Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Hjärnskakande maginfluensa med snöbajs

January 26th, 2017 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. | Ungen - (1 Comments)

Tisdagen bjöd på dramatik i det Matthiesenska hushållet. Vi har nyligen tagit bort bygeln som suttit på Elsas stol vid matbordet. Det betyder att hon kan klättra upp och ner som hon vill. En härlig frihetskänsla för en snart 2-åring som nyligen upptäckt att man kan ignorera sin mamma och bestämma själv. Vi hade precis ätit lunchen färdigt när hon på något komplicerat sätt hamnar med rumpan utanför sitsen och välter över i en avancerad, rak kullerbytta. Och landar rakt på huvudet. Fy fasiken vad det såg räligt ut. Och fy fasiken vad hon skrek. Vilket i sig är ett gott tecken, men ändå.

Direkt efteråt, när vi var på väg till soffan för att kramas och lugna ner oss så spyr hon. Rakt ner längs ryggen på mig. Jag tänkte att det nog berodde på att hon hostade och hulkade och var så upprörd. Men det var naturligtvis ändå inte bra. Jag gjorde det som kändes rätt och ringde mamma. Tillsammans kom vi fram till att hon skulle få sova, det var ju tupplurstid, men att jag skulle ha koll på henne. Det var också det som internet sa till mig.

Efter tuppluren var hon precis som vanligt. Pratade om olyckan och sin bula och var glad och pigg. Så vi drog till Sachsenhausen för att leka med kompisarna där och fika lite. På vägen hem var Elsa trött och gnällig i vagnen. Och så fort vi kom innanför dörren så kräktes hon igen. Mycket. Dock även den här gången i samband med gråt och hulk och upprördhet. Eric var på väg hem. Jag ringde till barnakuten och ville veta om de tyckte de lät som hjärnskakning, men det kunde de såklart inte uttala sig om. (Hatar Tyskland där de som svarar i telefon har noll medicinsk utbildning och ändå inte får säga ett piss av försäkringsskäl.)

Tillsammans med Elsas pappa bestämdes det att vi inte skulle rusa iväg till akuten. Hon var helt enkelt för glad och vaken för det. Så vi åt mat och stoppade ungen i säng. Förberedde hennes rum för kräkfest och gick och lade oss tidigt med rädsla att behöva spendera hela natten med kräktorkning.

Men natten var lugn. Hon ville dricka vatten en gång och ville gå upp klockan 6, men det är ganska normalt. Vi fattade alltså ingenting igår morse. Det verkade som en lätt hjärnskakning blandat med en lätt maginfluensa? Eller?

Dessutom, varning för äckliga detaljer, har hennes bajs de senaste dagarna, varit… vitt. Inte ljusgult, inte ens grått. Vitt. Efter en googling på det blev jag 0 % klokare. Det kunde vara allt från laktosallergi till gallinflammation. Så då ringde jag barnläkaren imorse för att bara försöka höra om de tyckte vi borde komma förbi. Väntetiden där ligger alltid på minst två timmar, oavsett om man haft sin tid bokad i 6 veckor eller 4 timmar. Så man vill liksom inte sitta i väntrummet och suga i sig baciller om man inte måste.

Men som vanligt, så kan kärringen i telefonen inte ge något som helst besked. Hon hörde inte ens klart på min förklaring av problemet, utan gav oss en tid 12.15. Superdum tid, direkt efter lunch, precis innan sovstunden när Elsa är som kinkigast. Men vi gick dit. Utrustade med snacks och ett sjujäkla humör. Jag meddelade att vi inte ens visste om vi skulle vara där och att vi inte var intresserade av att vänta i Bakteriehärden. Tio minuter senare hade vi träffat doktorn och var ute på gatan igen. Ibland är det inte vänlighet som tar en längst. Tyvärr. Det var iallafall ingen hjärnskakning, utan en “mild maginfluensa”. Vitt bajs är tydligen helt normalt i ett sådant läge.

Så. Skönt. Skäms bara lite för att vi eventuellt givit denna trevliga sjuka tills Elsas vänner på playdaten. Men de mådde bra än så länge tydligen. Idag har allt varit okej. Vi har ätit snälla saker och lekt snälla lekar och tagit det lite lugnt. Skippade musikstunden och kommer att stanna hemma från kyrkans barntimmar också.

