Om familjelivet som svensk i T-land, mat, ungar och annat krafs.
Header

Vår 20 månader gamla papegoja

November 15th, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

Nu har det flyttat in en liten, gullig papegoja här hemma. Hon heter Elsa. Hon gillar ädelost och sina dockor och att få vara med och skära svamp. Allt jag säger, säger hon efter. Med världens bästa accent, och så gott hon kan. Hon fick leka med mitt smink när jag packade upp efter London. Sen ville hon göra det igen idag och då sa jag att nej, det gör vi inte mer. “Kanske en annan dag”. Hon svarar helt snusförnuftigt: “Ja, mamma. Älsa leka mink en annan dau”.

Så där fortsätter det. Även ord som hon hör för första gången och inte vet vad de betyder gillar hon att upprepa. Jag: “Åh nej, en maska på strumpan!”. Elsa: “Nein! Matta på tumpan!”. Jag hoppas att min hemmasnickrade fonetiska skrift lyckas göra det rättvisa. Det är alltså väldigt, väldigt gulligt.

Jag: “Jag tror vi får släcka lampan igen nu, vi ska ju gå och handla.”
Elsa: “Lekka lampa, vi handla nu”

Jag: “Mormor kan inte prata med oss nu för hon ska dansa zumba med sina kompisar.”
Elsa: “Måhmåh inte pata, måhmåh dana zumba”.

Så ja, underbar papegoja här hemma alltså. Nu gäller det bara att jag håller mina fans, jävlars och rövhåls för mig själv.

Elsa: “Fan, javlaj, jövhal”

Varsågod, du får lov att bära mig

November 2nd, 2016 | Posted by Jess in Ungen - (0 Comments)

På tyska säger man ju “bitte” till både “varsågod” och “är du snäll”. Elsa håller på att reda ut begreppen nu och säger alltså “tack tack mamma” när hon ger mig något. Eller vill att jag ska ta något från henne. Som när vi ska gå ner för alla trapporna och hon vill att jag ska bära henne. “Mamma bäja, tack tack mamma”. Och så händerna i luften så att jag fattar vad jag ska bära. Älskade, tunga, sprattliga barn, klart jag vill bära dig både upp och ner för de där trapporna.

Det var inte så länge sen jag skrev om Elsas språk, jag vet. Men det händer ju så mycket inom det området att jag bara måste anteckna lite igen.

Varje dag blir jag så imponerad av hur kommunikativ Elsa är trots att hon hör tre språk från sina två föräldrar. Jag tycker det är superintressant att betrakta tvåspråkigheten och hur den växer fram. I en av mina gamla nannyfamiljer var barnen också tvåspråkiga, men äldre än Elsa när jag lärde känna dem. Så där var grejen att de pratade två språk inget konstigt, utan naturligt och okonstlat.

Det är den i och för sig hos Elsa också, men hon håller ju på att lära sig prata. Som en vanlig 1,5-åring, fast på två språk samtidigt. Just nu är strategin från hennes sida att köra med de ord som är lättast, oavsett språk. Hon märker ju att jag fattar vad gucken betyder, trots att det heter titta på svenska. Dessutom komplementerar hon med tecken när de finns. Vissa tecken har hon själv etablerat och vi tagit efter, andra har vi lärt henne.

Tack vare en 1,5-årings relativt repetativia tankegångar, uppenbarligen, så klarar vi oss fint med det här och förstår varandra fantastiskt bra. Det senaste hon säger är dessutom megagulligt, om än lite tjatigt ibland: “Tom mamma, tom!” (= Kom mamma, kom!”)

Hon säger också:

Äsa (Elsa, sägs cirka 200 gånger i timmen och har lika många betydelser som ordet snö för eskimåerna, fast tvärtom typ)
vassa (Wasser, vatten)
ta (tack)
kss kss (kissa)
bajsa
Ata (Anton)
Mija (Mira)
tapta (potta)
amma (hemma)
anna (annan, en till)
mä (mer)
voffa (hund)
Aaba (Alba, mamma och pappas hund)
mååmåå (mormor, den ska hennes mormor snart få höra live!!)
tooo (stor)
iia (lila, färgen som hon kan identifiera med hökögon)
offa (hoppsan, sägs så fort något ramlar, eller hon gör något som hon inte får)
uff (ost)

Användbara ord som hon väljer att teckna istället är: morfar, filt, sova, jobba (och där säger hon pappa och gör sen tecknet för jobba = pappa jobbar), flygplan, kanin, elefant, bok, liten, mat.

