde bra, kräktes bara tre gånger typ och var bara allmänt osugen på mycket mat. Hade en fiskpinneperiod och en kiwiperiod och en smält ost-period. Vi väntade så länge för att en resa till fosterlandet, mitt alltså, var bokad andra helgen i september och så här stora nyheter vill man liksom helst leverera personligen, om det nu går. Så vi berättade för blivande farföräldrar och morföräldrar och fastrar och mostrar och morbröder och farbröder och vänner och gammelmormor och gammelmorfar. Och alla blev så väldigt glada att vi kände att detta ska vi nog klara av!

Vi var tidigt hos läkare och fick se ett litet hjärta picka på ultraljudsskärmen. Då förstöd vi att vi inte inbillat oss eller hittat på, det fanns en levande där inne. När vi sen var tillbaks hos gynekologen (här är barnmorskan rätt oviktig, mer om det senare) så var det mer än bara ett hjärta. Alltså, det var en  liten mini-baby. En liten kulting med armar och ben och händer och fötter och hjärta som simmade runt där inne. Vår unge.

Vilka nyheter man kan få av liten kiss på en pinne liksom. Amazing.

Photo 2014-07-11 21 38 17

Kära vänner, familj och eventuella okända,

Jag har någonting att berätta. Något ofantligt stort som många av er redan vet. Som var Erics och min hemlighet i sexton långa veckor. Vi är med barn. Det ska komma en liten tysk-svensk bebis i början av mars. Det växer en pyttig unge i min mage. Så. Himla. Overkligt. Och härligt och läskigt och jobbigt och fantastiskt och fint och omtumlande på samma gång. Vi ska bli föräldrar.

Sommaren som började med Erics fina frieri den dagen då jag fick en ring på fingret, fortsatte sen med ett positivt graviditetstest och två tysta blivande föräldrar i en soffa i Frankfurt. För stort för att förstå. Och nu tickar tiden på och det är bara 17 veckor kvar innan lillstramplaren tittar ut. Vi längtar.

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)

(Ni ser alltså en liten unge med uppnäsa i profil.)

Oh baby, baby!

March 28th, 2012 | Posted by Jess in Ego. | Filosoferande. - (8 Comments)

Varning för personligt och utelämnade blogginlägg!

Ni som känner mig vet att både jag och min livmoder är väldigt redo för barn. Jag kan få tårar i ögonen och rädsle-gåshud ibland när jag tänker på hur gärna jag vill bli mamma. Ha en liten minikotte som växer inne i mig, en perfekt blandning av E- och J-kromosomer och som vi sen får äran att visa världen för. Ofta kan jag inte hålla mig utan måste prata prata prata om detta med alla jag känner, men väldigt ofta lyckas jag bita ihop, säga ingenting, för att jag är rädd för att jinxa som man säger. Rädd för att om jag pratar för mycket om hur mycket jag längtar så kommer ödet (eller någon liknade kraft) straffa mig och göra mig barnlös resten av livet.

Jag vet ju liksom inte ens om jag kan få barn. Det vet man ju inte förrän man försöker och det kommer väl tyvärr ta ett tag till innan det blir logiskt och praktiskt och vettigt att vi försöker.

Tills dess tittar jag sönder mig själv på andras barn. Jag fick tre otroligt fina bilder på Gabriella och Johans Theo i ett mail häromdagen. Lille gossen som Eric och jag träffade när han bara var två veckor och fick plats i Erics hand, har nu blivit 2,5 månad och låg och skrattade mot oss i en MFF-outfit (som jag gissar att hans pappa valt åt honom.) Så glad jag är för deras skull och så skönt det känns för mänskligheten att de är två av de finaste människorna jag känner, alltså automatiskt två av de finaste föräldrarna jag känner.

Idag i skolan kom nästa bebisknip. En av tjejerna i min Australian Studies-klass var gravid för tre veckor sen när jag såg henne sist. Idag äntrade hon klassrummet med en liten bebis i vagn. En liten liten Mae som bara var två veckor gammal. Mamma Emily undrade om någon hade problem med att hon ammade i klassrummet, alla svarade nej och sen började undervisningen, ackompanjerad av ett par gnyende läten och en nöjd liten rap på slutet innan vi gick hem.

Jag ville mest springa fram med iPhonen och fota som en galning, alternativt kärleksfullt slita upp Mae ur vagnen och lukta på hennes hårlösa huvud tills hon somnade i min famn. Men jag höll mig cool. Jag tvingade mig själv att inte få rörd-tårar i ögonen och jag höll mig cool.

Sen ser jag det här fina kortet. Babies everywhere!