Min första tanke när Elsa är sjuk, vilket ärligt talat hänt högst fem gånger på snart två år (om man inte räknar vanliga förkylningar), är att jag är så tacksam att hon är frisk. I övrigt. Alltså att vi inte måste tänka på insulinsprutor eller hjärtoperationer eller cellgifter eller blodtransfusioner. Att vår stora oro är om hon kommer kräka i sömnen eller inte. Så himla lyckligt lottade på den fronten. Jag donerade direkt 500 spänn till Barncancerfonden. Så att vi förhoppningsvis snart kan utrota en sjukdomsjäver iallafall.

Slutet gott, allting gott. För vår Elsa.

Vi är tillbaks i Tyskland igen. Återförenade med mannen och pappan i familjen som saknat oss mer än han någonsin gjort, tydligen. Stackarn hade haft en ganska tuff vecka med ryggont och liten operation. Men han lyckades hämta oss på flygplatsen iallafall. Alltid skönt att slippa tåget och tunnelbanan hem. Elsa sprang emot honom med öppna armar, men stannade sen en meter innan hon kom fram och blev blyg. Jag grät. Hur trist det än är att lämna Sverige och vår familj och våra vänner där, så känns det 110 % rätt att vara tillsammans igen. Det är här vi ska vara.

Så ja, vi körde hem och åt kvällsmat tillsammans innan Elsa fick somna i sin egen säng med femtioelva gosedjur och dockor som hon numera nämner vid namn. Språket har, återigen, exploderat ett stort stycke framåt. Det blev naturligtvis massor av svenska i Sverige och det märks verkligen. Hon läser numera böcker och pekar omombett i boken och säger mus, tröja, bära, boll osv. Dessutom kommer det nu också kombinationer av ord; mamma bära, kom elsa, lila flaska, stor bil, maja sova osv. Jag älskar det.

Idag har vi varit och handlat en massa god, dyr mat i en stor mataffär. Vanligtvis handlar vi nere på hörnet, i en lågprisaffär som har det mesta man behöver till oslagbara priser. Men idag tog vi bilen lite längre bort och lyxade till det med stinkande ost, pepparskinka, rökt lax, salta mandlar och små minitomater som Elsa älskar.

Efter en smarrig lunch tog Elsa en tupplur och sen gick vi en lång promenad i det fina vädret. Det var minusgrader sista natten i Sverige och här är det alltså härlig höst fortfarande. Ska bli femton grader i veckan, bara som ett exempel! Elsa var glad i vagnen, Eric haltade på med sin nyopererade fot och jag trivdes bra i civilisationen. Vi tittade på cyklar, eftersom nån JÄVEL bestämde sig för att SNO MIN veckan innan vi åkte till Skåne. Med Elsas barnsits OCH ALLT. Blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Hittade dock ingen cykel som jag gillade och känner inte för att betala 800 euro IGEN för en jäkla CYKEL. Samtidigt saknar jag min cykel jättemycket, älskar att cykla runt i stan med min unge på pakethållaren. Vi får väl se hur det blir.

Ja, och nu sover Elsa och Eric är spelar kort med sin buddies. Jag ska jobba lite till och se ett avsnitt till av Real Housewives of Orange County, innan sängen kallar. Det blir nog bra det med.

Två sprutor i låren

April 28th, 2016 | Posted by Jess in Skit. | Tyskland. - (1 Comments)

Vi har haft en lite tuff dag idag, Elsa och jag. Eller mest Elsa kanske, men det är inte så kul för mig heller när hon inte mår bra. Och allt är den moderna hälsovårdens fel. Vi var ju hos doktorn imorse för att fylla på ett par vaccinationer och idag behövde vi inte vänta mer än 50 minuter innan läkaren stressat kom in och stack en spruta i varje barnlår.

Sen somnade Elsa i vagnen på vägen hem, sittandes med ett kex i munnen. Det händer nästan aldrig nu för tiden. Väl hemma vaknade hon till och åt lunch och sov sen i två timmar, precis som vanligt. Sen vaknade hon och var så ledsen. Grät nonstop i säkert en halvtimme och tog sig för låren där sprutorna hade satts. Inget hjälpte, inte ens de små filmerna på moster Jannickes hundvalpar som annars är det bästa hon vet. Hon bara grät och grät och grät. Vi skypade med mamma vilket distraherade litegrann, men sen grät hon igen när vi la på. Jag ringde till doktorn eftersom detta är så ovanligt för Elsa, även de andra gångerna hon blivit vaccinerad har det inte varit så här. Och dessutom var hon inte svullen, röd eller varm på benen där hon fått sprutorna.

