Det är fredag och igår var det torsdag. En torsdag som var röd här i Tyskland, så Eric var hemma och vi hade kaxigt planerat in en massa bröllopsplanering som sen inte blev av för att vi spenderade morgonen med att prata med olika människor på Skype. Det var i och för sig jättetrevligt, men det bockade ju inte direkt av saker på vår gemensamma att-göra-lista.
Vi åt lunch på en italiensk restaurang där kocken hade gått lös med en chili så att maten tyvärr inte smakade så mycket mer än hetta, men det var trevligt ändå och Elsa skötte sig, som nästan alltid, exemplariskt. När hon sov på eftermiddagen så författade jag konferensguider åt Grebbestad och Tanum och Eric gjorde nyhetsbrev åt en av sina frilanskunder.
Elsa vaknade och Eric somnade. När Elsa steg upp blev Eric akut energilös så Elsa och jag stack till lekplatsen för att fördriva tiden och ge den slitna pappan i huset lugn och ro. Vi kom tillbaks och då var det i princip kvällsmatsdags för lill-hossan. Medan Eric matade henne med gröt och frukt satte jag på mig mitt kvällsansikte och de nya skorna från Marc O’Polo och drog sen hemifrån innan Elsa skulle gå och sova. Jag förklarade att pappa skulle lägga henne och att jag skulle äta mat med Izabella och komma hem senare, när hon redan sov. Hon nickade och slängde igen dörren i ansiktet på mig.
Sen satt jag på en bänk i sommarsolen och målade naglarna och väntade på mitt middagssällskap som kom på cykel och då stack vi till en tapas-restaurang här i närheten och åt räkor, champinjoner i vitlök, kryddiga köttbullar i tomatsås, manchego-ost och vin. Rött vin. Två glas till och med, så efter ett tag var den här småbarnsmamman väldigt glad och avslappnad och det var så skönt att bara prata med Izabella själv, utan att vare sig Elsa eller hennes Noah krävde blöjbyte/mat/bokläsning/kittling/nästorkning/viftande med giraff/gos/uppmärksamhet. Vi pratade och pratade och pratade tills restaurangen var tom och vi trötta.
Då cyklade jag hem igen och allt var lugnt här hemma och Elsa hade somnat så snällt med Eric och jag kröp ner i min säng, lycklig för att jag har ett sammanhang i min stad. Och en familj. Och vänner.