Förutom att säga/teckna allt det här så förstår hon verkligen allt man säger till henne. Även längre, mer komplicerade grejer. Hon är så klok. Hjälpte mig att sortera nytvättade strumpor häromdagen och är bättre än sin far på att sätta tillbaks sina skor i hyllan när vi kommer in igen.  Hon kan ta av alla sina kläder och tränar på att ta på dem igen. Hon äter som en drottning med sked och gaffel. Hon är, som ni hör, ett litet geni.

Och jag hoppas att hon aldrig kommer vägra prata svenska med mig. Och jag ska göra mitt bästa för att hålla vårt minoritetsspråk levande.

Sömnen och språket och skillsen.

October 6th, 2015 | Posted by Jess in Ungen - (1 Comments)

Livet just nu är ganska bra. Förutom nattsömnen som blir störd irriterande ofta (trodde liksom att det skulle bli bättre nu när ungen är 6,5 månader, men nä, vi matar och vaknar och matar och vaknar natten igenom. Jag kan eventuellt behöva ta tag i detta snart och lära henne att det inte blir nån mat på natten för att man ska sova då, men eftersom jag inte är 100% säker på hur hungrig vs. gossugen hon är så känns det jobbigt att tvinga henne att sova utan boob. Så jag tänker att vi avvaktar och kollar om det är nåt utvecklingssprång på G som får henne att vakna och äta hela tiden. Kanske en krypning, kanske en tand, kanske en sittning?)

Hon är ju världens underbaraste unge och det känns som att hon nuförtiden verkligen lyssnar när man pratar med henne, tittar en i ögonen och följer med blicken när man visar saker och pratar om bilderna i en bok eller vad man nu håller på med. Det känns viktigt att språket blir så konsekvent och frekvent som möjligt så att vår lilla två-(eventuellt tre) språking får rätt på allt i sitt huvud. Ska bli spännande att se när och vad och hur hon börjar prata. Iiiih. Jag stormtrivs med att vara mamma. Alltså.

Vi bastlar runt här hemma om dagarna, pysslar med lite olika projekt. Just nu håller jag på att måla en byrå som vi fått av Erics föräldrar. Den fixas till på deras balkong som har bättre luftning än vårt vardagsrum, den ska bli vit och får sen flytta in i vårt sovrum eftersom förvaring är något som alltid verkar behövas i detta hem. Mest hade vi egentligen behövts köksförvaring, men det är svårt att få in fler saker där utan att det blir stökigt och trångt.

Elsa växer, hon rullar fram på golven och grabbar tag i allt hon passerar. Trots att hon inte kan krypa än så känns det som att vi snart får barnsäkra lägenheten på riktigt. Hennes armar är längre än man tror liksom. Idag kollade jag i min Om Mig-bok som mamma skrivit i när jag var liten. Ville ha lite jämförsfakta eftersom jag läst nånstans att bebbarna ofta följer i sin mors fotspår när det kommer till kunskap och tänder och sånt. Alltså; jag fick mina första tänder när jag var 6,5 månader, jag började krypa när jag var 6,5 månader och jag ställde mig upp första gången när jag var 7 månader. Elsa måste alltså snabba sig lite. Hahaha, nä, det är såklart lugnt. Alla barn är olika och sådär. Vi såg också att mina fötter vid 4 månaders ålder var lika stora som Elsas är nu. Så Eric tippade på att det var det som gjorde att jag kunde stå så tidigt, stora skidor till fötter som gjorde mig stadig som ett hus. Kanske.

Nästa helg ska vi åka till Aachen och hälsa på Tom och Jaana och träffa deras lille Jim som föddes i somras. Och sen ska Elsa och jag hem till Sverige och hänga med familj och vänner i några dagar. Även där väntar en ny liten bebis som måste snusas på och kramas. Jag längtar.

Ja och sen kommer väl i princip julen, sen fyller Elsa 1 och sen ska vi gifta oss och flytta till hus och köpa en bil och skaffa en massa mer barn och bli rika.

Så då vet ni hur läget ser ut.