Hos doktorn sa de bara att jag skulle ge henne paracetamol om hon fick feber, men det hade hon inte. Så vi kämpade oss igenom snack och gick sen till lekplatsen en sväng där hon blev nöjd efter ett tag, så länge hon inte behövde röra på benen utan bara satt i sanden och mosade sandkaka efter sandkaka som jag bakade åt henne. Lilla strumpan.

Sen grät hon igen när vi kom hem och ville inte bli buren upp för trappan och heller inte gå. Till slut däckade hon vid tandborstningen och jag fick krångla på henne sovpåsen och säga godnatt samtidigt som hon kved i halvsömn. Nu hoppas vi på bättring tills imorgon och en lugn natt.

Gräsänkans blues

March 10th, 2016 | Posted by Jess in Filosoferande. | Kärlek. - (0 Comments)

Mycket gräsänkekvällar den här veckan. I måndags stannade Eric kvar på den där spelkvällen jag snackade om. I tisdags jobbade han till jättesent. Igår jobbade han också till jättesent. Idag var han hemma i 20 minuter mellan jobb och spelkväll hos Kai. Det är alltid tråkigt för mig att inte träffa honom så mycket på kvällen, men sen Elsa kom är det ännu tråkigare. Det känns så sorgligt att de bara hinner ses en liten sväng på morgonen innan Eric går till jobbet. Och på helgen såklart. Men helgen är bara två dagar lång och arbetsveckan är fem.

Tyvärr finns det ingen lösning på problemet, som det ser ut nu. Den där trissvinsten har ännu inte infunnit sig. Det är tungt ibland också att vara själv med en ettåring hela veckan. Vi klarar oss ju fint, lillstrumpan och jag, men det är roligare när man är två om allt. Suck.

Men imorgon är det fredag och sen är det lördag och söndag och även om jag inte “jobbar” så längtas det ändå till helgen, just för att vi är samlade alla tre då. Lilla familjen. Jag älskar min stora tramsiga, snygga, smarta, skitroliga, omtänksamma och min lilla busiga, smarta, fina, matspottande, härliga så himla mycket. Och är så stolt att jag spricker över dem och det vi har.

Tyska jobbetraditioner och svenska ögonbryn

January 23rd, 2014 | Posted by Jess in Jobb. - (0 Comments)

Så jädra fina fredagstraditioner vi har på jobbet. Iallafall på min våning, där kundtjänstare och projektcoordinatorer och arbetsledare sitter. Vi dricker sprit. Så jädra tyskt. När klockan börjar närma sig fyra och det är hyfsat lugnt i korridorerna går finska Ella och hämtar glas på en bricka som hon fördelar mellan skrivborden. Sen kommer antingen vin, sekt, likör eller liknande. Förra veckan var det en bärlikör som hette Ficken (fult ord för sex på tyska) och nu senast en flaska vitt vin som stod och skräpade i köket.

Det arbetas sen vidare. I tystnad. Produktionen sjunker antagligen inte mer än den gör på måndag morgon. Första gången höjdes min ögonbryn, jag är svensk. Jag har dessutom inte haft ett enda kontorsjobb tidigare, men jag kan ändå förstå att det antagligen inte är kutym hemma i Svedala.Det är någon sorts AW, after work, som liksom kör igång innan jobbet slutar. På så sätt sparar man tid och slipper ses i offentligheten med sina kollegor.

Det gäller att ta seden dit man kommer. Så jag trivs, slappnar av, hinner bli varm i kroppen innan jag sätter mig på cykeln nån timme senare för att hålla helg. Ändå rätt nöjd med jobbet som började med en motvillig intervju och slutade med trivsel och bra magkänsla.

Tyskland är bra fint alltså.

December 22nd, 2012 | Posted by Jess in Kärlek. | Mat. - (1 Comments)

Hej världen!

Jag är i Tyskland nu. Hos min pojkvän Eric som bor här i Frankfurt tillsammans med sina tre, ganska egensinniga, killkompisar. Vi har hunnit med en del fram tills nu. I torsdags kväll var vi och storhandlade, Eric, Kai och jag. Vi har fått låna Erics föräldrars bil vilket underlättar enormt. Först var vi i en lågprisaffär där vi handlade allt på listan som de hade. Massa goda skinkor och korvar och salami, de är bra på köttprodukter i Tyskland. Väldigt Lite skit i korven liksom. Handlade också grönsaker och detta bär och nötter och ost och crème fraîche och kyckling. Så att hela hushållet här ska klara sig tills affärerna är öppna igen på torsdag.
Sen stack vi till finaffärerna. Och tog god tid på oss att vandra inloggning bland hyllorna och bara titta. De har allt där. Och mer. Jag köpte två bitar fin-ost från ostdisken.
Sen lastade vi in allt i bilen och körde hem med det.

Igår fyllde Alex år, han bor också här. Så han hade ordnat kalas med traditionsdrycken Feuerzangenbowle och chili con carne, vin och rom samt bjudit in ett par av sina, och våra, vänner. Det var trevligt. När alla hade kommit och ätit chili satte han eld på bålet. Feuerzangenbowle är en dryck gjord på rött vin, nejlikor, anis, kanel och ingefära. Apelsin- och citronskivor ligger och simmar där i. Detta värms upp och påminner hittills lite om glögg. Sen lägger man en metallbro tvärs över grytan och på den lägger man en stor sockerklump. Sen dränker man klumpen i 80%-ig rom och tänder på. När allt sockret smält och fräsande droppat ner i bålen undertill, dricker man. När alla fått varsin kopp Feuerzangenbowle startade filmen med samma namn som också hör till traditionen.
Efter den tittade vi på ett tv-program där de räknade ner till jordens undergång och jag, i brist på annat att göra, plockade undan litegrann. Födelsedagsbarnet och hans flickvän hade somnat på soffan.
Det visade sig att jorden inte gick under igår så vi gick och la oss istället. Och nu är det morgon. Eric sover här bredvid. Idag väntar stök och bök och praktiska göromål.
Jag mår bra! Hoppas ni också gör det!

Hej!

Hej!

Det är dags för en liten uppdatering igen. Jag är glad. Förra veckan var vi färre personal än någonsin på jobbet men vi lyckades ändå få ihop det, stressade och irriterade men överlevandes. Det känns inte kul alls att driva en verksamhet där vi inte har tid att umgås med barnen utan spenderar all tid med att skyffla dem fram och tillbaks, mata, tjata, byta blöjor och skälla. Kanske blir nästa vecka bättre, hoppas det, för allas skull.

Jag ska jobba två veckor till, sen ha semester en vecka och sen passa min Grace en vecka innan jag kommer hem till Sverige igen för att städa barndomshemmet i Starrarp och flytta in i min nya studentlägenhet vid Värnhem i Malmö.

Vädret var soligt och varmt hela förra veckan så vi firade på jobbet med vattenlek och sen firade vi med Lars och Linda i parken en kväll. Det grillades och åts antipasti och även när solen hade försvunnit bakom Frankfurts skyskrapor var luften varm och ljuset mjukt. Väldigt romantiskt och härligt, även om det var jobbigt att ta sig ur sängen för fruehdienst morgonen efter.

Igår regnade det lite under dagen, men kvällen var fin. Klockan 21.45 gave Eric och jag oss ut på en liten kvällspromenad som slutade med en tvåtimmarsvandring genom Frankfurt, över broar och längs med floden. Sen sov vi gott båda två kan jag lova. (Särskilt Eric som inte brukar sova så gott/hårt/länge.)

I har jag fixat med en massa nyttigheter. Körde powerwalk i morse, sen kroppspeeling på det. Vek en massa tvätt, tvättade mer, emailade, beställde hemförsäkring, bokade flyget hem (28 augusti säger jag hejdå till min man och återser Sverige igen), rensade min email-inkorg och en del annant smått och gott.

Ikväll ville vi titta på Batman, men den engelska versionen är utsåld så det blir kanske en annan film, eller så skiter vi det. Vi ska också äta lite mat på dejt, min man och jag, sen imorgon kör vi igen.

Allt bra hemma i Sverige? Vem vill ha kräftskiva med mig i september?

Kram!

 

 

Under tio dagar kvar!

June 25th, 2012 | Posted by Jess in Australien. | Kärlek. | Tyskland. | WOW! - (2 Comments)

Vi är nu inne på ensiffrigt antal dagar kvar tills jag är hemma i Frankfurt igen. Det känns väldigt, väldigt, väldigt bra. (Och lite ledsamt, men mest bra.)

Mitt utelämnande liv online

May 30th, 2012 | Posted by Jess in Bloggbloggblogg - (6 Comments)

Resedagboken.se ska läggas ner så jag satt i flera timmar i gårkväll och kopierade över 200 sidor dagboksinlägg från mitt år i USA, nannytiden i Tyskland, Indienresan, Kinaresan och så vidare. Det var med skräckblandad förtjusning som jag läste en del av mina berättelser om slöa föräldrar, svettiga dagar i solen, gulliga barn och kulturkrockar.

Särskilt den långa tiden hos Rika Familjen i Frankfurt, då skrev jag nästan varje dag och mådde nog inte så himla bra egentligen. Det var mycket ångest, ilska och tänder som bets ihop. Jag saknade alla hela tiden och var psykiskt utmattad av att vistas i samma hus som en sådan människa som min ex-chef.

Samtidigt så var jag så himla personlig och utelämnande på ett sätt som nog många uppskattade, inte minst jag själv när jag läser det idag, men som nog inte heller var helt bra. Många av mina åsikter som jag yttrade under USA-året 2005 känner jag igen och håller med om än idag, det är ju lite roligt.

Kanske blir det några favorit-i-repris-inlägg från de här dagböckerna på denna blogg? Vi får se!

 

Malena och jag väntar på Emelie i mammas bil i Lund 2010. (Vågar ju inte publicera bilder på mina nannybarn tyvärr, så det får bli mina vänner istället!)

 

Resan till Australien

February 22nd, 2012 | Posted by Jess in Resa. - (4 Comments)

Det är svårt att börja igen efter en paus har jag märkt. Mycket skulle behöva sägas och visas, men det får bli en sammanfattning för att jag inte ska behöva sitta här hela dagen.

Allt började ju med avskedet. Det var hemskt och fruktansvärt och precis så ofantligt sorgligt som jag hade väntat mig, men det finns inte mer än så att säga om det. Jag orkar inte tänka på det.

Första flygresan gick alltså bra, jag fick min fönsterplats ändå, tack vare Izabella (mer om det sen), och hamnade bredvid ett belgiskt par på väg till Sydney. Jag tittade på filmer tills mina ögon inte gick att hålla öppna längre och sen sov jag tills alla ställningar var obekväma. När vi landade i Singapore kände jag mig som bedövad. Jag var nästan apatisk; ledsen och utmattad. Bytte mina kängor mot ballerinas, tvättade mig och borstade tänderna och bet ihop. Efter nån timme landade Erics bror Christoph och vi tog nåt varv på flygplatsen tillsammans. Det var även då vi märkte att hans plan mot Sydney också var mitt plan till Adelaide, där det skulle landa först. Så vi gick och bytte platser för att kunna sitta bredvid varandra. Det löste sig. Fortfarande med ett par timmar på oss till planet skulle gå så bestämde vi oss för att duscha på ett spa på flygplatsen som kollektiv-killarna också rekommenderade från sin Nya Zeeland – resa. Det var skönt, men inte fullt så lyxigt som det verkade från utsidan. Efteråt fick vi te och wifi och jag kunde meddela Eric hur resan fortskred.

Nästa flyg mot Adelaide var inte lika bekvämt eftersom det visade sig att vi vid sätbytet också bytte bort min fönsterplats, så jag satt i mitten bredvid en pakistansk tjej på ena sidan och Christoph på den andra. Det var väldigt svårt att sova där, mina fötter, ben och knän svullnade och jag mådde sämre och sämre ju närmre Adelaide vi kom.

Men, som så mycket annat i livet, så var ju landningen och ankomsten oundviklig. Jag kramade Christoph hejdå och kände mig med ens mycket ensam och mycket liten. Och mycket trött. Klockan var sju på morgonen i Adelaide och jag anade att jag hade en lång dag framför mig. Passkontroll och bagageupphämtning gick smidigt. En liten söt hund sniffade på min väska, men satte sig aldrig ner så det luktade nog inte knark. Utanför i ankomstterminalen väntade en man från Flinders, universitet, som hämtade mig och en tjej från Singapore som hade kommit med samma flyg. Glatt babblandes körde han oss längs med utkanten av Adelaide och släppte sen av mig vid boendekontoret så att säga. Jag fick vänta en halvtimme innan de öppnade, sen fick jag min nyckel och blev skjutsad fram till dörren av städerskan Pat. Mitt nya hem uppenbarade sig.